Från hästskojare till timmerflottare: Femton jobb som försvunnit

Jobbet gavs i regel åt kortvuxna, tokiga personer eller krymplingar, och som betalning fick de kost och logi vid hovet.

Hur bra jobbet var berodde på furstens nycker. Nikolaus Ferry, kortvuxen hovnarr vid det polska hovet på 1700-talet, uppmanades vid ett tillfälle att bestiga ett fästningsliknande bakverk under en middagsbjudning. Efter det besköt gästerna honom med karameller.

3. SKARPRÄTTARE – kriminella miste huvudet

När en medborgare i medeltidens Europa dömdes till döden tog skarprättaren vid. Han verkställde avrättningar genom halshuggning – samt andra straff som rådbråkning, då många av benen i kroppen krossades.

Historiker bedömer att yrket uppstod på 1200-talet i Europas städer, när makthavarna började anse att det var ociviliserat att själva utföra avrättningar. Skarprättaren och hans familj levde i samhällets utkant – till exempel nekades de ofta att delta i gudstjänster.

4. RUSTNINGSSMED – riddare behövde kroppsskydd

Med krutets införande på 1200-talet hade ringbrynjor blivit otillräckliga, och riddarna var i akut behov av heltäckande harnesk. Rustningssmeden blev då en efterfrågad hantverkare, som med hammare och städ trollade fram kroppspansar åt förmögna kunder. När de olika stålplåtarna monterats ihop med läderremmar skickade rustningssmeden rustningen vidare för polering och utsmyckning med exempelvis gulddetaljer.

När eldhandvapnen under 1600-talet blev för kraftfulla fick de flesta rustningssmeder byta inriktning.

6. BREVMÅLARE – konst enligt en mall

Medan munkar sedan 1000-talet hade illustrerat religiösa skrifter med gåspenna, bläck och pensel, uppstod det omkring år 1400 en marknad för icke-religiösa illustrationer i bland annat brev.

Från sina små verkstäder försökte Tysklands brevmålare möta den växande efterfrågan. Vid sina arbetsbänkar framställde de tjusiga dokument, gratulationskort, kalendrar, vapensköldar och spelkort.

Brevmålarna både tecknade och färglade sina produkter, ofta med hjälp av mallar. De var därför förtjusta i trästämplar, som gjorde att de kunde massproducera en illustration.

Bokstäver och illustrationer skars ut ur träblock, som brevmålarna använde för att trycka så kallade blockböcker, då en hel sida trycktes på en gång.

Trots att Gutenberg 1455 utvecklade boktryckarkonsten med lösa typer, fanns brevmålarna kvar en bit in på 1500-talet – de sista blockböckerna trycktes cirka 1530.

8. BÅTSNICKARE – arbetarna slet ut sig på varven

I Europas hamnstäder byggde horder av snickare genom århundraden de fartyg som användes för att kartlägga de sju världshaven.

”Jag känner inte till något hantverk, där människokroppen utför så många arbetsuppgifter som vid skeppsbygge. Timmermannen måste i sitt dagliga arbete använda styrka på så många olika sätt att kläderna slits av kroppen.”

Så beskrev nederländaren Cornelius van Yk 1697 livet som skeppsbyggare i en bok om båtbyggarkonsten. Under upptäcktsresornas tid byggdes träfartyg i hamnstäder på stora, inhägnade byggarbetsplatser nära vattnet.

Där slet timmermän och hantlangare från klockan fem på morgonen till klockan sju på kvällen under sommaren – på vintern från klockan sex till mörkrets inbrott – huvudsakligen med enkla redskap som yxa, hammare och såg. Disciplinen var stenhård, och anställda som kom för sent eller hade slöa verktyg blev av med en timmes lön.

Byggprocessen började med att kölen sträcktes. Sedan restes fören och aktern och spanten, som utgjorde fartygets inre stomme. Spanten skulle kläs med bordplankor. Som allt annat virke till bygget sågades plankorna till av stockar med hjälp av stora sågar, som krävde två man.

Till sist skulle fartyget behandlas med beck eller tjära, varpå däck och kanonportar tillfogades, innan fartyget kunde sjösättas. Resten, i form av master, segel och tågvirke överläts åt sjömännen.

Cornelius van Yk påpekade att arbetet var särskilt krävande, eftersom det utfördes under bar himmel. Männen var utsatta för allt från hagelskurar till stekande sol:

”Endast en stark och frisk man kan uthärda det här arbetet och överleva obehaget.”

9. BAROMETERMAKARE – tekniska trollkarlar förutspådde vädret

Upptäckten av lufttrycket gjorde det möjligt att göra de första väderprognoserna. Människor stod i kö för att köpa den praktiska barometern.

Under 1600-talets första hälft upptäckte forskare att luften har en tyngd, som varierar med vädret – och att denna ”tyngd” kan mätas med till exempel kvicksilver i ett glasrör.

Upptäckten banade väg för en marknad för den mobila lufttrycksmätaren – som 1663 fick namnet ”barometer” av den engelske fysikern Robert Boyle.

En av de tidigaste barometermakarna var Otto von Guericke (1602–1686), som var vetenskapsman och borgmästare i Magdeburg i Tyskland. I stället för kvicksilver använde han emellertid vatten. En liten mansfigur flöt på vattnet och pekade på en skala på glasröret, som angav lufttrycket.

Uppfinningen anammades snabbt av personer som var beroende av vädret – bland annat den tyske lantbruksexperten Johann Georg Krünitz, som 1773 entusiastiskt skrev om hur uppfinningen gjorde hans liv lättare: ”Barometern är ett synnerligen nyttigt och viktigt instrument, med vilket man på förhand kan läsa av väderförändringar, och både en trädgårdsmästare och en lantbrukare kan rätta sig efter det, när de ska plantera, så och skörda.”

10. REPSLAGARE – jobbet krävde kläder utan knappar

Inom många yrken – i synnerhet sjöfarten – behövdes det före industrialiseringen kilometervis med rep. Produktionen stod repslagarna för.

På en upp till 400 meter lång repslagarbana kunde trådar av hampa tvinnas till så kallade dukt, som sedan tvinnades till rep eller trossar. I änden av repslagarbanan fanns ett handtag, som hjälpte repslagaren och hans hantlangare att tvinna garnet.

Arbetarna bar kläder utan knappar – annars riskerade de att fastna i trådarna, när de tvinnades.

Redan år 1265 har man dokumenterat repslagare i Hamburg, som från den kända Reeperbahn i distriktet Sankt Pauli exporterade tågvirke till bland annat Skandinavien.

12. HÄSTSKOJARE – oärliga handlare färgade hästarna

Om en hästhandlare på landet fick rykte om sig att vara oärlig, kallades han för en hästskojare. En sådan person tjänade pengar på att byta och sälja hästar – och i regel såg han till att få betydligt mer för djuren än de var värda.

Hästhandlaren Abraham Mortgens från Dessau beskrev 1822 sina ljusskygga metoder i boken ”Die geheimen Künste der Rosstäuscher” (Hästskojarens hemliga konster). Enligt Mortgens färgade hästskojare manen och pälsen på gamla hästar för att få dem att se yngre ut.

En sliten och utarbetad häst kunde förmås att se pigg ut med hjälp av peppar i ändtarmen, avslöjade han:

”Peppar är hästhandelns sanna själ.”

13. GYCKLARE – konster gav klirr i kassan

Sedan medeltiden var det vanligt att man i städer stötte på en grupp gycklare. De reste från plats till plats och livnärde sig på att underhålla med allehanda konster.

På den tiden kunde ytterst få läsa och skriva, så de kringresande gycklarna var en viktig källa till nyheter och skvaller. Av städernas finare borgerskap betraktades gycklarna emellertid som skamlösa personer, eftersom de sålde sig för pengar.

Under 1900-talet, då cirkusar och varietéföreställningar blev vanligare, fick många gycklare en fast arbetsplats och försvann därmed från gator och torg.

15. TIMMERFLOTTARE – livsfarligt arbete

Ända fram till 1900-talets andra hälft har så kallade flottare sett till att timmer transporterats längs Europas floder. I skogarna intill vattendragen surrades stockar ihop i buntar, som kunde vara upp till tio meter breda och tjugofem meter långa.

Flottarna styrde sina buntar – en och en eller i stora så kallade flot med flera hopkopplade buntar – med hjälp av långa störar.

Ombord fanns minst två ansvariga flottare – på riktigt stora flot upp till tjugo stycken. Ibland kunde man även frakta gods eller till och med passagerare, om bunten var stor nog.

Jobbet sysselsatte framför allt unga, starka män, som inte drog sig för att ta risker. Även om flottare hade broddar under kängorna för att inte halka på de våta stockarna, var det inte ovanligt att flottare föll i vattnet och drogs iväg av strömmen.