Den amerikanske skådespelaren Thomas Dartmouth Rice gjorde stor succé när han 1828 presenterade sin nya karaktär på de amerikanska varietéscenerna. ”Jim Crow” var namnet på skådespelarens nya karaktär, och den svarte mannen var en grotesk figur. Med hål i skorna och trasiga kläder dansade Jim Crow runt på scenen och sjöng glatt om alla flickor han ville kyssa.
Men det som fick den vita publiken att vråla av skratt var Rices ansikte. Den vite skådespelaren hade nämligen målat hela ansiktet med svart färg. Endast huden runt munnen hade inte målats, vilket gjorde att läpparna framstod som ovanligt stora och tjocka.
Publiken fattade snabbt att den knasiga karaktären på scenen symboliserade de två miljoner människor av afrikanskt ursprung som hölls som slavar av vita amerikaner, framför allt på plantager i Södern.
Enligt historiker var Rice den förste skådespelaren som byggde sin karriär på att förlöjliga svarta genom att sminka sig med blackface, ett kolsvart sminkat ansikte med karikerade afrikanska ansiktsdrag. Många andra skulle följa efter.
Under de följande hundra åren blev blackface ett viktigt vapen i kampen för dem som ville hålla kvar svarta människor på samhällets absoluta botten.
Även om blackface som vi känner det idag uppfanns av Thomas Dartmouth Rice är traditionen mycket äldre. Redan i slutet av 1500-talet uppträdde en vit man sminkad som den svarte karaktären Aaron i Shakespeares tragedi Titus Andronicus.
Karaktärens utseende har bevarats för eftervärlden tack vare teckningar ritade av den engelske författaren Henry Peacham, som såg pjäsen uppföras 1595. Teckningarna visar att skådespelaren – förutom att han hade ett svärtat ansikte – också bar en krullig peruk.
Vita sminkade sig av nöd
Anledningen till att vita skådespelare på 1500-talet maskerade sig var enkel: även om svarta människor inte var en okänd syn i London vid den här tiden, arbetade inga svarta som skådespelare, och teatergrupperna löste problemet genom att använda smink.
Enligt sammanställningar som gjorts av forskare förekom svartsminkade skådespelare i minst 70 uppsättningar mellan 1579 och 1642. År 1603 gjorde Shakespeare till och med en svart person, Othello, till huvudperson i pjäsen med samma namn.
Kolonisatörer tog med sig den engelska teatertraditionen över Atlanten till bosättningarna på Nordamerikas östkust. Bruket att sminka vita skådespelares ansikten svarta följde också med till Nordamerika.
Men medan de svarta karaktärerna i England hade representerat ett exotiskt inslag från avlägsna trakter, representerade de mörkfärgade skådespelarna afrikanska slavar i kolonierna.
Snart uppstod ett helt persongalleri baserat på fördomar.
Kolonisatörerna såg ner på de svarta och gillade därför de flesta pjäser där den svarta personen representerade – eller kunde tolkas som att han representerade – pjäsens skurk. Historien om Othello, en svart man som i ett anfall av svartsjuka dödar sin vackra vita venetianska fru Desdemona, var den populäraste.
Pjäsen, som egentligen handlar om vanliga mänskliga känslor som kärlek, tillit och svartsjuka, bekräftade för kolonisatörerna deras syn på svarta som våldsamma och det oacceptabla i ”rasblandning”.
Blackface skulle rättfärdiga slaveri
Skådespelarnas avsiktliga användning av ett karikerat, svärtat ansikte för att förlöjliga och demonisera svarta började dock först på 1830-talet, då Rice och hans kollegor gick upp på scenen i blackface, ett begrepp som blev allmänt känt i språket under det följande decenniet.
I så kallade Minstrel Shows – sketcher, monologer och dansrutiner – karikerade skådespelarna de förslavade svartas sätt att tala, dansa och sjunga, och snart uppstod ett helt galleri av karaktärer som byggde på fördomar.
Bland de mest kända, förutom Jim Crow, fanns Zip Coon, en välklädd svart slav som ständigt slängde sig med fina ord som han själv inte förstod, och Mammy, en överviktig svart kvinna som på ett moderligt och godmodigt sätt styrde och ställde med allt och alla. Gemensamt för karaktärerna var att de var korkade, lata, ryggradslösa och besatta av sex.
Kritiken mot Disney har i sin tur fått kritik. Somliga anser att blackface-kråkorna är historiens handlingskraftiga hjältar, eftersom de är de enda som hjälper Dumbo.
Barnfilmen ”Dumbo” får kritik
Tecknade filmer från 1930-talet till 1960-talet kritiseras för sina karikatyrer av svarta. Ett sådant exempel är kråkorna i Disneyfilmen ”Dumbo”.
Tidpunkten för attacken mot svarta var ingen tillfällighet. Antalet slavar av afrikanskt ursprung hade ökat nästan explosionsartat under de senaste åren. Historiker uppskattar att omkring 157 000 människor kidnappades från Afrika under 1700-talet och transporterades til Nya världen. År 1781 fanns det nästan 575 000 slavar i USA och nästan 50 år senare hade antalet ökat till två miljoner.
Jim Crow höll svarte nere
Tre decennier efter att Rice introducerade Jim Crow på scenen avskaffade USA slaveriet efter det blodiga inbördeskriget. Snabbt fick före detta slavar – åtminstone formellt – samma rättigheter som vita medborgare.
Utvecklingen upprörde de vita i sydstaterna, som i och med slaveriets avskaffande inte bara förlorade den kostnadsfria arbetskraften på plantagerna, utan också tvingades bemöta de människor som de tidigare hade ägande- och bestämmande rätt över som jämlikar.
Sången om Jim Crow blev en landsplåga i USA på 1830-talet. Upphovsmannen Thomas Dartmouth Rice turnerade landet runt med sin hit.
Sydstaterna utnyttjade därför de möjligheter som den amerikanska konstitutionen erbjöd för att stifta lagar som begränsade de svartas rättigheter. Lagarna varierade från delstat till delstat, men förbjöd i stort sett svarta att gifta sig med vita, bo och gå i skola tillsammans med vita och – i vissa delstater – till och med begravas på samma kyrkogård som vita. Snåriga regler och läskunnighetstester hindrade också före detta slavar från att utöva sin rösträtt.
Ojämlikheten godkändes på högsta nivå när USA:s högsta domstol 1896 slog fast att de särskilda reglerna och lagarna inte stred mot konstitutionens löfte om jämlikhet. Domstolen konstaterade att befolkningsgrupper mycket väl kunde leva ”åtskilda men lika”.
Segregationslagarna kallades i vardagligt tal Jim Crow-lagarna efter Rices ursprungliga figur från 1830-talet.
Rasismen gick över till filmen
Under åren efter inbördeskriget blev blackface ett vanligt inslag på scener runt om i USA:s storstäder. De som uppträdde var hoppfulla skådespelare från de lägre klasserna. Från mitten av 1800-talet strömmade omkring två miljoner irländare till USA på flykt undan en hungersnöd som orsakades av omfattande missväxt.
Att gå och handla blev lite lättare för amerikanska hemmafruar med en kom ihåg-lapp – gärna med rasistiska illustrationer.
Blackface smög sig in överallt
Scenen var långt ifrån det enda stället där blackface förekom. Oavsett om amerikanerna åt frukost, lekte med barnen eller skrev inköpslistor, så var de karikerade bilderna närvarande.
Nykomlingarna betraktades med förakt eftersom de var katoliker och fattiga, men genom att uppträda i blackface försäkrade sig invandrarna om att de inte behövde stå längst ner i den sociala hierarkin. Samtidigt vann skådespelarna respekt hos publiken, som till övervägande del bestod av vita män från arbetarklassen.
Upplysta medborgare – både svarta och vita – protesterade dock mot stereotyperna.
”Det vita samhällets avskum, som har stulit en hudfärg som naturen har förnekat dem och använt den för att tjäna pengar genom att vädja till sina vita medmänniskors depraverade smak”, kallade bland andra den svarte reformatorn och senare ambassadören Frederick Douglass artisterna.
Men gapskratten tystnade inte. När blackface-föreställningar började försvinna från teateraffischerna vid sekelskiftet 1900 berodde det på att de svartsminkade stereotyperna nu börjat ta plats i det nya filmmediet.
I storfilmen Nationens födelse (The Birth of a Nation) från 1915 uppträder blackface-karaktärer som våldtäktsmän och skrupelfria brottslingar. I filmen ställs blackface-karaktärerna mot Ku Klux Klan, vars medlemmar porträtteras som ädla hjältar och försvarare av Amerika.
Filmen blev en stor framgång. ”Det är som historia skriven med blixtar”, förkunnade president Woodrow Wilson efter en privat visning i Vita huset.
I storfilmen *Nationens födelse* från 1915 uppträder blackface-karaktärer som våldtäktsmän och skrupelfria brottslingar
Föga förvånande gjorde filmen att nya medlemmar flockades till Ku Klux Klan, som upplevde en storhetstid på 1920-talet.
Det var inte förrän svarta amerikaner i massor – totalt en och en halv miljon – under andra världskriget anslöt sig till USA:s väpnade styrkor som en stor del av amerikanerna började se blackface som opassande. År 1943 spelades Othello för första gången i en större amerikansk produktion av en afroamerikansk skådespelare – utan blackface. Från oktober 1943 till juni 1944 spelade den svarte skådespelaren Paul Robeson rollen i sammanlagt 296 föreställningar, en triumf som gav Othello status som den längst spelade Shakespeare-produktionen på Broadway hittills.
I och med den svarta medborgarrättsrörelsens framväxt under 1950- och 1960-talen gick blackface ur tiden och betraktas idag – av de flesta – som vad det var: En symbol för rasismens fula ansikte.