En av de tidigaste föregångarna till vår tids energidrycker såg dagen ljus, när den amerikanske affärsmannen William Mark Swartz 1949 utvecklade Dr. Enuf – en citronläsk med koffein.
Swartz ville uppfinna en ”energibooster”, som inte bara innehöll massor med socker som andra av dåtidens läskedrycker.
Han tillförde därför bland annat vitamin B och koffein till Dr. Enuf och påstod i reklamen att den bland annat kunde bota baksmälla.
Japanska Lipovitan finns fortfarande i många asiatiska länder. Medan det i en burk Red Bull finns 1000 mg taurin per 250 ml, innehåller Lipovitan omkring 2000 mg per 100 ml.
Dr. Enuf marknadsfördes huvudsakligen som en mixer till cocktails och var därför inte en energidryck i modern betydelse. Den äran tillfaller japanska Lipovitan.
Drycken utvecklades 1962 av en läkemedelstillverkare som en ”energigivande mixtur” och riktades till lastbilschaufförer och fabriksarbetare, som behövde hålla sig vakna under sina långa arbetsskift. Men i Japans starka arbetskultur blev drycken snabbt populär hos den växande gruppen av kontorsarbetare, så kallade Salarymen.
Lipovitan luktade och smakade som hostmedicin och varje flaska innehöll upp till 2000 milligram av aminosyran taurin, som bland annat får hjärtat att slå snabbare. Drycken var så potent att de små 100-millilitersflaskorna såldes med en varningstext som angav att det inte var tillrådligt att dricka mer än en flaska om dagen.
Red Bull tog världen med storm
Energidryckernas internationella genombrott kom, när den österrikiske affärsmannen Dietrich Mateschiz under ett besök i Thailand 1984 upptäckte en lokal energidryck, som också var baserad på bland annat taurin, men i mindre mängder än Lipovitan.
Han slog sig samman med det thailändska bolaget och utvecklade en sötare och mer potent variant, som tog Europa och USA med storm under namnet Red Bull.