Vem som uppfann monokeln är ovisst, men ett av de tidigaste omnämnandena är från 1720-talet, då den tyske baronen Philipp Von Stosch bar en monokel under en resa till Rom.
I början av 1800-talet började monokeln bli utbredd bland förmögna män i bland annat Storbritannien, Frankrike och Ryssland, som lät specialtillverka monoklar i bland annat guld och elfenben.
Populariteten höll emellertid inte i sig, för det enstaka glasögonglaset förlöjligades snabbt i bland annat böcker och karikatyrer.
Hånet berodde på att monokeln var besvärlig att använda och krävde att bäraren knep ihop muskulaturen kring ögat. Det gjorde att bäraren ofta fick ett ansträngt och dramatiskt ansiktsuttryck.
Monokeln blev på 1800-talet synonym med den förmögna överklassens arrogans.
Symbol för onödig lyx
Dessutom hade monokeln ingen fördel i förhållande till de mer praktiska glasögonen, som redan hade uppfunnits. Ibland var glaset inte ens slipat, utan monokeln bars enbart för att ge social status inom dåtidens överklass.
Monokeln blev därför snabbt en symbol för onödig lyx och aristokratisk arrogans.
Nådastöten mot monokeln kom under första världskriget.
Tyska officerare lät sig ofta avbildas iförd monokel, och i övriga Europa förknippades den därför med den avskydda tyska armén, som låg i krig med resten av kontinenten.