Ormen är en av historiens viktigaste symboler

I nordisk mytologi är Midgårdsormen guden Tors ärkefiende. När de en dag möts och utkämpar det avgörande slaget blir resultatet Ragnarök – jordens undergång.

Flera indianstammar i Nordamerika har myter om en stor orm med horn. Hos creek-­indianerna är den ofarlig, och hornen har läkande kraft. Hos cherokeefolket är ormen dock dödlig – till och med dess ­andedräkt är giftig.

Central- och Sydamerikas ­indianer tillbad en befjädrad orm, Quetzalcoatl. Ormen är symbol för den vita skapar­guden och hos aztekerna är den prästerskapets beskyddare.

Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger att i ett hus med en orm svälter familjen aldrig. Ormen ingår i den kinesiska ­djurkretsen och indikerar framgång och klokhet.

I den judiska traditionen är ormen en frestare, som lockar människan att trotsa Gud. Ormen är därför i judisk och ­kristen symbolik något ont, till exempel gift.

Ordet ”naga” är sanskrit för både orm och gud, och i den hinduiska mytologin symboliserar ormar död och pånyttfödelse – eftersom ormar ömsar skinn. Guden Shiva visas ofta skyddad av en femhövdad orm, och ormar symboliserar frihet, eftersom de är omöjliga att tämja.

I antikens Grekland ansåg man att ormar kunde bota. Asklepios var läkekonstens gud, och enligt myten såg han en orm hämta ­läkande örter till en annan, skadad orm. Asklepios stav ­omslingrad med en orm är än i dag ­symbol för läkarvetenskapen.

På flera håll i Afrika tillber man pytonormar. Dessa anses ­skydda mot allt ont, och på vissa ställen uppfattas de även som inkarnationen av framlidna förfäder.

I ursprungliga australiers mytologi är regnbågsormen symbol för vattnet, som rinner genom landskapet, för regn, fruktbarhet och liv. Det var även regnbågsormen som en gång skapade landskapet genom att trycka upp ­bergen och göra hålor, efter hand som den ringlade fram.