Egle Zacchini före avskjutning. Familjen har fött fram många kanonartister.

© Getty Images

Vågade kanondrottningar prydde himlen

Åskådarna blev vilda av upphetsning, när lättklädda unga flickor i sensuella dräkter lät sig skjutas ut ur kanoner. Cirkusnumret var precis lika farligt som det såg ut, och många artister missade målet.

Varje kväll kan publiken i Londons Royal Aquarium avnjuta en cirkusföreställning med ett nummer som är så spektakulärt och riskfyllt att in­rikesministeriet har tvingats utfärda en varning.

Och myndigheternas oro för både cirkusartistens och pub­likens hälsa är god reklam.

Ända sedan premiären den 2 april 1877 har folk strömmat till teatern, och Aquarium är fullsatt.

Första föreställningen är klockan 17.30, den andra 22.30. Kväll efter kväll.

Programmet består av ganska traditionella cirkusnummer med undantag av ett inslag med en ung, kvinnlig artist. Det är något helt nytt.

Högt över publikens huvuden hänger ett stort kanonrör i luften – det hålls bara uppe av rep och vajrar. Ackompanjerad av trumvirvlar intar Madame Zazel scenen.

Hon har bara en minimal dräkt och höga stövlar på sig, när hon vigt klättrar upp till kanonen och balanserar runt dess lopp.

Hela anordningen svajar hotfullt i upphängningsanordningen. Sedan försvinner hon plötsligt in i mynningen.

Vid det här momentet hör man ofta skräckslagna små utrop från publiken.

Men det är ingenting jämfört med det sus av fasa som fyller tältet en stund senare, när kanonen med ett öronbedövande dån fyras av och slungar ut Madame Zazel 30 meter genom luften.

Cirkusnumret är lika kort som sensationellt.

I några sekunder ser det ut som om Madame Zazels dust med tyngd­lagen ska få ett fatalt slut, men i sista stund hejdas hennes luftfärd ned mot manegens golv av ett säkerhetsnät.

Applåderna vill aldrig ta slut.

De populära föreställningana lockade åskådare med flygblad. Här av Madame Zazels i en utmanade klädsel (t.v.) och den alternative kanonkungen John Holtum från Danmark (t.h.).

© British library & Getty Images

Cirkushopp en illusion

Madame Zazel hette egentligen Rossa Matilda Richter.

Vid 14 års ålder ansågs flickan vara historiens första mänskliga kanonkula, men det spektakulära numret hade funderats ut flera år tidigare av William Leonard Hunt.

Hunt tog det första steget mot berömmelse den 15 augusti 1860.

Då utförde han en uppseendeväckande lindans över Niagarafallen mellan Canada och USA.

På sin väg högt uppe i luften gjorde han saltomortaler och hängde i fötterna med huvudet nedåt.

Vågstycket upprepades flera gånger under sommaren, bland annat med en annan man på ryggen.

Hunts livsfarliga akrobatik lockade åskådare av hög dignitet, bland andra prinsen av Wales, senare Edvard VII.

Hunts halsbrytande nummer blev startskottet för en karriär som en av 1800-talets mest berömda cirkusartister.

Under artistnamnet ”Den store Farini” reste Hunt till London, där han utförde dödsföraktande akrobatiknummer.

År 1869 bestämde sig Hunt för att det var dags att klättra ned från trapetsen. I stället blev han cirkusdirektör på stadens Royal Aquarium.

Där uppfann han prototypen för den kanon som Madame Zazel roade och chockade teaterpubliken med år 1877.

Hunts ursprungliga idé var dock inte riktig lika uppseendeväckande.

Hans första patentansökan från 1871 beskriver en katapult, som kunde slunga en ­akrobat 10–12 meter upp i luften med hjälp av spända gummikablar.

Det första framträdandet med Farinis katapult ägde rum två år senare, när en vacker cirkusartist vid namn Lulu gav ett övertygande prov på sina akrobatiska färdigheter i Niblo’s Garden i New York.

Numret inleddes med att Lulu stod helt stilla mitt på golvet i manegen.

Men plötsligt, av allt att döma utan att ens ta sats, hoppade akrobaten 10 meter lodrätt upp i luften och tog tag i en trapets.

Det var en illusion på mer än ett sätt. Lulu kastades upp i luften med stor kraft från en plattform som låg i linje med golvet.

Den utlöstes och drogs tillbaka på plats så snabbt att bara de mest uppmärksamma i publiken hann uppfatta rörelsen.

Och namnet till trots var Lulu inte alls någon ung kvinna. Det var Farinis brorson.

Han hade utpräglat feminina drag och kunde lätt förvandla sig till en förförisk cirkusprinsessa.

När Farini började fundera på att byta ut plattformen i manegen mot ett kanonrör stack den unge mannen dock sin väg och började turnera som ”Trapetsernas drottning” i Howes & Cushing Circus.

Showmannen Farini arbetade oförtröttligt vidare.

År 1875 tog han patent på en cylinderformad behållare med en fjäder, som utlöstes av en liten krutladdning.

Två år senare var han och Rossa Matilda Richter redo att introducera världens dittills farligaste cirkusnummer.

Hög lön, större risk

Madame Zazel inkasserade 20 pund varje kväll hon uppträdde med Farinis nummer på Royal Aquarium.

Det var furstligt betalt, uppemot tio gånger mer än vad övriga artister kunde stoppa i fickan efter en föreställning.

Till skillnad från sina kolleger på cirkusen satte hon emellertid livet på spel två gånger varje kväll, utom söndagar och helgdagar.

Många år senare konstaterade den brittiske historikern A H Coxe att 30 av de 50 första högtflygande artisterna faktiskt dog när de utförde sina nummer.

Faran var inte, som många trodde, störst vid själva avfyrandet. Luftfärden startade visserligen med ett dån och ­rejält med rök, men det var bara teater.

Om en människa skulle ha skjutits iväg med en krutladdning, som en riktig kanonkula, hade hon ha dött omedelbart.

I det här fallet dolde röret ett gummiband som kastade ut artisten, ungefär som en enorm slangbella. De få sekunder som numret varade kunde dock leda till många andra skador.

Den största risken var att kanondrottningen kunde landa bredvid det utspända nät som skulle hejda fallet.

Det var egentligen inte svårt att räkna ut banan för en mänsklig projektil.

Utifrån artistens vikt samt kraften i och vinkeln för avskjutningen handlade det bara om matematik.

Men flera variabler kunde spoliera beräkningen, bl a om den mänskliga projektilen hade gått ned ett par kilo sedan det senaste framträdandet, eller om gummibandet inte löstes ut korrekt.

Vid föreställningar utomhus måste man dessutom ta med vindriktning och vindstyrka i beräkningen.

För att garantera säkerheten finjusterades kanonen regelbundet genom att man avfyrade sandsäckar, som vägde lika mycket som artisten.

Samtidigt gick man varje dag igenom mekaniken i jakt på fel.

Jämfört med de första kanondrottningarnas våghalsiga uppträdanden är risken mindre i dag. En av våra dagars kanonkungar har beskrivit situationen:

”Den ballistiska kunskapen har i dag nått en så hög nivå av perfektion att det inte är farligare att låta sig skjutas ut ur en kanon än det är att raka sig med en motorsåg.”

Alla tiders kanondrottning

Efter några år tilldrog sig Madame Zazels uppträdanden i London den berömde amerikanske cirkusdirektören P T Barnums uppmärksamhet.

Han lyckades övertala henne att komma till USA. På affischerna kunde man läsa ”Zazel, den mänskliga projektilen – se henne skjutas ut ur en monstruös kanon”.

Madame Zazel och hennes monsterkanon tog USA med storm, och snart fick andra cirkusar också kanondrottningar i sina stall.

Allt kopierades in i minsta detalj, till och med namnet. Samtidigt som den ursprungliga Madame Zazel uppträdde med den resande cirkusen Batcheller & Doris år 1881, kunde publiken även få se en Miss Zazel som huvudnummer i såväl Shelby, Pullman & Hamilton’s cirkus som i Cooper, Jackson & Co:s föreställning.

Lätt­klädda kanondrottningar var den stora hiten i början av 1880-talet och pub­liken kunde inte få nog. I London hade Farini hittat en ny stjärna:

”Bebe, den flygande kvinnan.”

Till och med brorsonen Lulu tog mod till sig och började uppträda som kanonkula.

Den 3 maj 1881 krävde den nya ­cirkusdisciplinen sitt första dödsoffer. Under en föreställning i Pennsylvania felbedömde våghalsen Lizzie Davene en saltomortal och slog huvudet i kanten på säkerhetsnätet.

Den ursprungliga Zazel blev så småningom så irriterad på de många imitatörerna, och trött på den ständiga livsfaran att hon bytte ut sin kanon mot lindans, men det räddade henne inte från ödet.

År 1891 föll hon och bröt ryggen. Livet som artist var över, och hon återvände hem till England, där hon tvingades pensionera sig.

Tiden var emellertid ändå på väg att rinna ut för det lika sensationella som snabba numret.

Cirkuskanonens gummiband gav bara fart nog för en kort flygtur, och andra, mer uppseendeväckande våghalsar, vann publikens hjärtan.

Cykelturer på lina och motorcyklar på ramper med looper ersatte från mitten av 1890-talet kanonernas kungar och drottningar.

På 1920-talet designades cirkuskanonerna för att likna riktiga artilleripjäser. Artisterna klädde sig i pilotdräkter.

© Polfoto/Corbis

Cirkuskanon tänkt som krigslist

I början av 1920-talet hade cirkuskanonen nästan helt fallit i glömska. Men tack vare en italiensk clown började mänskliga projektiler flyga genom luften igen.

Edmondo Zacchini var son till en cirkusdirektör. Som barn hade han uppträtt som både clown och akrobat, innan han bestämde sig för att läsa till ingenjör.

Under första världskriget slogs han mot Österrike-Ungern i slaget vid Monte Grappa år 1917.

Där hade avståndet till fiendens ställningar varit mindre än 100 meter, och Zacchini hade börjat fundera på olika metoder att attackera ­Österrike-Ungern bakifrån.

Många år senare förklarade han i en intervju i tidskriften Life hur han föreställde sig att ”soldater skulle kunna skjutas in bakom fiendens linjer med en stor kanon”.

Zacchini testade aldrig sin idé vid fronten, men efter kriget kom han på att han kunde använda den på cirkus i stället.

Han lät en maskinverkstad utforma en cirkuskanon efter de tekniska ritningar som han hade gjort. I stället för Farinis gummiband tänkte Zacchini använda en stor fjäder.

Det moderna kanonkungsnumret hade premiär i Kairo år 1922. Edmondo Zacchini kröp ned i kanonröret, medan lillebror Hugo skötte avfyringsmekanismen.

Förutom att skjuta iväg kanonkungen fyrade man också av en smäll och rökpuffar precis som vid ett riktigt kanonskott.

I samma ögonblick som kanonen sköt iväg Zacchini, bröt han emellertid högerbenet av den våldsamma kraften.

På sjukhuset hade den olycksdrabbade kanonkungen gott om tid att ligga och fundera på tekniska förbättringar av sin kanon.

Zacchinis slutsats var att röret var för brett, och att han inte fick något stöd under avskjutningen. Dessutom var fjädern alldeles för kraftig.

Efter tillfrisknandet byggde Zacchini om kanonen och bytte plats med sin bror. Den här gången hade han räknat rätt.

Hugo klarade uppskjutningen helskinnad och flög sedan i väg längre än projektilerna från Farinis kanon någonsin kommit i närheten av.

De båda artisternas Europaturné blev en succé. Italiens kung Victor Emanuel III tilldelade dem en guldmedalj, och den norska regeringen gav bröderna en officiell utmärkelse.

Edmondo Zacchini fortsatte med sina shower ända fram till år 1934 och gjorde det sedan till sin livsuppgift att träna professionella kanonkungar.

Klanen Zacchini är den familj i världen som har flest antal mänskliga kanonkulor, och de har också byggt flest kanoner.

Traditionen och de tekniska detaljerna går i arv från föräldrar till söner och döttrar.

Dagens mest berömda kanonkungsdynasti heter Smith.

De använder en ­kanon med tryckluft och har dels slagit längdrekordet, dels lyckats med konststycket att skicka en artist över den amerikansk-mexikanska gränsen.