Skottland flödade av smuggelwhisky

I all hast samlade de ihop en vagnslast tomma fat, och tack vare tjänsteflickans detaljerade information kunde de borra hål i golvet från våningen under och tappa upp whiskyn på de nya faten.

Medan tullarna vaktade ett rum med tomma tunnor i hela tre dagar var whiskyn på väg till törstiga engelsmän söderut. Ännu en gång hade Skottlands whiskysmugglare dragit de brittiska myndigheterna vid näsan.

Bland skottarna var hembränning och att smuggla whisky inte något konstigt – det var ett respektabelt yrke. Att lura engelska tullare och dra ämbetsmän från den avskydda grannen vid näsan var närmast en medborgerlig plikt.

I synnerhet när det gällde skottarnas favoritdryck ”usige beatha” – livets vatten eller bara whisky – fick man ta till vilka fula trick som helst.

Kom med whisky till Skottland

Dryckens exakta ursprung är okänt. Både skottar och irländare vill ge sig själva äran för att vara de första som producerade den.

Konsten att destillera kom troligen till de brittiska öarna med munkar från kontinenten, och därför är det sannolikt irländarna som var först. Munkarna kom ju först till Irland innan de nådde Skottland.

I slutet av 1400-talet hade whisky blivit en mycket populär dryck i Skottland, och överallt byggde man destillerier. Skottland var ett fattigt område, klimatet och jordmånen gjorde det svårt för den som ville driva jordbruk.

Fiske var enda möjligheten till försörjning för kustbefolkningen och försäljning av, eller byteshandel med, hembränd whisky var ett välkommet tillskott till den ansträngda dagliga ekonomin.

Skottarna hade en lång tradition av smuggling av allt från tobak, vin och salt till kol bakom sig och i början av 1700-talet började de även smuggla whisky.

Orsaken var att de skotska och engelska parlamenten slogs ihop år 1707, vilket ledde till att många administrativa förändringar pådyvlades skottarna mot deras vilja. De menade att de nya lagarna var en plåga som arvfienden i söder hade prackat på dem.

Värst av allt var avgiften på den malt som är viktig för både ölbryggning och whiskytillverkning. Skatten infördes bl.a. av hälsoskäl men också för att komma åt den utbredda privata destilleringen.

Den olagliga whiskyn var populär, inte minst för att den var både starkare och billigare än de lagliga produkterna. Och folk drack. Lustigt nog var myndigheterna minst lika oroade över den ökande teförbrukningen, som de också ansåg kunde leda till moraliskt förfall.

Skatt gjorde supandet värre

Maltskatten stoppade inte supandet. Den olagliga destilleringen ökade däremot kraftigt, och smugglandet likaså. Rutter etablerades från destillerierna i höglandet till krogar och pubar i kuststäderna – och vidare till England och andra platser där den starka drycken var efterfrågad.

Myndigheternas reaktion på ökningen av illegala aktiviteter var att tillsätta fler tullare. Skottlands smugglare såg det å sin sida som en patriotisk plikt att lura så många som möjligt av de tillresta tulltjänstemännen.

Smugglingen blev etablerad och tulltjänstemännen hade inte en chans att komma åt den. I vissa städer grundades till och med aktiebolag för att organisera aktiviteterna. Förmögna invånare finansierade både produktion och transport mot att de fick en del av vinsten – eller produktionen.

I vissa byar var varenda bybo inblandad och det blev omöjligt för tullarna att utreda olagligheterna. Men i de något större städerna var smugglingen inte lika uppenbar.

När till exempel hotellets källar­mästare i staden Stirling hade slut på whisky, skickade han ut ett begravningståg till höglandet för att fylla kistan full med smuggelsprit.

I de något större städerna lade smugglarna ut villospår. Deras medhjälpare kunde t.ex. frakta runt silltunnor i det otillgängliga landskapet för att dra till sig tullarnas uppmärksamhet.

Då kunde smugglarna sköta sitt jobb i lugn och ro. En del tulltjänstemän tog gärna emot mutor, antingen i kontanter eller i form av de varor som de skulle spåra upp. Listiga smugglare söp inte så sällan korrupta tullare under bordet och försvann sedan i skydd av mörkret.

När de lokala myndigheterna själva började delta i smuggleriet blev situationen helt ohållbar.

Det fick den legendariske tullaren Malcolm Gillespie erfara när han var part i ett mål då smugglarna ställdes inför en domare som helt klart var en av smuggleriets anstiftare. Domaren dömde smugglarna till mycket milda straff och ålade därefter Gillespie att betala rättegångskostnaderna.

För att varna när tullare närmade sig utvecklade lokalbefolkningen ett system av särskilda varningssignaler. Om någon hängde tvätt på ett särskilt ställe talade det t.ex. om för arbetarna vid destilleriet att tullare var på väg så att de i all hast skulle hinna gömma undan utrustningen.

Om destilleriet låg vid en sjö kunde man kasta apparaterna i vattnet om tullarna kom och sedan fiska upp dem igen. Då och då fick skottarna snabbt gömma sina fat med smuggelsprit i mossen. Det sägs att det är anledningen till att man lärde sig att whiskyn bara blev ännu bättre om den fick vila ett tag.

Ibland bedrevs den olagliga destilleringen och smuggleriet helt öppet. I många år drevs t.ex. ett olagligt destilleri i det gamla klocktornet i Dufftown.

Kyrkan låg precis intill tullkontoret, och trots att hundratals tullare passerade varenda dag var det aldrig någon som upptäckte något. Troligen för att lukten från ett lagligt destilleri i närheten dolde alla dunster från det olagliga bränneriet.

Spritsmugglare fick legala fabriker

Några smugglare var så listiga att de lyckades få myndigheterna att finansiera deras olagliga aktiviteter. Under en period belönades alla som anmälde ett olagligt destilleri. För att få ut belöningen angav ägarna till fallfärdiga destillerier sin egen verksamhet och använde sedan belöningen för att bygga upp en ny.

Varken skatter eller tullare kunde stoppa olagligheterna. År 1823 ändrade myndigheterna därför taktik. I stället för att ständigt höja avgifter och böter, sänkte de avgifterna rejält och gjorde det dessutom lättare att starta lagliga destillerier.

Tack vare de nya reglerna bytte många storsmugglare verksamhet, bl.a. George Smith som grundade Glenlivet i samma öde område som hans ursprungliga, olagliga destilleri legat.

Tiden då tullarna var skottarnas värsta fiender, och då varenda bykyrka var fylld till taket med smugglarwhisky, var förbi.