Tygbristen gav nytt mode
Ransoneringen under andra världskriget hämmade modeindustrin men stimulerade kreativiteten hos vanligt folk som lagade och sydde om gamla kläder. När freden kom fanns ett uppdämt behov att unna sig något nytt.
Kvinnor målade benen så att det skulle se ut som att de hade silkesstrumpor på sig.
I september 1940 inledde tyskarna en bomboffensiv mot London och andra engelska städer. Den så kallade blitzen pågick till maj året därpå och krävde omkring 40 000 civila dödsoffer.
Upprepade gånger varje natt väcktes stadsborna av tjutande flyglarm och måste skynda till skyddsrummen. Många engelsmän som efteråt berättat om sina skräckfyllda minnen från den här tiden förknippar den med ett speciellt klädesplagg.
»Siren suit» i blitzens London
Dräkten kallades ”siren suit” och bestod av en heltäckande overall som snabbt kunde dras över nattlinne eller pyjamas när flyglarmet gick. För värmens skull var den ofta sydd i ylle och knäpptes snabbt och enkelt med ett blixtlås på framsidan.
Ibland var overallen försedd med en uppknäppbar lucka där bak, för att man skulle slippa klä av sig för att uträtta nödvändiga behov i överbefolkade skyddsrum. I många familjer hade frun i huset själv sytt de praktiska plaggen, men de fanns också att köpa på de flesta varuhus.
Winston Churchill lät sig gärna fotograferas i den kritstrecksrandiga variant han använde till vardags. Den stilmedvetne premiärministern sägs också ha låtit sy upp en lite elegantare ”siren suit” i svart sammet, att bäras under finare middagar.
Ransonering påverkade modeindustrin
Krigsutbrottet 1939 ledde till ett avbrott i den normala modeindustrin, eftersom de flesta tillverkare övergick till att producera krigsmaterial. Ylle behövdes till filtar och uniformer, läder till marschkängor och silke till fallskärmar.
Materialbristen ledde till att den civila befolkningen blev tvungna att lappa och laga sina gamla kläder. I många länder infördes sträng ransonering på de flesta varor. Det gällde att använda sig av sin uppfinningsrikedom, och en del händiga damer började tillverka sina egna hattar, skor och accessoarer av oväntade material som fiskskinn, kork och papier-maché.
Churchill i sin kritstrecksrandiga siren suit.
»Utility Clothing» i Storbritannien
I sin självbiografi De bästa åren (1960) beskriver den franska författaren Simone de Beauvoir tillvaron under krigsåren:
”Det innebar faktiskt en avsevärd ansträngning att inte helt förfalla. För att reparera skor behövde man ransoneringskort. Jag nöjde mig med trätofflor som just kommit på marknaden (…) På grund av elavbrotten arbetade frisörerna oregelbundet – en vattenondulering blev en fråga om liv och död. Därför blev också turbanerna moderna, de ersatte hatt och frisyr”.
I England skapades The Utility Clothing Scheme där staten engagerade kända formgivare för att designa praktiska och enkla – men ändå smakfulla – plagg som kunde tillverkas med så liten materialåtgång och arbetsinsats som möjligt.
För damerna bestod klädseln vanligtvis av en tweeddräkt med figursydd kavaj och en ganska snäv kjol som slutade vid knät.
Sminkade strumpor på benen
Silkesstrumpor var nästan omöjliga att få tag på – utom till överpris på svarta börsen – varför många kvinnor fick gå barbenta under sommarhalvåret. För att ändå ge sken av att ha strumpor på sig sminkade man benen i en solbränd kulör. Med hjälp av en ögonbrynspenna målade man ett streck för att imitera den söm, som alltid fanns på baksidan av dåtidens tunna strumpor.
Från 1941, när USA gick med i kriget, blev det vanligt att amerikanska soldater försåg europeiska kvinnor med de hett eftertraktade nylonstrumporna, som var en ny, revolutionerande uppfinning.
Medan de flesta män, och även en del kvinnor, tjänstgjorde inom olika militära funktioner gick såväl tonårsflickor som mogna hemmafruar ut i arbetslivet för att sköta produktionen. De kvin-nor som arbetade i industrin och jordbruket klädde sig likadant som sina manliga kollegor, i grova byxor eller overall och bar ofta håret kort eller uppsatt i nät under en skyddande sjalett.
Utility Clothes var praktiska men smakfulla plagg designade av kända formgivare och tillverkade av så lite material som möjligt.
Chanel och nazisterna
När Tyskland ockuperade modebranschens huvudstad Paris sommaren 1940 hade en del klädskapare redan gått i exil till USA. De modehus som höll öppet under kriget kunde fortsätta att skapa eleganta kreationer, som dock var förbehållna naziofficerarnas och Vichy-regimens fruar och älskarinnor.
En av de kända designers som stannade kvar i Frankrike var Coco Chanel, som umgicks med nazitoppar som Göring och Goebbels. Hon flyttade in på hotell Ritz, där hon levde med en 13 år yngre tysk älskare. Efter kriget fick Chanel utstå hård kritik för sitt samröre med tyskarna och hon vistades en längre tid i exil i Schweiz innan hon återupptog sin verksamhet i Paris.
Miniatyrmode i »Theatre de la mode»
De parisiska modehusen var angelägna om att återta sin position så fort kriget gick mot sitt slut. Den 24 juli 1944 marscherade de allierades trupper, ledda av Charles de Gaulle, in i Paris och tyskarna tvingades lämna staden.
Medan kriget fortfarande rasade i övriga Europa slog sig en rad designers samman och skapade utställningen ”Theatre de la mode”, en modeshow i fickformat.
Eftersom det fortfarande rådde brist på material sydde man inga fullskaliga modeller. I stället tillverkades 60 centimeter höga dockor av metalltråd, med välgjorda huvuden i gips, som kläddes i minivarianter av modehusens senaste kreationer.
Efter krigets umbäranden var folk svältfödda på vackra kläder. Den franska modedocksutställningen, som öppnade i mars 1945, besöktes av över 100 000 personer och gjorde senare succé i USA.
Diors design "The New Look" från 1947 förändrade modet totalt med sina mjuka axlar och slösaktigt svällande kjol.
»New Look» blickade bakåt
De första efterkrigskollektionerna skilde sig inte så mycket från 1930-talets mode. Det var först 1947 som en nykomling i branschen kom att förändra modet totalt. Designern hette Christian Dior, och entusiastiska modeskribenter gav hans stil namnet ”The New Look”.
Namnet till trots namnet var Diors damkläder i själva verket en återgång till 1800-talets föreställning om kvinnlighet. Vadlånga vida kjolar kombinerades med åtsnörda getingmidjor, mjukt sluttande axlar och åtsittande överdelar som framhävde bysten.
Samtidigt som ruinerna efter kriget forslades bort ville man glömma den svåra tid man just genomgått. Kvinnorna skulle inte längre ”behöva” arbeta, utan återgå till att vara feminina varelser vars klädsel signalerade en lättjefull och glamorös tillvaro.
Vida kjolar slösade med tyg
”Den nya stilen” innebar inte bara en återgång till snäva korsetter och styva underkjolar. Till de vida långa kjolarna krävdes också stora mängder tyg. Slöseriet väckte till en början en hel del kritik eftersom det rådde en utbredd fattigdom och stor materialbrist i flera år efter krigsslutet.
Trots kritiken slog den nygamla feminina stilen igenom på bred front. Diors lyxkläder översattes till konfektionssydda varianter, som tack vare nya syntetiska material kunde tillverkas till överkomliga priser.
Det Europa som 1945 legat i ruiner återhämtade sig förvånansvärt snabbt, bland annat tack vare den amerikanska Marshallhjälpen. USA gick ur kriget med ett ekonomiskt överläge och kom under följande årtionde att få ett större inflytande även på modet.
Réards bikini var den första som visade naveln.
Fakta: Bikinin kom 1946
Tvådelade baddräkter hade funnits tidigare men det var 1946 som amerikanen Louis Réard marknadsförde en modell som han kallade ”bikini”.
Namnet var hämtat från Bikiniatollen i Stilla havet, där USA samma år genomfört ett kärnvapenprov. Réard påstod att han valt namnet eftersom han ansåg att baddräkten var ”ytterst explosiv”.