Skons historia: Från gamla tofflor till livsfarliga klackar
FORNTIDEN
8000 f.Kr.: 10 000 år gamla badtofflor
Badtoffelliknande sandaler har varit en del av mänsklighetens historia i tusentals år. Det äldsta arkeologiska fyndet av denna typ av fotbeklädnad är ett över 10 000 år gammalt par sandaler tillverkade av malörtsfibrer, som grävts fram i Fort Rock-grottan i den amerikanska delstaten Oregon.
Med en platt sula och en rem mellan tårna, som i de flesta fall satt ihop med ett eller två band över foten, var den primitiva sandalen enkel att tillverka – faktiskt så enkel att civilisationer runtom i världen uppfann sandalen oberoende av varandra.
Sandalerna i Fort Rock-grottan hittades under ett lager vulkanisk aska.
Ergonomin var allt annat än idealisk, men sulan skyddade åtminstone fotsulorna från stenar, taggar, het sand och många andra obehagligheter.
De äldsta badtoffelsandalerna tillverkades av växtdelar som människorna hittade i sin omgivning.
För cirka 7 000 år sedan tillverkade forntida egyptier sandaler av palmblad och papyrus. I antikens Kina och Japan gick folk med sandaler av risstrån och i Indien tillverkades de vanligen av trä.
Arkeologerna har dock även sett exempel på sandaler med mjuk lädersula, till exempel ett par egyptiska flip-flops med cirka 3500 år på nacken.
Skon Areni-1 motsvarar ungefär storlek 37 i vår tids skostorlekar.
3500 f.Kr.: Fårbajs konserverade den äldsta läderskon
Läder är ett av de äldsta material med vilka människor har tillverkat skor. De tidigaste exemplen på läderskor gjordes av ett enkelt stycke läder som bands fast runt foten med ett snöre och fodrades med gräs, halm, ull eller annat som gjorde skon varm och bekväm.
Den äldsta lädersko som hittats av arkeologer är från Armenien. Skon är 5 500 år gammal, det vill säga tusen år äldre än de egyptiska pyramiderna.
Skon, som kallas Areni-1, hittades i nästan perfekt skick, eftersom ett lager fåravföring hade förseglat skon i en lufttät miljö.
500 f.Kr. till 400-talet e.Kr.: Romerska sandaler erövrade världen
En särskild fotbeklädnad hjälpte de romerska legionärerna att kontrollera det enorma riket.
Romarnas fruktade krigsmaskineri bars fram av lädersandaler.
Metalldubbar gav de romerska legionärerna bra fotfäste.
Sandaler hade funnits i tusentals år före Roms grundande, men romarna förvandlade fotbeklädnaden till ett veritabelt vapen. Från 500-talet före Kristus blev legionärssandalen, även kallad caliga, standard inom armén.
Romarnas caliga tillverkades av mjukt läder, som kunde anpassas till foten med hjälp av ett läderband. Sandalen var bekväm att gå långt i, vilket var en fördel för ett rike som omfattade hela Medelhavsområdet.
Romarna stal också en genial idé från sina besegrade grannar etruskerna, som beslog sulan på sina fotbeklädnader med metalldubbar, vilket gav bättre grepp. Dubbarna gjorde sandalen mer hållbar och gav även legionärerna bättre fotfäste i strid.
Sandalerna fungerade också som en rangmarkör inom armén. Ju högre upp på benet caligan gick, desto högre rang hade soldaten.
Högt uppsatta officerare bar stövelliknande sandaler som gick ända upp till knäna – och smyckade dem med ädelmetaller, elfenben och päls.
Höga klackar kan ha varit en statussymbol.
500 e.Kr.: Vikingarnas förfäder gick på höga klackar
Fynd av kläder och skor från nordisk järnålder är sällsynta, eftersom det fuktiga klimatet får kläder att ruttna. Därför har endast pyttesmå tygbitar bevarats till vår tid, men ett antal fynd på Bornholm har avslöjat en del om vikingarnas förfäders skomode.
Arkeologer har hittat flera tunna, illustrerade guldbleck från 500-talet, så kallade guldgubbar.
På dessa har forskarna gjort en lustig upptäckt: höga klackar tycks ha varit högsta mode bland vikingarnas förfäder – för herrar såväl som för damer.
MEDELTIDEN
Sulan kunde förstärkas med trä eller metall, så att den blev tåligare.
1000–1600-talet: Skomakarskrået – en sluten klubb
På medeltiden var skomakaryrket skyddat. Städernas skomakarskrå bestämde vem som fick arbeta med skor.
I städer var skomakarhantverket en lukrativ verksamhet. Faktum är att det på medeltiden ofta fanns så många skomakare i en stad att hela gator uppkallades efter dem. I Sverige finns det skomakargator i bland annat Lund, Stockholm och Luleå.
För att skydda sin verksamhet förde skråets medlemmar, som utgjorde en del av städernas borgerskap, en ständig kamp mot illegala, outbildade skomakare.
En förhoppningsfull ung man var tvungen att gå i lära hos en mästare inom skomakarskrået i många år innan han fick etablera sig som skomakare.
I regel gick yrket i arv från far till son, men det hände att en skomakare tog en utomstående som lärling. När en skomakare dog fick hans änka driva verksamheten vidare tills hon gifte om sig.
Det idealiska skomakeriet hade en mästare och två anställda, en gesäll och en lärling. Denna idealbild går tillbaka till antikens Grekland, där den atenske historikern Xenofon år 370 före Kristus beskrev skomakarskråets arbetsdelning.
I själva verket var det sällan en verkstad hade exakt en sådan bemanning. Allt som oftast fick skomakaren hjälp av sin fru och sina barn.
På medeltiden var det normala att skomakaren tog sig an samtliga bearbetningssteg, från ogarvad kohud till färdiga skor.
Med tiden togs dock bearbetningens olika steg över av andra, specialiserade hantverkare.
En sko tog mer än ett år att tillverka
Kinas sista fabrik som tillverkade lotusskor lades ner 1999.
l000-talet och framåt: Liljefötter var ett plågsamt skönhetsideal
På 1000- och 1100-talet uppstod ett närmast omöjligt skönhetsideal i Kina: Kvinnors fötter skulle vara så små att de gick ner i en liten högklackad, spetsig och endast cirka elva centimeter lång så kallad lilje- eller lotussko.
Det nya skomodet blev början på ett smärtsamt årtusende för kinesiska kvinnor.
Liljefoten kom från kejsarens hov
Enligt legenden uppstod modet i slutet av 900-talet, då kejsar Li Yu bad en av sina konkubiner att binda sina fötter till en halvmåneform och dansa en balletliknande dans.
Li Yu ville nämligen att konkubinens fötter skulle se ut som lotusblommor. Dansen lär ha varit så graciös att de bundna fötterna blev högsta mode vid kejsarhovet. Därifrån spreds idealet genom århundradena via samhällets elit till den breda befolkningen.
vanställda fötter ansågs vackra
Den idealiska kvinnofoten var elva centimeter lång. I mycket unga år fick flickor därför fötterna hårt bundna med lindor av linnetyg, vilket gjorde att alla tårna utom stortån växte in under foten i stället för framåt.
Med hopvikta fötter och vackert dekorerade, högklackade små skor trippade flera miljoner kinesiska kvinnor fram med små, vingliga steg och livslång smärta.
Skomodet kritiserades av tänkaren Che Ruoshui, som redan på 1200-talet skrev: ”Små flickor som inte ens är fyra eller fem år gamla, som inte har gjort något fel, utsätts för den ofantliga smärtan att binda fötterna. Jag vet inte vad det ska vara bra för.” Ingen lyssnade emellertid på honom.
Lindade fötter snart ett minne blott
Genom århundradena utvecklades liljefoten till att bli en inrotad del av det kinesiska samhället. Från mitten av 1800-talet uppstod emellertid rörelser mot liljefotsidealet, bland annat föreningarna Naturlig fot och Antifotbindningsföreningen.
År 1912 blev det förbjudet att binda fötter och femton år senare visade en studie att andelen flickor med bundna fötter hade minskat från 95 till 2,3 procent.
Vid millennieskiftet var det i princip bara gamla kinesiska kvinnor som hade bundna fötter.
Snabelskor blev omoderna på 1200-talet, men några hundra år senare blev de populära igen.
1100-1400-talet: Högadeln snubblade fram i snabelskor
Snabelskon var en av de långvarigaste modetrenderna i det medeltida Europa. Män och kvinnor i de högre samhällsskikten bar de opraktiska skorna, som hade långa, spetsiga, uppåtriktade tåspetsar, gärna i grälla färger.
Snabelskon blev ett sätt att visa sin ställning, för snabelns längd bestämdes av ens samhällsstatus.
Vanliga medborgare, som saknade pengar till mode, gick i skor som motsvarade fötternas längd. Bland adeln och de kungliga bar man i stället skor med så långa spetsar att det var svårt att gå i dem.
För att skornas långa snablar inte skulle bli sladdriga stoppades de med ull, hö, gräs, mossa eller hår. I vissa fall stöttades de också upp med valben.
De dyraste och finaste snabelskorna var så långa att bäraren var tvungen att fästa tåspetsarna ovanför knäet för att inte snubbla på dem.
Osmanerna bar höga skor när de besökte baden.
1300-1800-talet: Platåtofflor lyfte osmanerna från badens och gatornas smuts
Många har i dag på sig badsandaler i simhallar för att slippa trampa i smuts och vattenpölar. Samma funktion hade 1300- och 1400-talets osmanska kabkab, som har fått sitt namn av det ljud fotbeklädnaden gör på marmorgolv.
Folk använde badtoffeln för att hålla sig högt ovanför det blöta golvet på badanläggningar. Kabkaber, som tillverkades av trä, utsmyckades ofta med kedjor i silver och guld.
I själva toffeln hade man ofta inläggningar av pärlemor, både i sulan och på de styltliknande benen. På sulans ovansida gick ett band av läder, sammet eller siden som höll fast toffeln på foten.
Män hade huvudsakligen kabkaber på badanläggningar, medan kvinnor även använde dem på städernas gator för att inte smutsa ner kläderna.
RENÄSSANSEN OCH FRAMÅT
Tillverkningen av ett par styltskor krävde ofta stora mängder kork.
1400-1600-talet: Venedigs kvinnor stapplade runt på styltor
Ju högre skor, desto bättre! Så tänkte de välsituerade köpmansfruarna i Venedig. I övriga Europa skakade man bara på huvudet.
Platåskor är inte någon ny uppfinning. Moderna höga skor må se nervkittlande ut, men de är ingenting jämfört med 1400–1600-talets venetianska styltskor.
Venedigs förnäma kvinnor stapplade fram på upp till femtio centimeter höga benförlängare, så kallade chopines. De höga skorna såg till att kvinnornas kläder inte smutsades ner på stadens leriga gator. De fick dessutom bäraren att se längre ut, så att de rika köpmanshustrurna skilde ut sig från pöbeln i gatubilden.
Platån på de höga styltskorna tillverkades i regel av trä eller kork och förstärktes med små metallstänger. En nackdel med skorna var att de var mycket svåra att gå i, så många högättade kvinnor tvingades använda en käpp eller ha med sig en betjänt när de rörde sig ute på stan.
De flesta andra européer tyckte att styltskorna var jättefåniga, men spanjorerna tog till sig modet.
Faktum är att skorna blev så populära att majoriteten av Spaniens korkproduktion på 1400-talet gick åt till att framställa platåer till styltskor.
Henrik VIII av England bar fyrkantiga komuleskor, eftersom symmetriska skor var moderna.
1500-talet: Besparingar styrde formen
Att sätta en sko på fel fot känns konstigt, men det var inget problem i 1500-talets Europa. Där gick man i breda så kallade komuleskor.
Skälet var att antalet skomakare som saknade yrkesutbildning ökade under seklet, vilket fick priserna på skor att sjunka överallt.
De pressade skomakarna kom då på en genialisk besparing i form av symmetriska skor. För att sy skor behövdes det en läst till höger respektive vänster fot, men om man tillverkade symmetriska skor behövdes bara en enda läst.
Solkungen gjorde högklackade skor populära i Europa.
1600-1700-talet: Solkungen kunde diktera modet
På 1500- och 1600-talet förde den persiske shahens sändebud den höga klacken till Europa, där den blev populär inom överklassen.
Frankrikes solkung Ludvig XIV (1638–1715) satte sin egen prägel på det nya modet med höga, röda klackar som endast han och de högtstående vid hans hov fick ha.
Kungen såg till att klackarnas höjd reglerades noga: allmogens fick vara en halv tum, borgerskapets en tum, riddarnas en och en halv tum, adelns två tum och rikets prinsars två och en halv tum.
Enligt japansk sed för det olycka med sig om remmen på en geta går av.
1700-talet och framåt: Flip-flops av trä höll fötterna fria från fisk
I 1700-talets Japan genljöd städerna av ett märkligt ljud. Karankoron är japanernas eget ord för det klapper som sandalen geta ger upphov till när den slår mot stenlagda gator.
Getan, som i princip är en korsning mellan träskor och flip-flops, uppfanns i Kina, varifrån den spreds till Japan, där stora delar av befolkningen tog till sig den nya fotbeklädnaden.
En geta har upp till tre ”tänder” (lodräta träskivor) på undersidan och är utsågad ur ett och samma stycke massivt trä. På ovansidan sitter remmar till tårna. Att gå i getasandaler kräver en hel del övning.
I synnerhet getor med endast en tand är besvärliga. Syftet med skon var ursprungligen att höja bäraren över leran på marken. Särskilt praktisk var getan för personer som bar kimono.
Även fiskhandlarna på landets marknader använde getor, så att de inte smutsade ner kläderna när de klampade omkring i fiskrens och avfall.
I dag är det framför allt sushikockar och fiskhandlare som använder getor, och de syns sällan i stadsmiljöer.
Skor färgade med det giftiga ämnet arseniktrioxid var populära.
1814: Vackert gröna skor förgiftade kvinnor
År 1814 uppfann två tyska kemister ett nytt sätt att tillverka grön färg. Deras smaragdgröna färg var hållbar och bleknade inte, så den blev efterfrågad till färgning av tyger.
Särskilt känsliga damskor av engelskt skinn färgades med den starkt gröna färgen, men efter ett tag blev läkare och kemister uppmärksamma på ett hälsoproblem.
Många som hade skor eller kläder med den nya färgen insjuknade med kräkningar, diarréer, svullnad och andningsbesvär.
När de tyska kemisterna 1822 publicerade receptet på färgen visade den sig innehålla arseniktrioxid, som är ett mycket giftigt ämne.
Eftersom ingen ännu kunde framställa den vackra färgen på något annat sätt användes den livsfarliga färgen en bra bit in på 1800-talet.
År 1867 kom jordbrukare i USA på att färgen kunde användas som insektsgift, varefter den blev världens första pesticid med utbredd användning.
Kvinnors skor och kängor fick gärna kittla det motsatta könet.
Cirka 1890: Höga kängor ansågs sexiga
Under 1800-talets senare hälft dikterade samhällets normer att kvinnor skulle vara propert klädda.
De fick inte fresta männen och skulle därför bära långa klänningar som dolde benen ända ner till anklarna.
Men modet hittade omvägar, så att kvinnor kunde fresta män lite grand och ändå vara anständiga.
Framför allt fotbeklädnader blev en möjlighet för kvinnor att låta männen stjäla blickar. Ett plagg som tekniskt sett uppfyllde idealet om den anständigt klädda kvinnan var en känga som gick upp till knäna.
Kängan var emellertid gjord för att se ut som en strumpa, så en man som fick en hastig skymt av den utmanande kängan måste ha fått svårt att dölja sin rodnad.
Air Jordan är än i dag en mycket populär modell.
1984: Nike och Jordan tog över marknaden
Fram till 1980-talet betraktades sportskor huvudsakligen som något man idrottade i. Det förändrades år 1984, då skotillverkaren Nike skrev kontrakt med den amerikanske basketstjärnan Michael Jordan.
För att Nike skulle få kalla sina nya skor ”Air Jordan” var de tvungna att betala Jordan 500000 dollar om året i fem år – och förse honom med en okänd procentandel av försäljningen.
I och med samarbetet räknade skotillverkaren med att kunna sälja cirka 100000 skor om året.
Nike hade emellertid underskattat den nya skons potential. När dammet lagt sig och år 1984 var över hade Nike sålt omkring fyra miljoner par Air Jordans till ett sammanlagt värde av 126 miljoner dollar.
Den ursprungliga Air Jordan-skon är fortfarande en av världens mest sålda skor.
