På fotografier och teckningar från 1800-talet ser många kvinnor ut att ha mycket stora bakdelar. Åtminstone buktar deras klänningar ut kraftigt bakåt.
Men den tidens kvinnor var inte fysiskt annorlunda än dagens kvinnor – de följde helt enkelt den tidens modetrender.
På 1860-talet föreskrev modet nämligen att de stora, styva och klockformade klänningar som hade varit mycket populära i årtionden skulle ersättas av mjukare klänningar med ett långt släp.
För att förhindra att de stora klänningarna släpades längs golvet uppfann klädskaparna en anordning som skulle samla och lyfta klänningarna baktill – turnyren.
De första versionerna av turnyren bestod helt enkelt av en ståltrådsram som knöts runt kvinnornas midja. Ovanpå stativet samlades klänningens lösa tyg.
”Turnyren bör inte öka höfternas bredd, utan bör skjuta klänningen långt bak och vara tillräckligt lång för att stödja den halvvägs längs dess längd, så att klänningen flyter graciöst istället för att falla i en framträdande puff i midjan”, skrev damtidningen Peterson's Magazine år 1873.
Denna amerikanska klänning från 1870 visar hur stor bakdel kvinnor kunde få, när de bar turnyr.
Gick inte att sitta ner
Även om turnyren betraktades som graciös var den extremt opraktisk för kvinnor. Den gjorde det svårt att röra sig och praktiskt taget omöjligt att sitta ner.
Dessutom utvecklades turnyren med tiden till ett fashion statement, som innebar att klänningarnas bakdel blev allt större och överlastad med utsmyckningar som veck, volanger, band och rosetter.
På så sätt kom kvinnorna att bära allt mer överdådiga och märkliga klänningar.
Turnyren blev omodern runt sekelskiftet, när modet dikterade att kvinnor skulle bära mindre och mer praktiska klänningar.
Märkliga modeflugor har plågat kvinnor
Bliaut
År: 1000–1200-talet
Bliauten liknade en vanlig tunika eller klänning, men hade extremt långa ärmar. Den bars av båda könen, men ärmarna på kvinnornas version var så långa att de ibland nådde golvet. Bliauten var populär bland överklassen eftersom de långa ärmarna visade att bäraren inte behövde arbeta.
Stapplingsklänning
År: 1908–14
Den så kallade hobble-skirt, snubbelklänning eller stapplingsklänning på svenska, satt stramt kring kvinnans höfter och lår och begränsade steglängden. Det gjorde att kvinnorna stapplade fram. Klänningen kritiserades för att begränsa kvinnors fysiska rörelsefrihet och ha negativa konsekvenser för hälsan, men var oerhört populär under åren före första världskriget.
Pappersklänning
År: 1960-talet
På 1960-talet försökte formgivare och klädtillverkare locka unga kunder genom att tillverka klänningar av papper. Klänningarna hade ofta starka färger och djärva mönster och marknadsfördes som ett billigt alternativ till vanliga klänningar. Tyvärr var klänningarna också extremt ömtåliga och gick lätt sönder, till exempel när de blev blöta.