Den 1 juni 1675 tar 71 dödsdömda män och kvinnor nattvarden i Torsåkers kyrka i Ångermanland.
De har alla befunnits skyldiga till att ha ingått en pakt med djävulen. Kvinnorna ger ifrån sig hjärtskärande skrik, medan grova svordomar och hot slungas ut i kyrkorummet av de få männen som är där.
Trots att kyrkan är full av de dömdas anhöriga är det ingen som kommer dem till undsättning. I stället tar kvinnornas fäder, bröder och äkta makar till vapen och slår en ring runt djävulens hantlangare.
Med knuffar och slag driver de anhöriga de dömda till Häxberget, som ligger fem kilometer från kyrkan. Om någon svimmar på vägen dit släpas de brutalt vidare i benen.
Vid bergets fot hugger bödeln huvudet av de dömda för att elden inte ska kvävas av blodet. Sedan släpar varje familj upp ett huvudlöst lik till bålet, klär av det och kastar sin förhäxade familjemedlem på bålet. Denna midsommarkväll slukas en femtedel av kvinnorna i Torsåkers socken av lågorna.
”En trollkvinna får du inte låta leva.” Andra Moseboken, Gamla Testamentet
Massavrättningarna i Torsåker är det största blodbadet under Sveriges åtta år långa häxjakt mellan åren 1668 och 1676, en masshysteri som har blivit känd som ”det stora oväsendet”.
Av de cirka 400 häxor som genom historien har avrättats i Sverige mister drygt 300 livet under det stora oväsendet. Drivkraften bakom blodbadet är dels kungen, dels barn med livlig fantasi.
Häxor straffades sällan
Under tidig medeltid betraktade katolska kyrkan trolldom som harmlös vidskepelse. Straffet var oftast lindrigt. Misstänkta häxor fick till exempel gå en extra gång i kyrkan och säga några fler Ave Maria.
Gradvis förändrades emellertid kyrkans hållning till fenomenet. År 1484 manade påve Innocentius VIII till kamp mot häxor, som enligt kyrkans ledare utgjorde ett hot mot tron.
En kort tid senare gav inkvisitorerna Henricus Institoris och Jakob Sprenger ut boken Häxhammaren. I verket, som fick påvens uppbackning, slogs det högtidligt fast att häxor och troll inte var någon barnslig vidskepelse, utan ett obestridligt faktum.
Häxhammaren fick ett enormt stort inflytande. Ända fram till 1600-talet gjorde den med jämna mellanrum så att Europas befolkning tappade besinningen. Boken publicerades visserligen i det katolska Sydeuropa, men påverkade även Norden, trots att dessa länder var protestantiska.
Henricus Institoris, eller Heinrich Krämer, som han egentligen hette, var upprörd när han skrev sina texter i Häxhammaren. Han hade försökt få ett antal kvinnor dömda för häxeri, men styret i den österrikiska staden Innsbruck förvisade i stället Krämer själv. Stadens biskop kallade honom rentav ”galen” och ”senil”.
I 1600-talets Norden gick det emellertid år mellan häxprocesserna och det var endast sällan någon dömdes – tills Sverige drabbades av ett vanvett utan motstycke i nordisk historia.
Hysterin började med att man gjorde en höna av en fjäder: En nioårig pojke beskyllde den elvaåriga flickan Gertrud Svensdotter för att ha gått på vattnet över östra Dalälven när hon drev hem sina getter.
Historien spreds från mun till mun, tills sockenprästen Lars Elvius fick höra den – och den blev vildare och värre för varje gång den berättades. Nu hade flickan anropat djävulen, som hade dykt upp och gett henne en salva att smörja in fötterna med så att hon kunde gå på vatten, precis som Jesus. Den förskräckte sockenprästen bestämde sig för att förhöra Gertrud.
Sockenpräst fick kunglig uppbackning
I början av 1668 dök ett nytt vittne upp. En 15-årig pojke berättade att Gertrud Svensdotter, som vägrade svara på prästens frågor, hade varit på Blåkulla vid flera tillfällen. Hon hade till och med tagit med sig pojkens småsystrar och andra barn dit.
Flera vittnen trädde fram och elvaåriga Gertrud tvingades alltmer in i ett hörn. Sockenprästen förklarade troligen också för henne att hennes enda möjlighet att rädda sin själ var att erkänna sina synder.
Omsider började flickan tala. Ett år efter ”incidenten” med getterna angav Gertrud 19 personer, däribland åtta vuxna. Den envetne sockenprästen hade fått hål på den inflammerade bölden.
Alla hans teologiska kunskaper om djävlar och demoner kom nu till ärofull användning. Elvius kunde till och med luta sig mot den svenske kungens ord. År 1608 hade Karl IX infört en lag som likställde synd med majestätsbrott. Straffet för båda delar var döden.
Elvius, som var väl förtrogen med Bibeln, visste allt om kyrkans syn på häxor. Han behövde bara läsa i Andra Moseboken, där det står: ”En trollkvinna får du inte låta leva.”
Med juridiken på plats kunde den svenska häxjakten börja på allvar.
Barn angav sin mamma och sina systrar
På våren 1669 började ryktena gå och barnvittnen trädde fram i Mora, ett stycke nedför Dalälven. Även där uppgavs barn ha flugits till Blåkulla av häxor om nätterna.
Karl IX (1603–11) införde dödsstraff för häxeri, otrohet och olydnad mot sina föräldrar.
I augusti 1669 föll klubban, varefter 14 häxor och en trollkarl avrättades. Enligt en av de närvarande prästerna var det ”ett hemskt skådespel”.
Barnvittnen från byn fick se sina mammor, systrar och grannar brännas på bål. Dagen slutade med att barnen själva pryglades, eftersom de erkänt att de deltagit i sataniska fester.
Trolldomskommissionens ordförande, friherren och landshövdingen Lorentz Creutz, skrev till riksrådet och bestyrkte det förnuftiga i att gå fram så hårt: ”Jag kan försäkra Er, mina Herrar Grevliga Excellenser, att utan denna skyndsamhet i hanteringen hade vi troligen stått inför en oöverstiglig situation.”
Adelsmannen Creutz hade inte kunnat ha mer fel. I stället för att problemet undanröjdes växte det explosionsartat.
Ett okänt antal kvinnor som anklagades för att vara häxor dog under den tortyr som skulle få dem att erkänna.
Illegal tortyr tvingade fram erkännanden
Trolldom betraktades som ett crimen exceptum, ett ovanligt brott, vilket krävde ovanliga metoder. Myndigheterna släppte därför på den rättssäkerhet som annars gällde i Sverige.
Framtvingade erkännanden
Enligt svensk lag var tortyr förbjudet, särskilt under en brottsutredning. Redan från första början under den stora häxjakten blev dock tortyr ett vanligt sätt att få anklagade häxor att berätta ”sanningen”. År 1674 löste Karl XI dilemmat och gav sitt kungliga godkännande av tortyr som utredningsmetod.
Otillförlitliga vittnen
I 1600-talets Sverige ansågs varken omyndigas eller medskyldigas vittnesmål vara trovärdiga. Problemet var dock att det inte fanns några andra vittnen till häxornas aktiviteter, så för att kunna döma häxorna bröt man mot lagen. Det var också ett känt problem att barn samordnade sina vittnesmål inför processerna. Även det såg trolldomskommissionen genom fingrarna med.
Skoningslösa förhörsledare
”Enveten häxjägare” är en underdrift när det gäller prästen Laurentius Hornaeus roll i Torsåker. Han tvingade fram vittnesmål ur stadens barn genom att hålla ner dem med huvudet under vatten, piska dem eller stänga in dem i sin bakugn under förespeglingen att han skulle bränna dem. Först 1735 nedtecknades offrens berättelser.
Avrättningarna bekräftade bara befolkningens föreställningar om att kvinnorna faktiskt var häxor. Bestraffningen av vittnen hade eventuellt en avskräckande inverkan på vissa barn med livlig fantasi, men då bemödade sig föräldrarna bara ännu mer om att få dem att vittna. Många fäder och mödrar var nämligen övertygade om att djävulens hantlangare levde mitt bland dem och skadade deras barn, natt efter natt.
I december året därpå avkunnade häradsrätten i Mora 55 nya domar. Från Dalarna spreds häxpesten norrut till Härjedalen, Hälsingland och Ångermanland. Sedan blev det Stockholms tur.
Osäkerhet i riksrådet
Under den stora häxjakten tillsattes alltfler kommissioner för att ta sig an ärendena, annars hade landets högsta instans Svea hovrätt inte hunnit med något annat under de här åren. Redan från första början hade dock kommissionerna svårt att enas om vilken deras uppgift var.
Häxsabbat kallades sataniska orgier på medeltiden. Enligt vidskepelsen hade häxorna sex med djävulen och hans demoner.
I alla trolldomskommissioner satt ortodoxa häxjägare och skeptiker, män som tvivlade på barnens redogörelser.
En jurist från kommissionen i Hälsingland noterade till exempel att han fann det suspekt att vissa barn i Blåkulla skulle ha träffat vita änglar, för att inte tala om änglar som hälsade att barnen borde få ledigt från spinnrocken på torsdagar och lördagar.
Just sådana barnsliga och egennyttiga förklaringar blev början på slutet för masshysterin.
Envis häxa brändes levande
På sommaren 1676 rådde ännu inga betänkligheter inom trolldomskommissionen i Stockholm när 63-åriga Malin Matsdotter stod anklagad för häxeri. De avgörande vittnesmålen kom från kvinnans döttrar.
Den trotsiga kvinnan sa emot prästerna, vägrade hålla sina vuxna döttrar i handen och förbannade deras lögner om hennes häxeri, medan de bönföll henne att erkänna för att rädda sin själ.
I Sverige kastades häxor sällan levande på bålet, men det fanns undantag.
Att Malin var en häxa var alla Stockholms 40 000 invånare fullständigt övertygade om. Hon småpratade med bödeln medan han satte bojor på henne. När Malin till slut brändes levande sa hon inte ett ljud.
Några veckor senare var bilden en helt annan. Då hade domarna samlats för att avgöra ännu ett häxärende i Stockholm. I vittnesbänken stod den 15-åriga tjänsteflickan Annika Thomsdotter, som berättade att hon hade piskats så mycket på Blåkulla att hon hela tiden svimmade. Det var därför hade hon förlorat sin plats.
En av domarna pressade henne. Var denna lägliga historia verkligen sann? Plötsligt började Annika gråta. Hon erkände att hon aldrig hade varit på Blåkulla. Andra barn hade tvingat henne att bekräfta historien om häxan.
De förbluffade domarna frågade om hon kände några andra barn som blivit pressade på det här viset.
”Ja, Kerstin Jönsdotter”, svarade Annika.
Häxor på väg till Blåkulla var ett vanligt motiv till långt in på 1700-talet. Detta djuptryck framställdes av Francisco de Goya år 1799.
Nu kallades Kerstin in. Hon medgav genast sitt falska vittnesmål. Före lunch hade domarna konstaterat åtta fall av mened från barnvittnen. I rätten pekade samtliga åtta ut tre flickor som styrde hela Stockholms häxangiveri.
Därmed stoppades alla pågående häxärenden i Sverige. De tre flickorna i Stockholm som tagit initiativ till huvudstadens häxjakt fick plikta med livet. De avrättades den 20 december 1676. Enligt kyrkans förteckningar var flickorna ångerfulla och ”tog emot sitt straff under höga rop till Gud om sina synder”.
Totalt avrättades minst 315 svenskar under den åtta år långa masshysterin. Kvinnor utgjorde majoriteten av offren. Därefter blev häxprocesser sällsynta i Sverige. Den sista förmenta trollkvinnan avrättades 1704.
LÄS MER:
Bengt Ankarloo, Satans raseri – en sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder, Ordfront, Stockholm, 2007
Jan Guillou, Häxornas försvarare – ett historiskt reportage, Pirat, 2002