Trädgårdens historia: Växtletare förde världens flora till din tomt
På 1800-talet tävlade botanikerna om att samla in sällsynta växter från världens alla hörn. Varken kyla, rånare eller skeppsbrott kunde stoppa dem. Din trädgårds mångfald är deras förtjänst.
En av de stora icke-brittiska växtletarna var Alexander von Humboldt, som åren 1799–1804 reste runt i Amerika för att samla växter tillsammans med sin kollega Aimé Bonpland.
På sommaren 1844 piskar en hård vind mot kusten utanför den östkinesiska staden Ningbo. Robert Fortune märker emellertid knappt det dåliga vädret.
Den skotske botanikern har bara ett mål i sikte. Ute i den stormiga bukten ligger ön Zhoushan, som har några av Kinas sällsyntaste växter.
Fortune, som är fast besluten att ta sig till ön, avfärdar kaptenens varningar.
Snart stävar det lilla fartyget fram genom vågorna. Det hinner dock knappt ut ur hamnen förrän den första brottsjön slår in över relingen.
Lastrummet fylls med vatten och den panikslagna besättningen slänger av sig kläderna för att hoppa över bord. Fortune tänker emellertid bara på en sak: att hans dyrbara samling av exotiska växter i fartygets lastrum blir förstörda av det salta havsvattnet.
Denna dramatiska seglats var bara en av många farofyllda situationer som Robert Fortune och andra av 1800-talets växtletare upplevde under sitt intensiva sökande efter växter från avlägsna delar av världen.
Liksom övriga växtletare riskerade Fortune livet för att komma över de vackraste, sällsyntaste och mest exotiska arterna – och resultaten uteblev inte.
De modiga växtletarna förde med sig skeppslaster av tidigare okända växter från hela världen till Europa och gav därmed floran på hemorten en mångfald som de flesta européer aldrig kunnat drömma om.
Botanikern Fortune och hans kollegor är anledningen till att våra trädgårdar i dag är fulla av blommor, buskar och träd som många i dag tror alltid har funnits i Europa.
I själva verket kommer emellertid växterna från kontinenter hundratals mil bort och deras långa resa hit kostade blod, svett och människoliv.
I Kina hittade Robert Fortune bland annat klematisen Clematis lanuginosa.
Mängder av nya växter kom till Europa
På 1800-talet var införandet av exotiska växter i Europa inget nytt. Växter från andra världsdelar hade kommit till Europa i århundraden.
Via Sidenvägen hade européerna tillgång till persikor, aprikoser och rabarber, medan Columbus ankomst till Amerika år 1492 uppenbarade ett myller av nya växter för européerna.
Några av de växter och fröer som 1500-talets spanska erövrare tog med sig hem var tomater, majs och potatis.
Från Kina tog franska missionerande jesuiter omkring 200 år senare med sig sticklingar och färggranna illustrationer av de blommor som Mittens rike erbjöd.
Sjuttonhundratalets intresse för naturvetenskap och upptäcktsresor gav ny näring åt växtintresset. Vissa botaniker var själva upptäcktsresande.
Britten Joseph Banks, det moderna växtletandets fader, var ett exempel på det. Som vetenskapsman deltog Banks tillsammans med bland andra den svenske botanikern Daniel Solander i kapten James Cooks stillahavsexpeditioner i slutet av 1700-talet.
Persikan fördes till Europa via Sidenvägen, medan spanjorerna tog med sig potatisen från Amerika.
Med sig hem förde Banks levande växter för vidare studier. Tack vare honom kunde britterna och senare även andra européer njuta av bland annat eukalyptus, akacia och mimosa.
På 1800-talet systematiserades växtletandet. Industrialiseringen och den tilltagande handeln ökade britternas välstånd. Pengarna användes till att köpa varor som höjde folks sociala status.
Bland de eftertraktade statussymbolerna fanns växter från avlägset belägna områden. Lyckade omplanteringar blev ett bevis på människans – och i synnerhet britternas – förmåga att tämja naturen.
I början av 1800-talet fick efterfrågan på exotiska växter trädgårdsföreningar och privata rikemän att investera stora summor i att skicka ut botaniker i världen för att leta efter fler växter.
Londons trädgårdsförenings många exotiska blommor var en attraktion.
Trädgårdsföreningar hämtade växter från hela världen
År 1804 grundade brittiska vetenskapsmän en förening för forskning om trädgårdsodling. Idén kopierades senare runtom i Europa.
År 1804 fick intresset för natur och vetenskap sju av Londons mest framstående män att sluta sig samman i en förening för främjande av trädgårdsodling.
Några av grundarna av Horticultural Society of London var Joseph Banks, som följde med James Cook på upptäcktsresa i Stilla havet, och botanikern William Forsyth, som gav namn åt busksläktet Forsythia och som ansvarade för ett stort antal parker.
Under de därpå följande åren anlade föreningen flera trädgårdar runtom i England i syfte att odla och studera växter för trädgårdsodling.
För att skaffa sig ett bestånd av exotiska växter skickade trädgårdsföreningen under 1800-talet ut en strid ström av växtletare till planetens mest avlägsna hörn.
Horticultural Society of London heter numera Royal Horticultural Society och har omkring en halv miljon medlemmar. Föreningen är framför allt känd för sina årliga blomsterutställningar och de priser man delar ut.
Andra länder följde britternas exempel. Svenska trädgårdsföreningen i Stockholm grundades till exempel år 1832. Året efter anordnade föreningen den första trädgårdsutställningen i Sverige.
Orädd botaniker reste 600 mil
Jesuiternas färggranna växter från Kina tilltalade britterna, så trädgårdsföreningen Horticultural Society of London, bildad år 1804, beslutade att finansiera en botanikers resa till det stora riket i öster.
Valet föll på den skotske botanisten David Douglas och resan finansierades med pengar som samlats in av trädgårdsföreningens medlemmar. För sina ekonomiska bidrag fick de andelar av fröerna som samlades in.
Det var emellertid en orolig tid i Kina, så David Douglas skickades i stället till Nordamerika. År 1823 inledde han den första av tre expeditioner, som bland annat förde honom till den nordamerikanska stillahavskusten.
Med sig hem från detta i stort sett outforskade område hade han bland annat frön av sitkagran, kustgran och silvergran samt det träd som kom att bära hans namn, douglasgran.
Träden visade sig snart vara mycket lönsamma för den europeiska timmerindustrin.
”Var tionde eller var femtonde minut föll ett av de stora träden med ett brak.” Växtletaren David Douglas, om sin resa i Nordamerikas skogar
Expeditionen var fysiskt krävande. Under åtta månader år 1825 tillryggalade Douglas 3 387 kilometer till fots, på hästrygg och i kanot. Året efter nästan fördubblade Douglas distansen när han tillryggalade hela 6 327 kilometer.
Att få vila var inte alltid lätt. När Douglas samlade in fröer från de stora barrträden i oktober 1826 blåste hans tält iväg, vilket gjorde att han tvingades tillbringa natten under bar himmel, endast invirad i en filt.
”Att sova var naturligtvis omöjligt. Var tionde eller var femtonde minut föll ett av de stora träden med ett brak. Det var som om jorden klövs itu under dem”, skrev han senare.
Douglas hälsa blev lidande. Han utvecklade ögoninflammation och senare snöblindhet, tillstånd som orsakade stora problem för hans växtletande.
”Jag tvingas bära lilafärgade linser när det är snö. Det gör jag ytterst motvilligt, eftersom det ger alla växter samma färg”, beklagade han sig.
Dog i tjurfälla
Douglas dåliga syn försvårade inte bara växtletandet, utan kostade honom till och med livet. Under en expedition på Hawaii i juli 1834 förbisåg han en tjurfälla som lokalbefolkningen grävt för att fånga vilda boskap.
Botanikern föll ner i den djupa gropen, där en tjur snart trampade ihjäl honom.
Risker var på det hela taget en stor del av livet för växtletarna, som i många fall besökte ogästvänliga områden.
”På vissa håll är djungeln så tät att man har fullt upp med att inte tappa hatten och glasögonen. På andra platser tvingas man ta sig fram längs en klippa, pressad mot den med utsträckta armar och ben, eller så blir man tvungen att korsa djupa raviner utan någonting alls att hålla sig i”, skrev botanikern Joseph Hooker år 1849 i ett brev från Darjeeling i Indien, där han letade efter rhododendronfrön.
”De hotade att sticka ner honom om han gjorde motstånd.” Växtletaren Robert Fortune, om ett överfall i Kina
Även kollegan George Massee hade strapatsrika resor i Sydamerika, där han letade efter orkidéer.
”Jag tar tillfället i akt att skriva till er under ett uppehåll mellan jordskalven för att berätta om de olyckor jag drabbats av”, skrev en förtvivlad Massee till Joseph Hooker år 1869.
Några av prövningarna var ett plågsamt anfall av dysenteri och brist på proviant, vilket tvingade honom att leva på rismjöl och apkött i månader.
Naturen var inte växtletarnas enda utmaning. Trots att situationen var lugnare i Kina på 1840-talet, vilket gjorde det möjligt att resa i landet, var utlänningar inte populära.
Det hade Robert Fortune fått erfara när han år 1844 var nära att förlisa med sitt fartyg och sina växter utanför ön Zhoushan. Året innan, då han kom till landet, överfölls han av en folkmassa under en expedition. Kineserna tömde hans fickor och gav sig sedan på hans betjänt.
”De hotade att sticka ner honom om han gjorde motstånd, varefter de tog allt från honom. Mina stackars växter, som jag samlat in med så stor möda, flög åt alla håll”, berättade Fortune senare.
Som tur var klarade sig både Fortune, betjänten och växten Abelia chinensis, en art i familjen kaprifolväxter. Den dittills okända rosa blomman blev senare en favorit i engelska trädgårdar.
De exotiska blommorna var inte enbart förbehållna samhällets elit. Även medelklassen kastade sig över växterna.
Gröna fingrar blev en statussymbol
Sedan 1600-talet hade britterna varit Europas mest hängivna trädgårdsodlare. Växtletarnas fynd fick hela landet att bli växttokiga.
Växterna som växtletarna tog med sig hem hamnade både hos privata samlare och i botaniska trädgårdar och vetenskapliga odlingar för forskning och undervisning.
Endast överklassen hade råd att anlägga större parker. Medelklassen fick i stället njuta av växterna i de botaniska trädgårdarna, som blev populära utflyktsmål.
Genom att besöka botaniska trädgårdar kunde personer som tillhörde medelklassen, i synnerhet den övre medelklassen, visa att de var tillräckligt bildade för att förstå sig på botanik.
De botaniska trädgårdarna var inte bara bra platser att synas på. Trädgårdarna inspirerade också medelklassen till att skapa egna privata trädgårdar, fulla av exotiska blommor, buskar och träd från hela världen.
Samtidigt började många ställa ut sina egna växter och blommor. Dessa så kallade trädgårdsutställningar är än i dag en viktig del av den engelska kulturen.
En av de mest kända är Chelsea Flower Show, en trädgårdsutställning som arrangeras i maj månad. Varje år lockar den omkring 150 000 besökare.
Växtletarna fick Europa att blomstra
Året därpå överlevde Fortune av en ren lyckträff förlisningen under seglatsen till Zhoushan. För att slippa drabbas av ytterligare överfall bar han därefter en traditionell kinesisk dräkt och en peruk med råttsvans.
Den förklädde britten lyckades till och med smyga sig in i den stängda staden Suzhou, varifrån han fick med sig en sällsynt rosenbuske med stora, vita blommor.
När Fortune pensionerade sig år 1862 hade han hittat 120 nya arter, däribland forsythia, blåregn och vinterjasmin.
Växtletandet var emellertid inte över. År 1904 begav sig den skotske botanikern George Forrest till den kinesiska provinsen Yunnan för att leta växter. Han blev inte bara den siste store växtletaren, utan också den mest outtröttlige.
Nära gränsen till Tibet attackerades han och två franska missionärer av tibetanska munkar, som var rasande över de kinesiska och de europeiska missionärerna. Forrest var den ende som lyckades fly. De båda fransmännen och över 60 personer från trakten dödades på det mest brutala vis.
Trots att Forrest nästan miste livet under sin första expedition genomförde han ytterligare sex expeditioner i regionen innan han dog av en hjärtinfarkt år 1932, endast 59 år gammal.
Under sina 28 år i fält tog botanikern med sig hela 31 000 exemplar av växter hem, däribland världens största rhododendronart, Rhododendron sinogrande.
Under tiden hade världen förändrats. Världsekonomin hade slagits i spillror och äventyrslusten begränsades av de ökade politiska spänningarna.
Växtletarnas verk blev dock bestående. Deras frodiga växter, färggranna blommor och mäktiga träd spreds inte bara i Storbritannien, utan över hela Europa.
Om du har tur har du dem även i din trädgård.