Den tvivelaktiga äran att vara historiens första rattfyllo tillhör taxichauffören George Smith. Sin plats i historieböckerna fick Smith den 10 september 1897, då han tappade kontrollen över sin bil, körde in i en byggnad i London och förstörde ett vattenledningsrör.
När 25-årige Smith klev ut ur bilen kunde människor som samlats vid olycksplatsen se att han var berusad. Smith greps och fördes till närmaste polisstation. Där anhölls han, men inte för att han kört onykter.
På den tiden var alkometern inte uppfunnen, så polisen hade ingen möjlighet att mäta Smiths promille. Dessutom var det 1897 inte förbjudet att köra bil berusad i Storbritannien.
Ordningsmakten fick i stället bura in Smith för att han utgjorde en fara för sin omgivning. När Smith en kort tid senare medgav att han hade druckit ”två eller tre öl”, släpptes han med böter på 25 shillings – motsvarande cirka 420 kronor i dagens penningvärde.
Först med uppfinningen av en tillförlitlig och praktisk alkometer på 1950-talet fick polisen möjlighet att med säkerhet konstatera om en bilist hade druckit alkohol.
New York först med förbud
I New York infördes 1910 en lag som förbjöd bilister att sätta sig vid ratten i berusat tillstånd. Stadens poliser hade emellertid svårt att upprätthålla lagen, så 1936 försökte en forskare hjälpa ordningsmakten. Professor Rolla Harger tog det året patent på sin Drunkometer – en apparat som kunde avslöja om en person hade intagit alkohol.
Maskinen var dock både opraktisk och oprecis, och först 18 år senare – 1954 – uppfann amerikanen Robert Borkenstein den första alkometern av det slag som vi känner till i dag.
Borkensteins apparat kunde relativt exakt mäta mängden alkohol i utandningsluften. Med den lilla maskinen kunde polisen nu konstatera hur mycket alkohol en bilist hade druckit.