Kvällen den 4 april 1523 är kylig, men Katharina von Bora har annat i tankarna. Tillsammans med elva andra nunnor väntar hon i trädgården som omger klostret Nimbschen nära den tyska staden Leipzig. De unga kvinnorna är förväntansfulla, tittar ut i mörkret och lyssnar efter ljudet av skramlande vagnshjul.
Spänningen sprider sig i gruppen när en vagn rullar fram framför klostret och under tystnad smyger kvinnorna fram längs trädgårdsmuren och ut på vägen.
Snabbt klättrar nunnorna upp och sätter sig på vagnens flak, som normalt används för att transportera fisk. Kusken sätter vagnen i rörelse och resan mot staden Wittenberg, tio mil norrut, börjar.
Först nu kan Katharina von Bora andas ut en lättnadens suck. Klosterlivets hårda krav ligger bakom henne och nu väntar ett liv med familj och barn på henne. Tror hon. Men hennes jakt på friheten kommer inte att bli så lätt.
Nunnorna läste förbjudna skrifter.
Fram till den natt då Katharina von Bora klev upp på vagnsflaket var livet i klostret den enda tillvaro hon kände till.
För medeltidens unga kvinnor stod valet mellan att bli bortgift med en främmande man eller hamna i kloster. Båda delar kunde bli ett trist öde.
Adelns döttrar sattes i kloster
Flickor på medeltiden uppfostrades till rollen som hustru och mor. Om planerna på att gifta sig inte gick i lås fanns det bara ett karriäralternativ kvar för överklassens döttrar – att gå i kloster.
I det medeltida samhället ansågs det vara det högsta målet i en kvinnas liv att gifta sig och få barn. Men alla kvinnor kunde inte gifta sig.
Även i de övre samhällsklasserna hade familjerna svårt att betala den hemgift som krävdes av makens familj för att giftermålet skulle bli verklighet. Detta gällde särskilt den tyska lågadeln, som under åren efter pesten knappt kunde leva på vad deras jord gav. Eftersom kvinnan inte fick arbeta var hon en betydande ekonomisk börda för sin far och sina bröder, som var skyldiga att försörja henne.
Många familjer valde därför att sätta flickan i kloster. Där kunde hon leva ett respektabelt liv i Herrens tjänst – och undvika att bringa fattigdom och skam över familjen.
Katharina föddes 1499 i en lågadlig familj i kurfurstendömet Sachsen. Hennes föräldrar må ha haft fina anor, men pengarna räckte inte till. Så de skickade Katharina till ett kloster när hon bara var fem år gammal. Då fanns det åtminstone en mun mindre att mätta i familjen.
Andra adelsfamiljer befann sig i samma situation och skickade sina döttrar till kloster.
Istället för att ägna dagarna åt sömnad och förberedelser för sina roller som fruar och mödrar, ägnade flickorna sin barndom åt bön och psalmsång tills de vid 16 års ålder avlade sina klosterlöften för att tillbringa resten av livet i fattigdom, lydnad och kyskhet. Nu blev Katharina och de andra unga kvinnorna formellt upptagna i cisterciensorden och deras öde som nunnor beseglades.
Men fyra år senare inträffade en händelse som skulle förändra hennes liv för alltid. En av de andra nunnorna visade henne några pamfletter som hennes farbror hade skickat. Han var föreståndare för ett närliggande kloster, men texterna var av ett helt annat slag än Bibeln och de heliga skrifter som nunnorna vanligtvis läste.
Faktum var att de var så annorlunda att de var förbjudna och fick smugglas in i Nimbschen.
”En vagnslast med tempeljungfrur har just anlänt till staden. De har alla mer lust att gifta sig än att leva.” En ung man från Wittenberg i sin dagbok.
Pamfletterna var skrivna av Martin Luther, en avfällig munk från Wittenberg som hade blivit berömd och ökänd för att ha uttalat sig mot den katolska kyrkan. Han stod nu som fanbärare för den rörelse som skulle bli känd som reformationen.
Förutom att Luther förkastade avlatshandeln ansåg han att prästerna också borde få gifta sig och leva som alla andra kristna. Han gjorde ingen hemlighet av sin avsky för celibat och klosterliv:
”Hur fel är det inte att adeln leder sina döttrar till att bli nunnor, att de till och med tvingar in dem i kloster, vare sig de vill det eller inte, bara för familjens skull och för familjens ekonomiska välstånd”, skrev Luther och fortsatte med att uppmana till handling:
”Om du har en dotter eller en vän som drabbats av detta och du är uppriktig och trogen, bör du hjälpa henne, även om det innebär förlust av egendom, rörlighet och liv”, skrev han 1522.
Nunnerov bestraffades med döden.
Huruvida Katharina von Bora och de elva andra nunnorna läste just denna pamflett är okänt. Vad som är säkert är dock att Luthers skrifter öppnade nunnornas ögon för möjligheten till ett liv utanför klostermurarna.
Katharina von Bora gifte sig efter flykten med Martin Luther.
Katharinas bröllop var en praktisk åtgärd, men med tiden växte romantiska känslor fram. Luther skrev varmt om sin hustru. Vad Katharina tänkte är okänt – alla hennes brev har gått förlorade.
Makarna levde tillsammans i 21 år. Efter Martin Luthers död 1546 fick Katharina kämpa hårt för sitt arv. Det stod inte i lagen att kvinnor kunde ärva.
Katharina levde ytterligare sex år som änka innan hon kraschade med sin hästdragna vagn och dog av sina skador.
Historiker anser i dag att Katharina spelade en nyckelroll för reformationens framgång.
De olyckliga nunnorna lät smuggla ut ett brev till Martin Luther där de bad om hjälp att fly. Luther allierade sig genast med en av sina nära vänner, köpmannen och rådmannen Leonhard Koppe.
Koppe levererade sill och andra förnödenheter till klostret i Nimbschen och kände till alla områdets slingrande bakvägar. När Koppes fiskkärra rullade fram utanför klostret natten till den 4 april 1523 satt han vid kuskens sida, och ingen i klostret misstänkte något.
Den tjänst som Koppe gjorde Luther var inte liten. Straffet för så kallat nunnerov var döden. Vagnen var tvungen att ta sig fram längs småvägar för att undvika de områden som kontrollerades av Luthers motståndare.
Tre av nunnorna släpptes av i staden Torgau, som tillhörde den Luthervänlige hertigen Friedrich. Resten fortsatte till Luthers hemstad Wittenberg, en blomstrande universitetsstad med 2 500 invånare.
På morgonen den 6 april anlände de hungriga och trötta kvinnorna – fulla av förväntan inför det liv som nu låg framför dem.
Kvinnorna ville gifta sig till varje pris
Drömmen om en make var särskilt stark bland kvinnorna, och snart florerade ryktena:
”En vagnslast med tempeljungfrur har just anlänt till staden. De har alla mer lust att gifta sig än att leva. Gud give att de hittar äkta män så att inget ont händer dem”, som en ung man i staden skrev i sin dagbok.
Att hitta en make visade sig vara lättare sagt än gjort – både för nunnorna och för Luther, som såg det som sin plikt att få kvinnorna gifta.
De flesta var inga ungdomar längre och ingen av dem ägde ett öre. Med Luthers välsignelse inledde den vackra 24-åriga Katharina von Bora en vänskap med en ung man, Hieronymus Baumgärtner, men hon blev grymt besviken.
Efter en kort bekantskap försvann Baumgärtner till Nürnberg, där han förlovade sig med en 14-årig flicka från aristokratin.
Ingen ville ha Luthers nunnor
Nunnornas problem var inte bara att de var fattiga och därför inte kunde betala den summa som kvinnor på den tiden tog med sig i äktenskapet som hemgift.
Till saken hörde även att Luthers idéer om att munkar och nunnor skulle kunna gifta sig väckte starkt motstånd bland allmänheten. Till och med folket i Wittenberg, som hade anammat reformationen och solade sig i Luthers berömmelse, var djupt skeptiska till vad de såg som en invasion av syndiga, liderliga och kätterska kvinnor.
I pamfletter och skrifter anklagades de förrymda nunnorna för att vara charlataner eller till och med prostituerade. Andra ansåg att kvinnorna var otrogna mot Jesus Kristus – en nunna var trots allt Frälsarens brud.
Ytterligare andra anklagade de avhoppade för incest, eftersom nunnor och munkar var bröder och systrar i anden.
Katharina drömde om Luther
Martin Luther kände ett ansvar för att få nunnorna gifta, och han beklagade hur långsamt det gick. En 39-årig kvinna fick han helt ge upp att få gift på grund av hennes ålder. I stället lät han placera henne som chef för en flickskola.
Allt eftersom månaderna gick gifte sig dock kvinnorna. På hösten 1524 var det bara en som ännu var ogift – Katharina von Bora.
År 1521 försvarade Luther sina ”upproriska tankar” inför påvens sändebud. Efter det stämplade katolska kyrkan honom som kättare.
”Vilken djävul vill ha henne?” skrev Luther frustrerat i november 1524 till sin vän Nikolaus von Amsdorff. Vad han inte visste var att Katharina redan hade bestämt sig. Hon ville gifta sig med Luther, meddelade hon Amsdorff i ett brev.
Luther hade dittills avvisat alla tankar på att gifta sig. ”Inte för att jag är ett könlöst stycke trä eller en sten, utan för att jag varje dag måste frukta att bli dödad som kättare”, anförtrodde han en vän.
Rädslan var inte obefogad. År 1521 uteslöt påven Luther ur den katolska kyrkan, och reformatorn undvek endast med nöd och näppe att hamna på bål.
Nunnor föder djävulsbarn
Inom loppet av några år hade reformationen svept fram genom stora delar av Tyskland, och 1525 insåg Luther att han för att ge ytterligare fart åt revolten mot den katolska kyrkan måste föregå med gott exempel och ge upp sitt självvalda celibat.
”Hon kör vagnen, sköter åkrarna, köper boskap och skickar ut djuren på bete, brygger öl och så vidare.” Martin Luther om sin hustru Katharina.
”Jag tror på äktenskapet och jag har för avsikt att gifta mig innan jag dör", skrev han sommaren 1525. Kort därefter ägde bröllopet rum i en privat ceremoni på Luthers residens, ett nedlagt augustinerkloster som kallades det svarta klostret.
”Jag har tystat dem som har skämt ut mig med anledning av Katharina von Bora”, skrev reformatorn till en vän kort därefter.
I och med äktenskapet blev Katharina en ärbar kvinna, och Frau Luther visade sig vara både duglig och handlingskraftig:
”Hon kör vagnen, sköter åkrarna, köper boskap och skickar ut djuren på bete, brygger öl och så vidare”, skrev Luther.
Medan han skrev böcker, undervisade präster och tog emot gäster från hela Europa skötte hon hushållet, tog hand om gästerna och skötte familjens gård.
Men fördomarna mot avfällingarna försvann inte över en natt. Bland vanligt folk talades det om att Katharina skulle föda ett djävulsbarn, och under de följande åren hånades den avhoppade munken och hans förrymda nunna i pamfletter och satiriska skådespel.
Ryktena om djävulsbarn dog ut när Katharina födde hela sex friska barn åt Luther. Men det var inte förrän reformationen hade slagit rot som Katharina verkligen blev hyllad och betraktades som värdig. Den förrymda nunnan hade blivit en förebild för den nya kristendomens mest eftertraktade kvinnoroll – den fromma och godhjärtade prästfrun.