Under 1800-talet upplevde valfångarna på Australiens sydkust varje år ett unikt fenomen. När bardvalar från maj till september vallfärdade till havet utanför valfångarstaden Eden för att söka föda dök en cirka sju meter lång späckhuggare upp i bukten.
Invånarna kallade späckhuggaren för ”Gamle Tom”, och betraktade den som ett slags affärspartner. Med stjärtfenan piskade det sex ton tunga djuret i vattnet för att kalla på stadens fångstmän, när det fanns valar i vattnet utanför staden.
Späckhuggaren Gamle Tom drev bardvalarna mot valfångarnas båtar, så att männen kunde harpunera dem. Samarbetet pågick i tre generationer.
Fångstmän och rovdjur delade bytet
Från 1860-talet fram till 1930 drev Gamle Tom och hans flock av späckhuggare in bardvalar i bukten utanför Eden. Stadens fångstmän gav sig ut i roddbåtar för att harpunera de instängda valarna – av rädsla för späckhuggarna vågade bardvalarna inte lämna bukten.
När fångstmännen hade dödat valarna fick späckhuggarna lov att äta upp valarnas tungor, läppar och könsorgan – delar som rovdjuren gärna åt, men som fångstmännen inte hade någon användning för. Resten av kropparna lämnade späckhuggarna till fångstmännen, som drog upp de döda valarna på land. Bardvalarnas späck och barder användes på den tiden till att producera lampolja respektive korsetter.
Förstörda tänder ledde till svält
Samarbetet pågick i tre generationer, tills en oerfaren fångstman 1930 inte ville överlåta en död val åt Gamle Tom. Mannen slog flera gånger mot späckhuggaren med sin harpun, tills Gamle Tom gav upp och försvann.
Kort tid senare spolades Gamle Tom upp död på stranden.
Av skam över att ha vållat Gamle Toms död betalade valfångaren John Logan för att få späckhuggarens skelett rengjort och utställt på Eden Killer Whale Museum.
Flera av späckhuggarens tänder hade skadats under kampen mot den ovetande fångstmannen, och skadorna hade vållat inflammation i munnen. Sannolikt hade Gamle Tom dött av svält.
Efter Gamle Toms död försvann flocken av späckhuggare. Enligt en teori dödades de av andra valfångare för att de inte skulle decimera beståndet av bardvalar.