FORNTIDEN
8000 f.Kr.: 10 000 år gamla badtofflor
Badtoffelliknande sandaler har varit en del av mänsklighetens historia i tusentals år. Det äldsta arkeologiska fyndet av denna typ av fotbeklädnad är ett över 10 000 år gammalt par sandaler tillverkade av malörtsfibrer, som grävts fram i Fort Rock-grottan i den amerikanska delstaten Oregon.
Med en platt sula och en rem mellan tårna, som i de flesta fall satt ihop med ett eller två band över foten, var den primitiva sandalen enkel att tillverka – faktiskt så enkel att civilisationer runtom i världen uppfann sandalen oberoende av varandra.
Ergonomin var allt annat än idealisk, men sulan skyddade åtminstone fotsulorna från stenar, taggar, het sand och många andra obehagligheter.
De äldsta badtoffelsandalerna tillverkades av växtdelar som människorna hittade i sin omgivning.
För cirka 7 000 år sedan tillverkade forntida egyptier sandaler av palmblad och papyrus. I antikens Kina och Japan gick folk med sandaler av risstrån och i Indien tillverkades de vanligen av trä.
Arkeologerna har dock även sett exempel på sandaler med mjuk lädersula, till exempel ett par egyptiska flip-flops med cirka 3500 år på nacken.
500 f.Kr. till 400-talet e.Kr.: Romerska sandaler erövrade världen
En särskild fotbeklädnad hjälpte de romerska legionärerna att kontrollera det enorma riket.
Sandaler hade funnits i tusentals år före Roms grundande, men romarna förvandlade fotbeklädnaden till ett veritabelt vapen. Från 500-talet före Kristus blev legionärssandalen, även kallad caliga, standard inom armén.
Romarnas caliga tillverkades av mjukt läder, som kunde anpassas till foten med hjälp av ett läderband. Sandalen var bekväm att gå långt i, vilket var en fördel för ett rike som omfattade hela Medelhavsområdet.
Romarna stal också en genial idé från sina besegrade grannar etruskerna, som beslog sulan på sina fotbeklädnader med metalldubbar, vilket gav bättre grepp. Dubbarna gjorde sandalen mer hållbar och gav även legionärerna bättre fotfäste i strid.
Sandalerna fungerade också som en rangmarkör inom armén. Ju högre upp på benet caligan gick, desto högre rang hade soldaten.
Högt uppsatta officerare bar stövelliknande sandaler som gick ända upp till knäna – och smyckade dem med ädelmetaller, elfenben och päls.
MEDELTIDEN
1000–1600-talet: Skomakarskrået – en sluten klubb
På medeltiden var skomakaryrket skyddat. Städernas skomakarskrå bestämde vem som fick arbeta med skor.
I städer var skomakarhantverket en lukrativ verksamhet. Faktum är att det på medeltiden ofta fanns så många skomakare i en stad att hela gator uppkallades efter dem. I Sverige finns det skomakargator i bland annat Lund, Stockholm och Luleå.
För att skydda sin verksamhet förde skråets medlemmar, som utgjorde en del av städernas borgerskap, en ständig kamp mot illegala, outbildade skomakare.
En förhoppningsfull ung man var tvungen att gå i lära hos en mästare inom skomakarskrået i många år innan han fick etablera sig som skomakare.
I regel gick yrket i arv från far till son, men det hände att en skomakare tog en utomstående som lärling. När en skomakare dog fick hans änka driva verksamheten vidare tills hon gifte om sig.
Det idealiska skomakeriet hade en mästare och två anställda, en gesäll och en lärling. Denna idealbild går tillbaka till antikens Grekland, där den atenske historikern Xenofon år 370 före Kristus beskrev skomakarskråets arbetsdelning.
I själva verket var det sällan en verkstad hade exakt en sådan bemanning. Allt som oftast fick skomakaren hjälp av sin fru och sina barn.
På medeltiden var det normala att skomakaren tog sig an samtliga bearbetningssteg, från ogarvad kohud till färdiga skor.
Med tiden togs dock bearbetningens olika steg över av andra, specialiserade hantverkare.
1100-1400-talet: Högadeln snubblade fram i snabelskor
Snabelskon var en av de långvarigaste modetrenderna i det medeltida Europa. Män och kvinnor i de högre samhällsskikten bar de opraktiska skorna, som hade långa, spetsiga, uppåtriktade tåspetsar, gärna i grälla färger.
Snabelskon blev ett sätt att visa sin ställning, för snabelns längd bestämdes av ens samhällsstatus.
Vanliga medborgare, som saknade pengar till mode, gick i skor som motsvarade fötternas längd. Bland adeln och de kungliga bar man i stället skor med så långa spetsar att det var svårt att gå i dem.
För att skornas långa snablar inte skulle bli sladdriga stoppades de med ull, hö, gräs, mossa eller hår. I vissa fall stöttades de också upp med valben.
De dyraste och finaste snabelskorna var så långa att bäraren var tvungen att fästa tåspetsarna ovanför knäet för att inte snubbla på dem.
RENÄSSANSEN OCH FRAMÅT
1400-1600-talet: Venedigs kvinnor stapplade runt på styltor
Ju högre skor, desto bättre! Så tänkte de välsituerade köpmansfruarna i Venedig. I övriga Europa skakade man bara på huvudet.
Platåskor är inte någon ny uppfinning. Moderna höga skor må se nervkittlande ut, men de är ingenting jämfört med 1400–1600-talets venetianska styltskor.
Venedigs förnäma kvinnor stapplade fram på upp till femtio centimeter höga benförlängare, så kallade chopines. De höga skorna såg till att kvinnornas kläder inte smutsades ner på stadens leriga gator. De fick dessutom bäraren att se längre ut, så att de rika köpmanshustrurna skilde ut sig från pöbeln i gatubilden.
Platån på de höga styltskorna tillverkades i regel av trä eller kork och förstärktes med små metallstänger. En nackdel med skorna var att de var mycket svåra att gå i, så många högättade kvinnor tvingades använda en käpp eller ha med sig en betjänt när de rörde sig ute på stan.
De flesta andra européer tyckte att styltskorna var jättefåniga, men spanjorerna tog till sig modet.
Faktum är att skorna blev så populära att majoriteten av Spaniens korkproduktion på 1400-talet gick åt till att framställa platåer till styltskor.
1600-1700-talet: Solkungen kunde diktera modet
På 1500- och 1600-talet förde den persiske shahens sändebud den höga klacken till Europa, där den blev populär inom överklassen.
Frankrikes solkung Ludvig XIV (1638–1715) satte sin egen prägel på det nya modet med höga, röda klackar som endast han och de högtstående vid hans hov fick ha.
Kungen såg till att klackarnas höjd reglerades noga: allmogens fick vara en halv tum, borgerskapets en tum, riddarnas en och en halv tum, adelns två tum och rikets prinsars två och en halv tum.
1814: Vackert gröna skor förgiftade kvinnor
År 1814 uppfann två tyska kemister ett nytt sätt att tillverka grön färg. Deras smaragdgröna färg var hållbar och bleknade inte, så den blev efterfrågad till färgning av tyger.
Särskilt känsliga damskor av engelskt skinn färgades med den starkt gröna färgen, men efter ett tag blev läkare och kemister uppmärksamma på ett hälsoproblem.
Många som hade skor eller kläder med den nya färgen insjuknade med kräkningar, diarréer, svullnad och andningsbesvär.
När de tyska kemisterna 1822 publicerade receptet på färgen visade den sig innehålla arseniktrioxid, som är ett mycket giftigt ämne.
Eftersom ingen ännu kunde framställa den vackra färgen på något annat sätt användes den livsfarliga färgen en bra bit in på 1800-talet.
År 1867 kom jordbrukare i USA på att färgen kunde användas som insektsgift, varefter den blev världens första pesticid med utbredd användning.
1984: Nike och Jordan tog över marknaden
Fram till 1980-talet betraktades sportskor huvudsakligen som något man idrottade i. Det förändrades år 1984, då skotillverkaren Nike skrev kontrakt med den amerikanske basketstjärnan Michael Jordan.
För att Nike skulle få kalla sina nya skor ”Air Jordan” var de tvungna att betala Jordan 500000 dollar om året i fem år – och förse honom med en okänd procentandel av försäljningen.
I och med samarbetet räknade skotillverkaren med att kunna sälja cirka 100000 skor om året.
Nike hade emellertid underskattat den nya skons potential. När dammet lagt sig och år 1984 var över hade Nike sålt omkring fyra miljoner par Air Jordans till ett sammanlagt värde av 126 miljoner dollar.
Den ursprungliga Air Jordan-skon är fortfarande en av världens mest sålda skor.