Kring jul år 1496 blev den italienske prästen Tommaso di Silvestro sjuk. Han fick ont i ett knä och efter nyår blev smärtan värre. Nu gjorde det ont i axeln också.
I maj har han gjort anteckningar om att plågorna tack och lov försvunnit. Men ack – ett år senare kom de tillbaka med full kraft.
Snart rasade smärtan även i prästens penis ”så att jag aldrig kan finna vila”, skrev han. Hans hårbotten var full med sår och han hade så ont i munnen att han knappt kunde äta bröd.
di Silvestro visste inte vad han drabbats av. Men han var långtifrån ensam om att lida av denna mystiska, nya sjukdom som inte bara orsakade hemska smärtor i lemmarna utan även gav rödbruna, svampiga blåsor över hela kroppen och i ansiktet.
Sjukdomen spreds över Europa och det stod snart klart att åkomman, som senare fick namnet syfilis, smittade genom sexuell kontakt.
Alla drabbades inte lika hårt som di Silvestro. Några fick bara smärtfria sår på könsdelarna och i ansiktet, och under en kort period blev såren till och med en statussymbol.
Sjukdomen var ett tecken på att bäraren var en erfaren person med många sexuella erövringar. Ett sår i pannan kallades t.ex. för ”Venus krona” och visades upp med stolthet.
Men modeflugan försvann när folk började inse hur allvarlig sjukdomen var. Nu blev man snarare angelägen om att dölja symtomen.
Turligt nog spred sig de mest galna modenycker i Europas finare kretsar och de passade de syfilisdrabbade som handen i handsken.
Könssjukdomen lekte kurragömma med sina offer, så att de trodde att de var botade. Den kom dock tillbaka med allvarligare symptom, som till exempel krävde hudtransplantationer, då huden delvis satt kvar på armen.
Blygdkapsel högsta mode
Hundra år innan syfilis drabbade Europa dök ett modefenomen upp bland de rika renässansmännen: blygdkapseln.
Benen täcktes med tätt åtsittande hosor. Övriga kroppsdelar nedanför midjan doldes i en överdådigt dekorerad tygpåse som fästes utanpå byxorna.
Och efter att syfilis kommit till världen blev påsen ännu mer populär – och större. De sjuka förband ju sina könsdelar och kunde nu dölja bandagen med påsen.
Ett nytt mode hade fötts, och även friska män skaffade sig allt större blygdkapslar.
Den engelske kungen Henrik VIII led troligen av syfilis; skildringar av livet vid hovet vittnar om att han plågades av sår på sin lem. Den blev naturligtvis noggrant omlagd och därefter gömdes hela paketet i en utmanande kapsel.
Men sjukdomen syntes även på ställen som var svårare att dölja. Till exempel kunde näsan bli kraftigt deformerad när bakterierna åt sig in i ansiktsköttet och fick näsryggen att falla samman.
Den så kallade sadelnäsan blev ett tydligt sjukdomstecken; en skam och en symbol för moraliskt förfall. Några med sadelnäsa var dock födda med syfilis som de hade fått från sin smittade mor.
Framstående läkare försökte rädda välbärgade patienter undan skammen genom att operera näsorna på dem.
Läkaren kunde t.ex. dra loss en hudflik i pannan och dra ned den över näsan – det gav dock ett stort ärr i pannan. På 1500-talet försökte den italienske läkaren Gaspare Tagliacozzi att transplantera hud från överarmen.
Huden, som fortfarande satt fast i armen för blodtillförselns skull, syddes fast på näsan.
Patientens arm låstes alltså fast i ett stativ i flera veckor medan huden växte fast på näsan.
Sex gav gods och guld
Syfilis drabbade främst de sexuellt mest aktiva: prostituerade, soldater – och överklassen.
Bland adeln vid Europas hov var det vanligt att man använde sig av sexuella kontakter för att skaffa fördelar åt sig själv och sin släkt.
En kärleksrelation kunde t.ex. leda till nya adelstitlar, gods eller lönsamma ämbeten. Men ibland förde förhållandena dessutom med sig könssjukdomar som syfilis, som inte bara var farliga för den smittade utan även kunde överföras från mor till barn.
Barn som föddes med syfilis var sterila och kunde inte själva få barn. Dagens historiker menar att sjukdomen var en anledning till att både franska och engelska kungaätter på 1500- och 1600-talen hade svårt att föra släkten vidare.
De syfilissmittade drottningarna fick missfall eller födde sterila barn.
Bordeller och badhus stängdes i ett försök att begränsa smittspridningen. Under medeltiden hade badhusen varit fristäder med olika slags sociala aktiviteter för båda könen, men nu ansågs de vara lika syndiga som bordellerna.
I Paris försökte man stoppa smittan genom att förvisa de sjuka ur staden. Det hjälpte inte alls. Omkring år 1580 var syfilis den värsta epidemiska sjukdomen i Europa sedan digerdöden.
Men till skillnad från pestsmittade kunde syfilissjuka leva i flera decennier innan sjukdomens tredje, livshotande fas bröt ut och förstörde kroppens organ.
De sjuka tvingades lära sig att leva med de obehagliga, plågsamma och mycket synliga symtomen.
Kungens lillfinger stod rakt ut
År 1655 började Frankrikes kung Ludvig XIV att tappa hår – en av sjukdomens konsekvenser. I en tid då långt, kraftigt hår ansågs vara ett tecken på virilitet var håravfall inget mindre än en katastrof för den unge kungen.
Ludvig var bara 17 år men hade varit kung sedan fyra års ålder och länge levt ett lustfyllt vuxenliv med syfilis till följd.
Kungen skaffade sig peruker. Och när han nu var tvungen att bära peruk, skulle den vara så stor och ståtlig som möjligt. Snart hade mannen som skulle komma att kallas Solkungen anställt mer än 40 perukmakare.
Hans nya modefluga spred sig lika snabbt som de sjukdomssymtom den skulle dölja. Även friska personer – åtminstone de rika – spenderade massor med pengar på stora, pudrade peruker.
Perukerna tillverkades av hår från fattiga människor, eller av get- eller hästhår. Om de luktade illa tillsattes parfym.
Frisyrerna vållade ofta praktiska problem. Till exempel kunde damernas peruker vara så höga att de nådde upp till takkronornas levande ljus och fattade eld.
Ett annat problem var möss som kröp in i hårsvallet – lockade av den blandning av vetemjöl och fett som man använde för att få perukerna vita.
Solkungens syfilis påstås också vara upprinnelsen till en annan ny trend: Bland fint folk blev det modernt att dricka te med lillfingret pekande rakt ut. Lederna stelnade av syfilis, och det var fingrarna som drabbades först.
När hans majestät Ludvig XIV avnjöt sitt eftermiddagste med lillfingret elegant utsträckt, skulle alla andra naturligtvis göra likadant.
Henrik VIII av England gjorde blygdkapseln till en succé bland adelsmän – i synnerhet dem med sår på könsdelarna.
Puder med bly och arsenik
Syfilis var en lömsk sjukdom. Emellanåt verkade den vara helt försvunnen, men dök snart upp igen – i en ny och värre form.
Under den andra fasen av syfilis drabbas hela kroppen och ansiktet, och den sjuke får vårtliknande eller svampiga utslag på huden.
Till följd av det blev falska skönhetsfläckar moderna. De så kallade muscherna tillverkades av fint tyg eller musskinn och sattes fast på huden med fett så att de dolde såren.
Puder blev också högsta mode – även hos Ludvig XIV som avskydde puder i ansiktet; det fick räcka med det som fanns på peruken, tyckte han.
Men mot slutet av sin regenttid gav han upp den kampen. Med ett tjockt lager puder fick man inte bara den attraktiva, ljusa hyn – man kunde samtidigt dölja sjukdomens rödbruna blåsor.
”Ungdomens mask”, som britternas drottning Elisabet I kallade pudret, hade emellertid också en skadlig inverkan på hälsan.
Det ljusa pudret innehöll nämligen bly, och ibland arsenik. Blandningen kunde vara så stark att huden sprack och därmed kunde gift och tungmetaller tränga in i den redan sjuka kroppen.
Smittad av lukt från livmodern
Renässansläkarna stod maktlösa i kampen mot syfilis – inte minst för att många av dem var övertygade om att en sjukdom som inte beskrivits av antikens store läkare Galenos, faktiskt inte fanns. Men Galenos (130–200 e.Kr.) kände inte till den här nya sjukan.
Ett av de största problemen var naturligtvis att ingen säkert visste hur sjukdomen smittade – förutom att det hade något med sex att göra.
Det fanns många gissningar. T.ex. förmodade somliga att Henrik VIII fått syfilis genom en kyss av kardinal Wolsey – kungens gode vän, som senare föll i onåd och avrättades.
Andra, som den italienske adelsmannen och kardinalen Cesare Borgia, ansåg att Henrik VIII måste ha blivit smittad av ”skadliga lukter” från en livmoder.
Lukterna måste ha trängt in i kungens kropp medan han sov intill en kvinna. Vetenskapsmannen och historikern Joseph Grünpeck var syfilissjuk och skrev sorgset:
”En sjukdom så gruvlig, så plågsam, så ryslig att intet värre har drabbat jorden.”
Grünpeck var knuten till den habsburgske kejsarens hov och hade själv smittats i samband med en vild fest.
Snart kom rädslan för smittan att gå hand i hand med kyrkans fördömande. T.ex. rasade predikanten Jean Calvin i Genève år 1521 mot sex utanför äktenskapet, otrohet och prostitution:
”Gud har låtit den nya sjukdomen resa sig emot utsvävningarna.”
Med kyrkans fördömande blev de sjuka ännu mer angelägna om att dölja symtomen och att söka hjälp. Läkarna arbetade hårt för att försöka hitta ett botemedel.
Populär medicin dödade patienter
Det första medlet, som blev mycket populärt, var ett extrakt av det västindiska trädet guajak, som framkallade svettningar hos patienten.
Medlet kunde sväljas eller smörjas på huden. Under de cirka 50 år på 1500-talet då guajak var högsta mode inom medicinen, blev importen av träslaget en lysande affär för den tyska adelssläkten Fugger som hade monopol på handeln.
En annan vanlig behandling var att placera den sjuke i en tom vintunna, som värmdes upp med glödheta stenar i botten på tunnan.
Svettkuren skulle upprepas två gånger om dagen i minst tre dagar – gärna en hel vecka. Patienten skulle dessutom fasta under behandlingsperioden och därefter följa en noggrant reglerad diet, framtagen av den engelske läkaren William Clowes.
Han rekommenderade den sjuke att äta lamm, kalv, hare, kyckling och fasaner men avrådde från fläskkött, saltat kött, fisk, ost, färsk frukt och söta viner.
Efter guajak blev kvicksilver det mest populära medlet mot syfilis.
Tungmetallen inandades som ånga i de heta tunnorna, smordes på huden som salva eller svaldes i tablettform tillsammans med honung och lakritsrot.
I Sverige intogs det även som snustobak genom näsan eller munnen. Kvicksilver hade ingen effekt på sjukdomen, men hade däremot många allvarliga biverkningar som blödningar i munnen, tandlossning och i värsta fall döden.
Först långt in på 1900-talet, då penicillinet uppfanns, fann läkarna ett botemedel mot syfilis.
Då hade européerna plågats av sjukdomen i 450 år – med puderperuker och galenskap till följd.