Medeltidens européer var inte så snuskiga som filmer och böcker ofta framställer dem som – till exempel tycks de inte ha tömt sina pottor genom fönstret, som så ofta påstås.
Rent praktiskt skulle tömda pottor på gatan snabbt ha orsakat en förfärlig stank.
Medeltidens människor kanske inte visste särskilt mycket om smittsamma sjukdomar, men de tyckte inte om äcklig lukt.
Många städer hade dessutom förordningar och lagar om latriner och avfall, som skulle se till att gatorna hölls rena.
Till skillnad från vad många tror tömdes pottor i regel inte genom fönstret under medeltiden.
Människor luktade inte gott. De badade sällan – i synnerhet inte på vintern – och hade endast en uppsättning kläder, som var inpyrda med svett. De rika dolde sin odör med parfym.
Hästar och boskap levde i städerna med sina ägare. Djuren förorenade gatorna betydligt mer än människorna och lämnade efter sig flera ton avföring – om dagen.
Nattkärl eller hinkar användes för att uträtta sina behov nattetid. Därmed slapp den kissnödige besöka dasset mitt i natten. Nattkärl har använts i årtusenden och är kända från bland annat antikens Grekland.
Invånarna i 1300- talets London hade till exempel ansvar för att hålla trottoaren utanför sitt hus ren, och höga böter gavs åt medborgare som kastade ut avfall genom fönstret.
Om den skyldige inte kunde identifieras fördelades böterna mellan de närmaste husen.
Historikerna känner till exempel på män, som attackerats av grannarna efter att ha kastat matrester på gatan.
I stället tömdes pottans innehåll i regel direkt i ett vattendrag eller i rännor på gatorna, som ledde till ett närbeläget vattendrag.
Förmögna husägare hade latriner eller övertäckta gropar, som tömdes av så kallade nattmän, som körde ut det stinkande innehållet på landet, där avföringen användes som gödsel.
Arbetet hade så låg status att nattmännen betraktades med förakt och ofta var socialt utstötta på samhällets botten.
Nattkärl började bli omoderna under 1800-talet, då många städer fick avlopp och vattenspolande toaletter.