Ljus hy har i årtusenden ansetts vara en statussymbol, eftersom blekheten visar att man inte har behövt utföra något slitsamt arbete i solen.
Därför försökte forntida folk som egyptierna redan för omkring 5 000 år sedan hitta växtmixturer att smörja in sig med till skydd mot solens strålar.
Medan egyptierna smorde in sig med en kräm bestående av riskli, jasmin och lupin, glänste antikens greker av olivolja när de inte kunde slippa ifrån att vistas i solen. Senare forskning har funnit att olivolja faktiskt fungerar som en solkräm med solfaktor åtta.
Önskan att vara blek i hyn fortsatte under de därpå följande årtusendena, men ingen kunde förklara hur det kom sig att solen fick huden att mörkna.
Först på 1800-talet började forskare få till vetenskapliga förklaringar, detta efter att ha upptäckt ultraviolett strålning och konstaterat att strålningen brände huden.
Upptäckten ledde till några av de första kemiska solskydden. År 1891 marknadsförde doktor Hammer från Stuttgart en sorts solsalva som var baserad på kinin.
På 1940-talet tog Coppertone över den amerikanska militärens solkräm och fick kommersiell framgång med produkten genom att lägga till bland annat kokosolja och kakaosmör.
Chanel slöt fred med solen
De många årtusendena av att undvika att vistas i solen fick ett slut på 1920-talet, då den franska modeikonen Coco Chanel lät sig avbildas solbrun och förklarade att hon älskade att ligga i solen.
I ett slag populariserades solbadande – med massor av solbrända kroppar till följd. Driftiga affärsmän försökte tillgodose behovet av solskydd genom att lansera några av de första moderna solkrämerna.
År 1935 utvecklade Eugène Schueller, grundaren av skönhetsföretaget L’Oréal, den första solkrämen som även skyddade mot ultraviolett strålning. Han kallade den Ambre Solaire och hävdade att den ”gör dig brun fem gånger snabbare, utan att du bränner dig”.
Solkrämen kan fortfarande köpas under samma produktnamn.