”Vad vill du bli när du blir stor?”

Medan barn i dag drömmer om att bli smyckeformgivare, influencer eller professionell datorspelsspelare, kunde de förr i tiden välja mellan bärstolsbärare, rustningssmed eller planetsäljare med egen papegoja.

Medan barn i dag drömmer om att bli smyckeformgivare, influencer eller professionell datorspelsspelare, kunde de förr i tiden välja mellan bärstolsbärare, rustningssmed eller planetsäljare med egen papegoja.

G. Borgelli

1. HOVNARR – att bli förödmjukad hörde till jobbet

I årtusenden har kungar och furstar haft en tjänare vars enda uppgift varit att roa.

I antikens Rom höll kejsare gärna en kortvuxen person som hovnarr. Dennes jobb var att underhålla härskarens gäster med skämt och upptåg.

På 1100-talet blev det modernt bland europeiska furstehus att ha en hovnarr. Dessa lustigkurrar gick i regel att känna igen på sin färgglada dräkt med tuppkam och bjällror.

Under 1700-talet förändrades samhällsklimatet på många håll, och människor tyckte synd om de stackars hovnarrarna. På de flesta platser avskaffades tjänsten därför.

© Pennsylvania Academy of the Fine Arts

Jobbet gavs i regel åt kortvuxna, tokiga personer eller krymplingar, och som betalning fick de kost och logi vid hovet.

Hur bra jobbet var berodde på furstens nycker. Nikolaus Ferry, kortvuxen hovnarr vid det polska hovet på 1700-talet, uppmanades vid ett tillfälle att bestiga ett fästningsliknande bakverk under en middagsbjudning. Efter det besköt gästerna honom med karameller.

Enligt bevarade medeltida instruktioner består ett bra krut av sex delar salpeter, en del svavel och en del kol från lind.

© Shutterstock

2. KRUTMAKARE – urin gjorde det säkrare

Ingen vet exakt när krutet kom till Europa, men den engelske filosofen Roger Bacon var år 1267 en av de första européerna som beskrev den kinesiska uppfinningen, som gjorde det möjligt att avfyra projektiler från bland annat kanoner.

På 1300-talet hade jobbet som krutmakare blivit ett etablerat yrke. Krutmakarens jobb gick ut på att blanda salpeter, svavel och träkol till svartkrut.

Till en början pulveriserades ingredienserna omsorgsfullt i mortlar, men efter hand som efterfrågan ökade under 1400-talet uppstod särskilda krutbruk. I dessa arbetade flera krutmakare med att blanda ingredienserna i stora tråg, där de maldes med stora stampverk, som drevs av till exempel vattenhjul eller åsnor.

För att krutet inte skulle självantända fuktade krutmakarna under arbetets gång produkten med vatten, brännvin eller urin. Till slut skulle krutet torka i det fria eller i särskilda torkhus.

Under 1800-talet miste många krutmakare sitt levebröd, när effektivare sprängmedel lanserades – till exempel dynamiten 1867.

3. SKARPRÄTTARE – kriminella miste huvudet

Det föraktade – och dåligt betalda – jobbet gick i arv från far till son.

© Look and Learn/Bridgeman Images

När en medborgare i medeltidens Europa dömdes till döden tog skarprättaren vid. Han verkställde avrättningar genom halshuggning – samt andra straff som rådbråkning, då många av benen i kroppen krossades.

Historiker bedömer att yrket uppstod på 1200-talet i Europas städer, när makthavarna började anse att det var ociviliserat att själva utföra avrättningar. Skarprättaren och hans familj levde i samhällets utkant – till exempel nekades de ofta att delta i gudstjänster.

4. RUSTNINGSSMED – riddare behövde kroppsskydd

Rustningen bestod av många delar, som skulle passas ihop omsorgsfullt, så att riddaren kunde röra sig ledigt under ett slag.

© Royal Armoury & shutterstock

Med krutets införande på 1200-talet hade ringbrynjor blivit otillräckliga, och riddarna var i akut behov av heltäckande harnesk. Rustningssmeden blev då en efterfrågad hantverkare, som med hammare och städ trollade fram kroppspansar åt förmögna kunder. När de olika stålplåtarna monterats ihop med läderremmar skickade rustningssmeden rustningen vidare för polering och utsmyckning med exempelvis gulddetaljer.

När eldhandvapnen under 1600-talet blev för kraftfulla fick de flesta rustningssmeder byta inriktning.

Henrik VIII av England bars runt i en bärstol. Det sägs att uppgiften med tiden krävde fyra starka män, eftersom kungen blivit så överviktig.

© Look and Learn/Bridgeman Images

5. BÄRARE – varor och tjänster erbjöds till fots

Innan skåpbilens och budcykelns storhetstid var handlare och hantverkare tvungna att leverera sina varor till fots. Driftiga näringsidkare fann nischer, som de kunde erbjuda tjänster inom med hjälp av apostlahästarna.

Pottbärare

I 1700-talets Hamburg gick särskilda kvinnor och män runt med en hink, som människor mot betalning kunde uträtta sina behov i. Medan kunden lättade sig skylde pottbäraren denne mot förbipasserandes blickar.

Lyktbärare

I Paris och London under 1600- och 1700-talet vandrade lyktbärare runt om natten och spred ljus i de mörka gatorna.

Det var dock en klar skillnad på yrkeshedern i de båda städerna – medan lyktbärarna i Paris var allierade med polisen och rapporterade om minsta förseelse, var deras kollegor i London i fickan på kriminella, vilket 1892 beskrevs av historikern William Sidney: ”På minsta tecken från sina medbrottslingar släckte de sitt ljus och försvann i mörkret.”

Bärstolsbärare

Som ett alternativ till hästdroskan var bärstolen sista skriket i 1600-talets storstäder – från Turin och Bryssel till London.

Bärstolen bestod av två stänger och en täckt kupé med dörrar och fönster, där kunden kunde sitta bekvämt i en länstol. Bärarna grep om stängerna, en framtill och en baktill, och traskade iväg mot den destination som kunden skulle till.

6. BREVMÅLARE – konst enligt en mall

Medan munkar sedan 1000-talet hade illustrerat religiösa skrifter med gåspenna, bläck och pensel, uppstod det omkring år 1400 en marknad för icke-religiösa illustrationer i bland annat brev.

Från sina små verkstäder försökte Tysklands brevmålare möta den växande efterfrågan. Vid sina arbetsbänkar framställde de tjusiga dokument, gratulationskort, kalendrar, vapensköldar och spelkort.

Brevmålarna både tecknade och färglade sina produkter, ofta med hjälp av mallar. De var därför förtjusta i trästämplar, som gjorde att de kunde massproducera en illustration.

Brevmålarna fick inspiration av medeltidens färggranna och sirligt dekorerade böcker.

© Cleveland Museum of Art

Bokstäver och illustrationer skars ut ur träblock, som brevmålarna använde för att trycka så kallade blockböcker, då en hel sida trycktes på en gång.

Trots att Gutenberg 1455 utvecklade boktryckarkonsten med lösa typer, fanns brevmålarna kvar en bit in på 1500-talet – de sista blockböckerna trycktes cirka 1530.

Planetsäljarens profetior hade samma funktion som de lappar som döljs i kinesiska lyckokakor.

© The Picture Art Collection/Imageselect

7. PLANETSÄLJARE – papegoja fiskade upp tur

I Österrikes huvudstad Wien kunde invånarna i början av 1900-talet stöta på så kallade planetsäljare. Det var emellertid inte himlakroppar de sålde, utan horoskop, profetior samt lyckobringande brev (så kallade Planeten, planeter) med lotterinummer, som köparen kunde satsa pengar på.

Planetsäljarna drev runt på Wiens gator, där de var lätta att känna igen på grund av den låda de bar på magen. När en ”planet” såldes var planetsäljaren ofta omringad av nyfikna – han hade nämligen en papegoja eller en vit mus, som drog upp ett turbrev på måfå ur lådan.

Efter andra världskriget blev planetsäljarna omoderna och försvann från Wiens gatubild. På Mariahilfer Straße höll en sista planetsäljare dock envist ut, tills han på 1970-talet blev för gammal för jobbet.

8. BÅTSNICKARE – arbetarna slet ut sig på varven

I Europas hamnstäder byggde horder av snickare genom århundraden de fartyg som användes för att kartlägga de sju världshaven.

Innan fartyg av järn blev vanliga på 1800-talet, arbetade många tusen båtsnickare dagligen med att bygga enorma segelfartyg av trä.

© The Protected Art Archive/Imageselect

”Jag känner inte till något hantverk, där människokroppen utför så många arbetsuppgifter som vid skeppsbygge. Timmermannen måste i sitt dagliga arbete använda styrka på så många olika sätt att kläderna slits av kroppen.”

Så beskrev nederländaren Cornelius van Yk 1697 livet som skeppsbyggare i en bok om båtbyggarkonsten. Under upptäcktsresornas tid byggdes träfartyg i hamnstäder på stora, inhägnade byggarbetsplatser nära vattnet.

Där slet timmermän och hantlangare från klockan fem på morgonen till klockan sju på kvällen under sommaren – på vintern från klockan sex till mörkrets inbrott – huvudsakligen med enkla redskap som yxa, hammare och såg. Disciplinen var stenhård, och anställda som kom för sent eller hade slöa verktyg blev av med en timmes lön.

”Endast en stark och frisk man kan uthärda det här arbetet och överleva obehaget.” Cornelius van Yk om livet som skeppsbyggare.

Byggprocessen började med att kölen sträcktes. Sedan restes fören och aktern och spanten, som utgjorde fartygets inre stomme. Spanten skulle kläs med bordplankor. Som allt annat virke till bygget sågades plankorna till av stockar med hjälp av stora sågar, som krävde två man.

Till sist skulle fartyget behandlas med beck eller tjära, varpå däck och kanonportar tillfogades, innan fartyget kunde sjösättas. Resten, i form av master, segel och tågvirke överläts åt sjömännen.

Cornelius van Yk påpekade att arbetet var särskilt krävande, eftersom det utfördes under bar himmel. Männen var utsatta för allt från hagelskurar till stekande sol:

”Endast en stark och frisk man kan uthärda det här arbetet och överleva obehaget.”

Skeppsbyggarna konstruerade de stora, havsgående fartyg som under segelfartygens era användes av bland annat nyfikna upptäcktsresande och driftiga köpmän. Bland beställningarna till varven var det vissa fartygstyper som gick igen.

© Shutterstock

Galeon

1500-1700-talet: Galeoner transporterade bland annat silver från Amerika till Spanien.

Shutterstock

© Shutterstock

Galeas

1700-talet: Kunde ha upp till 32 åror, men hade även segel.

Shutterstock

© Shutterstock

Karavell

1400-1500-talet: Två av de fartyg Columbus använde 1492 var karaveller.

Shutterstock

© Shutterstock

Bark

1800-talet: Den dominerande fartygstypen år 1800.

Shutterstock

9. BAROMETERMAKARE – tekniska trollkarlar förutspådde vädret

Upptäckten av lufttrycket gjorde det möjligt att göra de första väderprognoserna. Människor stod i kö för att köpa den praktiska barometern.

Under 1600-talet kom uppfinnare på ett sätt att mäta lufttrycket.

© Stefano Bianchetti/Bridgeman Images

Under 1600-talets första hälft upptäckte forskare att luften har en tyngd, som varierar med vädret – och att denna ”tyngd” kan mätas med till exempel kvicksilver i ett glasrör.

Upptäckten banade väg för en marknad för den mobila lufttrycksmätaren – som 1663 fick namnet ”barometer” av den engelske fysikern Robert Boyle.

En av de tidigaste barometermakarna var Otto von Guericke (1602–1686), som var vetenskapsman och borgmästare i Magdeburg i Tyskland. I stället för kvicksilver använde han emellertid vatten. En liten mansfigur flöt på vattnet och pekade på en skala på glasröret, som angav lufttrycket.

Precis som hos urmakarna krävde en barometermakares arbete fingerfärdighet och precision.

© David J. Green/Imageselect & Shutterstock

Uppfinningen anammades snabbt av personer som var beroende av vädret – bland annat den tyske lantbruksexperten Johann Georg Krünitz, som 1773 entusiastiskt skrev om hur uppfinningen gjorde hans liv lättare: ”Barometern är ett synnerligen nyttigt och viktigt instrument, med vilket man på förhand kan läsa av väderförändringar, och både en trädgårdsmästare och en lantbrukare kan rätta sig efter det, när de ska plantera, så och skörda.”

Ferdinand Raimund var en österrikisk skådespelare och dramatiker.

© Shutterstock

Meteorologen blev teaterhjälte

På 1800-talet var de nya vädersiarna så populära att en barometermakare fick uppträda som huvudperson på teaterscenen.

I den österrikiske dramatikern Ferdinand Raimunds lustspel ”Barometermakaren på Trollön”, från 1823 blåser en storm hantverkarhjälten till en ö, där han får magiska gåvor.

10. REPSLAGARE – jobbet krävde kläder utan knappar

Inom många yrken – i synnerhet sjöfarten – behövdes det före industrialiseringen kilometervis med rep. Produktionen stod repslagarna för.

På en upp till 400 meter lång repslagarbana kunde trådar av hampa tvinnas till så kallade dukt, som sedan tvinnades till rep eller trossar. I änden av repslagarbanan fanns ett handtag, som hjälpte repslagaren och hans hantlangare att tvinna garnet.

Repslagaryrket dog ut på 1900-talet, efter hand som rep kunde tillverkas effektivare maskinellt.

© Shutterstock

Arbetarna bar kläder utan knappar – annars riskerade de att fastna i trådarna, när de tvinnades.

Redan år 1265 har man dokumenterat repslagare i Hamburg, som från den kända Reeperbahn i distriktet Sankt Pauli exporterade tågvirke till bland annat Skandinavien.

Den berömde författaren H.C. Andersen utmärkte sig på 1800-talet för sin skicklighet i ”den svarta konsten”.

© Odense Bys Museer & Shutterstock

11. SILHUETTKLIPPARE – hippa konstnärer skar i papper

På 1700-talet nådde silhuettklippandets konst Frankrike från Sydostasien. Konsten gick ut på att teckna konturer på svart papper och klippa ut dem.

De fyndiga fransmännen uppkallade genast den minimalistiska konstformen efter landets sparsamme finansminister Étienne de Silhouette (1709–1767).

Konstnärer runt om i Europa greps av flugan och började klippa och sälja silhuetter, som i årtionden fungerade som en föregångare till fotografiet och smyckade allt från vardagsrum till familjealbum.

12. HÄSTSKOJARE – oärliga handlare färgade hästarna

Innan bilar och traktorer ersatte hästarna under 1900-talet kunde en skicklig handlare bli rik på att köpa och sälja hästar.

© The Metropolitan Museum of Art

Om en hästhandlare på landet fick rykte om sig att vara oärlig, kallades han för en hästskojare. En sådan person tjänade pengar på att byta och sälja hästar – och i regel såg han till att få betydligt mer för djuren än de var värda.

Hästhandlaren Abraham Mortgens från Dessau beskrev 1822 sina ljusskygga metoder i boken ”Die geheimen Künste der Rosstäuscher” (Hästskojarens hemliga konster). Enligt Mortgens färgade hästskojare manen och pälsen på gamla hästar för att få dem att se yngre ut.

En sliten och utarbetad häst kunde förmås att se pigg ut med hjälp av peppar i ändtarmen, avslöjade han:

”Peppar är hästhandelns sanna själ.”

13. GYCKLARE – konster gav klirr i kassan

Under medeltiden underhöll kringresande gycklare invånarna i Europas städer.

© Shutterstock

Sedan medeltiden var det vanligt att man i städer stötte på en grupp gycklare. De reste från plats till plats och livnärde sig på att underhålla med allehanda konster.

På den tiden kunde ytterst få läsa och skriva, så de kringresande gycklarna var en viktig källa till nyheter och skvaller. Av städernas finare borgerskap betraktades gycklarna emellertid som skamlösa personer, eftersom de sålde sig för pengar.

Under 1900-talet, då cirkusar och varietéföreställningar blev vanligare, fick många gycklare en fast arbetsplats och försvann därmed från gator och torg.

Det erbjöds något för i stort sett alla, när en gycklartrupp kom till staden.

© Shutterstock

Akrobater

Kastade knivar och svärd, gjorde volter, jonglerade och slukade eld.

Shutterstock

© Shutterstock

Skådespelare

Drev med till exempel prästerna och uppträdde ibland som buktalare.

Shutterstock

© Shutterstock

Domptörer och spelemän

Underhöll med positiv, dansande björnar och dresserade hundar.

Shutterstock

© Shutterstock

Impopulär svans

Tiggare, kvacksalvare och spågummor följde ofta med de uppträdande.

Shutterstock

Den knappt tio centimeter långa kungsfågeln kunde fågelfångarna fånga med hjälp av en gren med lim i ena änden, eftersom den inte är särskilt rädd för människor.

© Shutterstock

14. FÅGELFÅNGARE – fåglar fångades med klister

Redan under antiken uppstod det en marknad för fågelfjädrar som prydnad samt ätbara fåglar till påkostade rätter och sångfåglar för underhållning. Fågelfångare var personer som specialiserat sig på att fånga fåglar, och för det använde de ofta lim.

Metoden fick den romerske diktaren Ovidius (43 f.Kr.–18 e.Kr.) att utbrista: ”Lura inte fågeln med en käpp insmord med lim!”

Trots Ovidius protester fortsatte medeltidens fågelfångare att tillverka lim av bär från misteln, som de strök på grenar, som stacks in i buskar nära marken. Fåglarna lockades till de klibbiga grenarna av burfåglar som placerats i närheten.

15. TIMMERFLOTTARE – livsfarligt arbete

Ända fram till 1900-talets andra hälft har så kallade flottare sett till att timmer transporterats längs Europas floder. I skogarna intill vattendragen surrades stockar ihop i buntar, som kunde vara upp till tio meter breda och tjugofem meter långa.

Flottarna styrde sina buntar – en och en eller i stora så kallade flot med flera hopkopplade buntar – med hjälp av långa störar.

Timmerflottning försvann som yrke, när vägnätet i Europa byggdes ut för lastbilar.

© Imagno/Getty Images

Ombord fanns minst två ansvariga flottare – på riktigt stora flot upp till tjugo stycken. Ibland kunde man även frakta gods eller till och med passagerare, om bunten var stor nog.

Jobbet sysselsatte framför allt unga, starka män, som inte drog sig för att ta risker. Även om flottare hade broddar under kängorna för att inte halka på de våta stockarna, var det inte ovanligt att flottare föll i vattnet och drogs iväg av strömmen.