”Utan hattar finns det ingen civilisation”, sa den franske modeskaparen Christian Dior 1954.
Dior hade på sätt och vis rätt, för ända fram till 1920-talets slut var hatten en oumbärlig del av varje respektabel mans garderob och användes bland annat för att signalera social status.
Trots det började hatten bli omodern åren efter andra världskriget, och en av de viktigaste anledningarna till det var uppluckringen av de sociala klasserna.
Hatten var en fast del av mäns klädsel fram till åren efter andra världskriget.
De unga ville ha huvudet bart
Under åren mellan världskrigen fick fler unga från medelklassen tillgång till universiteten, som tidigare varit förbehållna överklassen och som hade strikta regler för korrekt klädsel.
Men i takt med att sammansättningen av elever förändrades genomgick även klädnormerna en förändring, och bland de unga betraktades hatten som en onödig kvarleva från gårdagen.
Inställningen spred sig till resten av samhället, när de unga blev färdiga med sina utbildningar och gav sig in på arbetsmarknaden.
Enligt en del historiker bidrog utvecklingen av motorvägsnätet under efterkrigstiden också till hattens försvinnande.
De långa vägarna gjorde det enkelt och bekvämt att färdas långa sträckor och gjorde bilen till var mans egendom. År 1920 ägde mindre än en procent av befolkningen i USA en bil, men det hade ökat till 25 procent 1940 och hela 55 procent 1970.
Till skillnad från i tåg, spårvagnar och hästdroskor var det lågt i tak i bilarna, vilket gjorde hattar tämligen opraktiska. Dessutom behövde män inte längre en hatt för att skydda sig mot väder och vind, när de satt i en bil.