Radikalt skifte på landsbygden
Från 1700-talets mitt förändrades den svenska landsbygden drastiskt. Byar slogs sönder och tegar slogs samman. Skiftet hade nått Sverige.
Skifteskarta över Björsta by utanför Nynäshamn.
Björsta by var en helt vanlig by med åtta hemman i östra Mellansverige. Vid det första skiftet, storskiftet 1786, hade redan hagar, åkrar och skog slagits samman till större brukningsenheter.
Men inför laga skiftet 1855 skriver lantmätaren: ”så förekommer därvid nu så stor ägoblandning att delägarne enhälligt anse laga skifte vara af högsta behofvet påkalladt.”
Ägosplittringensågs av sin samtid som ett stort hinder för det svenska jordbrukets utveckling.
De flesta bönder i Sverige bodde i byar och brukade marken i tegskiften sedan medeltiden. Böndernas jordremsor var smala och låg intill varandra i gärdena. Systemet innebar att varje bonde fick del av alla olika sorters marktyper, vilket spred risken för missväxt. Det var också rättvist.
Men tegsystemet krävde att jorden brukades samordnat i byn, eller till och med att man sådde och skördade tillsammans med andra. Det fanns inte utrymme att på egen hand prova andra grödor, eller nya brukningsmetoder som växelbruk med fodervall, som blivit allt vanligare.
Det var också ibland så långt från byn till de yttersta tegarna att de blev svåra att bruka. Förespråkarna för skifte ansåg att ett mer individualistiskt jordägande skulle underlätta nyodling och gynna folkökningen.
Internationell trend
I hela Västeuropa fanns liknande tankar. England och Danmark var förebilder med omfattande skiftesreformer.
Att slå samman tegar till större markområden var egentligen inte nytt. Det hade bönderna alltid gjort för att förenkla ägoförhållandena.
Gemensamt för de svenska skiftesreformerna var att de drevs igenom av staten, att målet var att rationalisera, och att de utfördes av utbildade lantmätare och dokumenterades noga.
Första genomslaget för storskiftesidéerna kom i en förordning från 1749. Lantmätarna fick i uppdrag att se till att ägor lades samman i så stora skiften som möjligt.
Till en början behövde alla bönder enas om ett storskifte för att det skulle bli verklighet. Med skiftesvitsordet kom senare en enskild bonde att kunna driva igenom skifte för en hel bys mark.
Rutger Macklean startade enskiftet när han i slutet av 1700-talet skiftade sina ägor på Svaneholms slott utanför Skurup i Skåne.
Ofta skiftades bara åkern, ibland också ängen, och gårdarna fick ligga kvar i byn. När utmarken med skog och betesmark skiftades handlade det om att dela upp allmänningar mellan bönderna.
Storskiftet gjorde på sina håll stor skillnad, dels i mycket små byar, i områden där byn bara hade ett gärde, och dels i slättbygderna där ägosplittringen var extrem och en bonde kunde ha hundratals tegar.
Men storskiftets lagstiftning var otydlig och öppnade för regionala tolkningar.
Tvång att flytta ut
Det senare enskiftet började på ett gods i sydvästra Skåne. Godsägaren Rutger Macklean på Svaneholms slott ägde marken till en stor by, en ovanlig struktur för andra delar av Sverige.
Han konstaterade att en tredjedel av skiftena låg så långt från byn att de var omöjliga att bruka ordentligt och bestämde sig för att genomföra ett banbrytande skifte efter eget huvud.
Den viktigaste nyheten i enskiftet var utflyttningstvånget. De som hade gårdar i sämst skick blev tvungna att fysiskt flytta sina gårdar så att de låg samlade vid ägorna.
Enskiftet fungerade bäst i bygder med bördig och likartad jord. I Skåne fick det särskilt stort genomslag – över hälften av gårdarna flyttades ut från sina byar.
Laga skiftesförordningen kom 1827. Av många ses den som kronan på verket bland skiftesreformerna, och den ersatte både storskiftet och enskiftet. Laga skiftet gällde för hela landet, med undantag för övre Dalarna, där specialförfattningar om storskifte fortsatte att gälla.
Lagstiftningen från 1827 var både noggrann och förutseende. Åter krävdes det bara en delägare för att ett skifte skulle genomföras för en hel by. En nyhet var att utmarken skulle skiftas samtidigt med inägan.
Utflyttningstvånget blev starkare och under åren 1828–70 flyttades 34 procent av de totalt 200 000 skiftesdeltagarna i Sverige ut från byarna för att de skulle komma närmare sina nya ägor.
Det rådde dock stora skillnader regionalt. Bland slättbygdernas stora byar var utflyttningen stor. I Norrlandslänen, på Gotland, i Värmland och de delar av Dalarna som skiftades kunde många fler bo kvar i byarna.
Skiftesreformerna ledde till ett uppsving för jordbruket i Sverige.
Nytt i och med laga skiftet var ägodelningsrätterna, en rättsinstans som fanns i varje härad eller tingslag. Hit kunde man vända sig för att få ett skifte prövat enligt lagen, och för att få dom i en tvist. Högsta domstolen var instansen över, dit man kunde överklaga.
In på 1900-talet skiftades fortfarande byar i Sverige. Men när man i dag pratar om ”oskiftade byar” så har de så gott som alltid genomgått skifte av jorden – däremot kanske det saknades motiv till att flytta ut gårdar.
Böndernas ställning stärktes
I Sverige hade skiftesreformerna effekten att den självägande bondens ställning stärktes på lång sikt. I föregångslandet England försvann många småbrukare då de inte hade råd att betala för skifteskostnaderna. I Danmark blev det tvärt om vanligare med mindre gårdar eftersom bönderna kunde köpa loss mark vid skiftena och bli självägande.
Där så många som en tredjedel av gårdarna, eller fler, flyttades bort från bykärnan försvann byn som kulturform med den typiska, täta bebyggelsen. Resultatet blev gårdar som låg utspridda i landskapet, med glesa rester av de gamla byarna kvar. Byborna var inte längre beroende av varandra för att klara av jordbruket.
Därmed försvann också det täta umgänget och därmed en del av det sociala livet med allt vad det innebar av trygghet och gemenskap, men också av social kontroll.
Det kollektiva livetpå landsbygden hade nått sitt slut och ett mer individualistiskt hade börjat. Bönderna kunde bli agrara entreprenörer och bygga upp sina verksamheter med hjälp av nya jordbruksmetoder och modern teknik.
Faktum är att en fantastisk jordbruksutveckling tog fart i Sverige i samband med skiftena – på bara hundra år (1800–1900) ökade den uppodlade jorden från 1,5 miljon hektar till över 3,5 miljoner.
Det finns teorier om att klassamhället förstärktes i samband med skiftena. De som inte ägde sin jord hade inga rättigheter i skiftena. Marken vid torp och backstugor kunde tas i anspråk av utflyttade gårdar.
Antalet torpare minskade kraftigt på sina håll i och med skiftena. Men samtidigt ökade arbetsmarknaden för lönearbetare när ny mark skulle brytas. Tidigare hade bönderna ofta hjälpts åt och bytt tjänster med varandra. Efter skiftet blev torpare och backstugusittare viktiga som arbetskraft.
Uppgränna by vid Vättern sedd från Brahehus. Den är en av Smålands största byar och egendomarna har skiftats tre gånger: vid storskiftet år 1780, enskiftet i början av 1800-talet och genom laga skiftet 1840. Vid sistnämnda tillfället fick fastigheterna sina nuvarande placeringar.