Den moderna cykeln såg dagens ljus på 1880-talet, då uppfinningar som cykelkedjan och luftfyllda däck gjorde det tvåhjuliga fordonet till var mans egendom.
Framför allt kvinnorna tog cykeln till sig och gjorde den till en symbol för kvinnors frigörelse, eftersom cykeln tillät kvinnor att förflytta sig utan manlig assistans.
”Cykeln har gjort mer än något annat för att frigöra kvinnor. Jag blir så glad varje gång jag ser en kvinna på en cykel. Den ger en känsla av självständighet och oberoende,” sa kvinnosakskämpen Susan B. Anthony.
De kvinnliga cyklisterna hade dock en stor utmaning: De hade svårt att kliva på och av sina cyklar.
Tvärstången förstärkte cykelns ram, men den var besvärlig att få benet över för kvinnor i långa kjolar.
Dåtidens cyklar var nämligen konstruerade av mindre hållbara material – ibland av trä – vilket krävde att cykelns ram förstärktes med en tvärstång.
För att komma upp på cykeln var kvinnorna därför tvungna att dra upp sina kjolar och lyfta ena benet över stången – enligt dåtidens normer en skandalös handling, som i värsta fall kunde blotta kvinnornas ben och underkläder för stirrande män.
Stången behövs inte längre
Driftiga cykeltillverkare såg snabbt sin chans att producera särskilda damcyklar, på vilka stången böjdes och placerades längre ner, så att kvinnor kunde kliva upp på cykeln genom att bara kliva över stången.
Sedan dess har kvinnor övergett de stora, tunga kjolarna, och i dag tillverkas cyklar av material som är så stabila att det inte krävs någon tvärstång.
I dag har damcyklar alltså ingen praktisk funktion som på 1800-talet. Även om det naturligtvis även i dag finns kvinnor som använder kjol, så har damcykeln troligen överlevt på grund av tradition och klassiska könskonventioner.