Våra hus är under ständig ombyggnad

Det var bara de rika som använde huvudentrén

I antikens Grekland hade överklassens hem en hall som fungerade som väntrum för besökare. Ingången blev ännu mer imponerande i medeltidens Europa, då kungar och adel på slott och herrgårdar lät uppföra stora salar med dyrbara gobelänger och tavlor på väggarna för att imponera på besökarna.

Tjänstefolket fick emellertid inte använda huvudentrén. De var hänvisade till bakdörren, som ledde till herrgårdens grovkök, som bland annat användes som kök, tvättrum och brygghus. I många fall låg grovköket åtskilt från huvudbyggnaden, detta på grund av brandrisken.

På 1500-talet försågs adelns palats med en lång korridor, som ledde till olika gemak och fungerade som en modern entré. Längst in låg salongen, där husets herre tog emot sina gäster. Släktporträtt prydde korridorens väggar, så att alla gäster som kom för en audiens påmindes om vilken viktig släkt husets herre tillhörde.

Dasset följde med på resan

På 1000-talet uppfann normanderna garderoben, ett rum som byggdes in i borgmuren. Där fanns ett hål med en toalettsits, så att avföringen föll ner i vallgraven. Förutom att fungera som toalett hade garderoben en annan funktion: Dräkter (engelska robe) hängdes upp ovanför hålet, så att ammoniakångorna från urinresterna dödade löss och skyddade (engelska guard) kläderna.

Medeltidens kungar hade också särskilda stolar med inbyggt nattkärl, så att toaletten kunde tas med på resor.

Så bra hade vanligt folk inte det. Till långt in på 1700-talet använde människor på landsbygden naturen som toalett, men med tiden blev nattkärl fasta inventarier i sängkamrarna. I städerna tömdes nattkärlet genom ett fönster – med risk att träffa förbipasserande. I hus där det inte fanns några nattkärl ritade man kors på väggarna för att tjänstefolket inte skulle urinera där. Att kissa på ett kors betraktades nämligen som helgerån.

I och med 1800-talets kloaksystem blev vattenklosetter populära bland borgerskapet, medan underklassen till långt in på 1960-talet fick nöja sig med gemensamma utedass på bakgården.

Tjänstefolket slet och slavade i ”helvetet”

I antikens Grekland hade samhällseliten ett separat kök i sin bostad. Köket placerades gärna vid badrummet, så att värmen från eldstaden även värmde upp badrummet. Lyxen att ha skilda rum var dock ovanlig. Ända till långt in på 1600-talet hade europeiska bönder ofta kök, umgängesrum och sovrum i ett.

På fina adresser i den viktorianska tidens London låg köket i källaren, så att lukten av matlagning inte spred sig till övriga bostaden. Värmen och röken från spisen och grytorna fick tjänstefolket att kalla det mörka rummet i källaren för ”helvetet”.

Modet med ett separat kök spreds med tiden till arbetarbostäderna, och på 1930-talet blev köksinredning en ren vetenskap. Köksbordet fick underskåp med hyllor för tallrikar och forskare räknade ut att en husmor kunde nöja sig med att ta 30 steg under tillredningen av en måltid.

Efter andra världskriget fick köken kylskåp och frys, och efter köksfläktens inträde har köket sedan 1990-talet återigen blivit en del av vardagsrummet och matrummet.

Historiens kylskåp blev hobbyrum

För över 4 000 år sedan tänkte invånarna i Mesopotamien ut de första kylskåpen för förvaring av mat. Genom att gräva ut en källare utan fönster kunde man hålla mat och dryck färsk i ett mörkt och svalt rum. Där förvarade man bland annat spannmål, saltad fisk och rökt kött – och allsköns syltade livsmedel. I länder med varmt klimat var källaren också den bästa platsen för förvaring av frukt och grönsaker.

Från början tog man sig ner i källaren på en trästege. I och med uppfinningen av bränt tegel för 3 500 år sedan kunde hus i exempelvis Egypten och Mesopotamien byggas högre och mer stabila, men källartrappor av bränt tegel fick verklig utbredning först i romerska riket.

Uppfinningen av kylskåp och frysar gjorde att behovet att förvara mat i källaren försvann. I stället blev källaren antingen ett grovkök för tjänstefolket, ett pannrum eller ett tvättrum. Dagens källare består ofta av flera rum och används som gästrum, gillestuga eller hobbyrum.

Den gemensamma sängen var livsfarlig

Sedan antiken har överklassen haft råd med privatliv i form av separata sovrum, men det var endast ett fåtal förunnat. I medeltidens bonde- och borgarhem sov alla i hushållet tillsammans för att hålla värmen när eldstaden slocknade på natten. Något privatliv existerade inte, och spädbarn riskerade att bli ihjälklämda mellan de vuxna.

Sovrummet uppstod först när senmedeltidens byggmästare lärde sig att uppföra flervåningshus med separata rum. Då sov de små barnen gärna med sin guvernant, men inte heller det var ofarligt. År 1664 skrev den engelske författaren John Evelyn i sin dagbok: ”Det behagade Gud att ta min son Richard. Vi misstänker att guvernanten låg ihjäl honom.”

Fram till 1800-talets slut användes sovrummet på dagarna som allrum och som mottagningsrum för gäster. Kvinnor födde i den äktenskapliga sängen och vid dödsfall kläddes liket upp i sina finaste kläder och lades på sängen, så att sörjande kunde komma på besök och visa den avlidna sin respekt.

Grekerna tänkte snett

Mellanösterns heta nätter tvingade upp forna tiders människor på taket. I Mesopotamien hade husen för över 3 000 år sedan platta tak, där de boende kunde sova svalt under stjärnorna. På dagen användes taket bland annat för att hänga tvätt.

Antikens greker kom på idén att förse hus med sluttande, tegeltäckta tak, där pannorna lades om lott på varandra. Tack vare det sluttande, släta teglet rann regnvattnet snabbt bort från taket.

Först i senmedeltidens växande städer, där det blev alltmer trångt om utrymmet, fick husets vind under snedtaket en funktion som förvaringsrum för exempelvis tunnor med säd. Den dåliga isoleringen gjorde emellertid vinden fuktig, så i många fall användes den bara som torkvind under årets varma månader.

Med bättre isolering på 1900-talet, däribland invändig spackling av mellanrummet mellan takpannorna, så kallad understrykning, fick vinden andra användningsområden. I dag har många hem extrarum på vinden, eller kanske ett sovrum där man har öppnat till takets invändiga bärande bjälkar.

Hemarbete gav prestige

Ett separat hemmakontor uppstod i och med renässansens ökade handel. Där hade bland annat italienska och nederländska köpmän ett privat rum med bord, bokhyllor och arkivskåp till dokument. Där inne förde köpmännen bok med kulramar, och rummet blev med tiden känt som ”kontor”, efter det franska ordet för räkna, compter.

I och med grundandet av det brittiska handelskompaniet East India Company år 1600 flyttade bokföringen ut ur privatbostäderna och fick egen adress. På kompaniets kontor satt skrivare på rad vid borden och höll ordning på kompaniets fartyg, varor och omsättning. Kontorschefen visade sin makt genom att ta plats bakom ett stort skrivbord av ädelträ, till exempel exotisk mahogny, importerad från de brittiska kolonierna i Amerika.

Renodlade kontorsbyggnader såg dagens ljus först ett drygt århundrade senare. År 1726 öppnade Royal Navy, den brittiska flottan, en administrationsbyggnad i London och tre år senare gjorde East India Company likadant.