SAS fick luft under vingarna med ett bombplan

De första passagerarflygningarna skedde år 1914, men det var först med pionjären Charles Lindberghs soloflygning över Atlanten år 1927 som trafikflyget tog verklig fart.

Lindbergh, som hade en svensk far, blev också mannen som väckte tanken på ett skandinaviskt flygbolag. År 1933 besökte han Sverige och Danmark och diskuterade möjligheten att nordiska passagerarplan skulle kunna flyga reguljärt till USA.

Trettiotalets ekonomiska kollaps och andra världskriget satte dock stopp för den idén. Efter kriget fick de skandinaviska flygbolagen fullt upp med att fusionera för att tillsammans bli starka nog att kunna konkurrera med framför allt amerikanska bolag.

Natten till den 1 augusti 1946 undertecknade svenska Sila, norska DNL och danska DDL ett avtal om reguljärtrafik till Amerika. Deras samarbete fick namnet Scandinavian Airlines System (SAS).

Bolaget hade relativt få plan, som via Skottland och Kanada klarade att flyga till USA. Ett av dem var en ombyggd amerikansk B-17-bombare av typen Flygande fästning.

Efter sex års väntan på grund av kriget längtade välbärgade skandinaver efter att få se världen. SAS var snabbt med att erbjuda trafikflyg till USA och exotiska resmål i Afrika och Fjärran Östern.

I regel flög SAS bara en gång varannan vecka till sina destinationer, men då var planet också fullpackat. År 1946 började man trafikera New York, och tre år senare kunde passagerare flyga ända till Bangkok – med mellanlandningar i Zürich, Rom, Damaskus, Karachi och Calcutta.

En av besättningarnas favoritdestinationer var Nairobi i Kenya. I resebranschen betraktades Afrika på den tiden som en avkrok där endast ett fåtal flyglinjer korsades. Det gjorde att besättningarna fick ledigt i flera dagar innan det var dags att flyga tillbaka till Europa.

Det gjorde att piloter och flygvärdinnor hade tid att åka på safari bland elefanter och lejon innan plikten kallade.

SAS snålade inte när det gällde besättningens kläder. Kabinpersonalen var bolagets ansikte utåt och deras uniformer skulle spegla både bolagets värderingar och tidens mode. Genom åren fick världsberömda kläddesigner i uppgift att skapa uniformerna, så att SAS följde med i trenderna.

När modemedvetna kvinnor på 1960-talet bar minikjol lät SAS det franska modehuset Carven skapa en uniform som slutade strax ovanför knäet; kort nog för att vara moderiktigt och anständigt nog för att signalera auktoritet.

Den franska looken utvecklades när SAS år 1971 lät personalen bära en kreation av den franske stjärndesignern Christian Dior.

På 1980-talet, då ledningen strömlinjeformade bolaget, speglade uniformen SAS nya stil. Dräkten blev diskret, enkelt och funktionell, precis som den nya bolagsstrukturen.

Kvaliteten kompromissade dock SAS inte med. Den nya uniformen designades nämligen av Calvin Klein, en av den tidens mest hyllade modeskapare.

Mindre än ett halvår efter grundandet av SAS slog bolaget sitt första världsrekord. Tidigt på våren 1947 fraktade ett SAS-plan ett 700 kilo tungt växelbord över Atlanten.

Avsändaren var bolaget Van Process Development Company på Manhattan och mottagaren var Sandvikens järnverk i Sverige.

Det var det tyngsta föremål som någonsin fraktats av ett vanligt passagerarplan. Rekordet väckte uppmärksamhet i pressen, vilket SAS drog nytta av för att göra reklam för sitt erbjudande om 24-timmarsleveranser med flygplan.

Oavsett om en vara skulle till Sydeuropa eller från USA till Skandinavien stod SAS till tjänst. I takt med att industrialiseringen tog fart på 1940- och 1950-talet ökade mängden flygfrakt.

År 1947 hanterade SAS 300 ton gods om året, medan siffran år 1953 hade ökat till hela 9 400 ton.

Under flygningens första år var resor till Fjärran Östern besvärliga. Resan med flyg till Tokyo tog två dygn. Först efter 50 timmar och ett stort antal mellanlandningar var man framme.

En milstolpe i flygningens historia nåddes därför den 24 februari 1957, då SAS tog genvägen över Nordpolen och landade i Tokyo efter bara 32 timmar. Den nya vägen gjorde resan 18 timmar och 322 mil kortare. Dessutom behövde man bara göra ett enda stopp, i Anchorage i den amerikanska delstaten Alaska.

SAS använde ett Douglas DC-7C till uppgiften, eftersom denna flygplanstyp kunde tankas med stora mängder bränsle och var gjord för att tåla de starka vindbyar som man riskerade att råka ut för över den amerikanska kontinenten.

På jungfruresan från Köpenhamn till Tokyo var den berömde norske äventyraren Thor Heyerdahl med ombord. Samtidigt lättade ett plan från Tokyo med destination Köpenhamn. I de bästa sätena satt den japanske kejsaren Hirohitos lillebror prins Mikasa och hans gemål.

Med sin långa, smala silhuett och sina ovala fönster var Caravellen enkel att känna igen. Som det första flygbolaget i världen tog SAS jetflygplanet i bruk den 26 april 1959 och förde därmed in trafikflyget i en ny tidsålder.

Caravellen blev snart passagerarnas favorit. Motorerna satt långt bak, vilket innebar att de flesta passagerarna slapp sitta i alltför högt buller. De breda vingarna gav planet god styrförmåga, så det var lätt för piloten att göra mjuka, behagliga landningar.

Vid ankomsten behövde Caravellens passagerare inte vänta på att få en trappa framrullad. Flygplanstypen hade nämligen en inbyggd trappa som enkelt kunde fällas ut vid på- och avstigning. Mellan åren 1959 och 1974 förband det driftsäkra planet Skandinavien med övriga Europa samt Afrika och Mellanöstern.

På 1950-talet beställdes flygbiljetter antingen vid en disk eller via telefon, och oavsett var i världen man befann sig var det en tidskrävande process. För att boka en biljett måste kunden och säljaren kommunicera vid flera tillfällen.

Osäkerheten med metoden var stor, eftersom säljaren inte kunde veta om en kollega någon annanstans i världen samtidigt var i färd med att reservera samma säte på samma avgång. För att undvika dubbelbokningar startade reservationsprocessen minst en månad före avresa.

År 1965 löste SAS problemet. Det datorbaserade systemet SASCO (SAS Computer System) kopplade samman bolagets kontor och säkrade därmed inte bara att en biljett kunde bokas på endast fyra sekunder, utan också att ingen annan bokade samma säte.

SASCO:s huvudserver stod på Köpenhamns flygplats och var kopplad till 300 datorer i 21 städer runtom i världen.

Framgångarna till trots klarade sig SAS inte helt undan kriser. År 1981 hade höjda bränslepriser och ett ökat antal konkurrenter gjort bolaget till en förlustaffär. Räddningen kom i form av en 40-årig svensk ekonom vid namn Jan Carlzon.

Carlzon, som hade gjort karriär i resebranschen, förstod snart vad som var fel. Enligt honom berodde kundflykten inte enbart på yttre faktorer, utan i lika hög grad på dålig service. Bolaget var så toppstyrt att passagerarna glömdes bort.

SAS nye vd gav sina anställda tillstånd att lösa passagerarnas problem på plats, utan att deras klagomål först skulle tas upp på chefsnivå.

Carlzon fick rätt. Kunderna kom tillbaka och på bara ett år vände han ett underskott på 17 miljoner dollar till ett överskott på 54 miljoner. År 1983 hedrade flygbranschens tidskrift Air Transport World SAS med titeln ”Årets flygbolag”.

SAS passagerare skämdes inte bara bort uppe i luften. Även på marken skulle de erbjudas det allra bästa. I Köpenhamn kunde de njuta av en vistelse på SAS-ägda Royal Hotel, bara några minuter från stadens centrum.

Det 20 våningar höga prestigebygget, ritat av den danske arkitekten Arne Jacobsen, invigdes år 1960. Jacobsen skapade även hotellets inredning, allt från möbler och armaturer till de souvenirer som såldes i butiken i foajén. Allt präglades av arkitektens stramt funktionalistiska stil.

I loungen kunde affärsmän och jetsetare sitta i Svanen och Ägget, två stolar som Jacobsen ritade särskilt för Royal Hotel och som i dag är moderna klassiker.

Den enhetliga stilen gjorde att hotellet kom att kallas världens första designhotell. Byggnaden ägs inte längre av SAS, men Arne Jacobsens originalinredning har bevarats för eftervärlden i rum 606.