Ett ogästvänligt landskap mötte den norske kaptenen och valfångaren Carl Anton Larsen när han i november 1904 anlände till den brittiska ögruppen Sydgeorgien i södra Atlanten.
En stark vind brusade över ett platt och kargt landskap, endast täckt av mossa och lågt växande gräs. De flesta av årets dagar piskades öarna av regn och snö, som på vintern låg metertjock.
Ön erbjöd emellertid även möjligheter som fick Larsen att glömma allt som hade med stormar och kyla att göra. På sina resor till Antarktis hade kaptenen sett mängder av valar vältra sig i det iskalla vattnet.
Sporrade av möjligheten att tjäna stora summor pengar började han och hans 80 man starka besättning anlägga en valstation. Här, 15 000 kilometer från Norges kust – bland sumpgräs, isflak och pingviner – skulle Norges största valäventyr ta sin början.
Valarna försvann från Nordatlanten
I början av 1900-talet var valfångsten en guldgruva. Valarna användes i praktiskt taget alla delar av västvärldens industri.
Larsens hemland Norge var en av de främsta fångstnationerna.
Det första arbetarna gjorde var att skära loss späcket från valarna och släpa de tunga klumparna till fabriksområdet.
Framgången hade emellertid sitt pris. I slutet av 1800-talet fick överfångsten bestånden att minska dramatiskt och år 1904, några månader innan Carl Anton Larsen kom till Grytviken, förbjöd Stortinget i Norge valfångst i farvattnen utanför landets kust.
Lösningen var inte att ge sig ut på jakt i andra delar av Nordatlanten, för det var inte bara utanför Norges kust som valbestånden hade minskat. Överallt på norra hemisfären var bestånden avsevärt mindre och fångstmöjligheterna dåliga.
Sydatlanten var emellertid outforskat område när det gällde valfångst. Den 8 april 1904 gjorde Larsen slag i saken och registrerade bolaget Compañía Argentina de Pesca i Buenos Aires. Med pengar från argentinska investerare beställde han tre fartyg och en stor mängd utrustning för att kunna uppföra en valstation på Sydgeorgien.
Den 16 november 1904 steg Larsen i land på ön. Platsen som han valt för valstationen kallade han Grytviken, en beteckning som en tidigare expedition gett platsen, där de hittade gamla grytor som lämnats kvar av tidigare besökare.
Bara en månad senare hade stationen, med Carl Anton Larsen som föreståndare, producerat den första tunnan valolja – och produktionen ökade snabbt. Under åren 1907 och 1908 producerades över 27 000 tunnor.
Späcket utgjorde en viktig ingrediens i sprängämnet nitroglycerin, medan valköttet var ett näringsrikt och billigt alternativ till nötkött.
En strid ström av valfångare anlände till platsen. Arbetet med att bearbeta valarnas stora kroppar var hårt. Med ett spel släpade Larsens arbetare de stora djuren till kokeriet, där männen avlägsnade späcket, det vita fettlagret under djurets hud, och skar upp det i bitar.
Med hjälp av ett hissverk med metallkrokar drog männen upp bitarna i en kvarn. Den ångdrivna kvarnens roterande skärblad skar späcket i ännu mindre bitar, som kokades till olja i stora kittlar.
Hälften av manskapet var från Norge, medan resten rekryterades i Buenos Aires i Argentina. Det var trångt för de mellan 1 000 och 1 500 personerna som befolkade stationen.
Männen bodde tillsammans i enkla träbaracker, där inte ens toalettbesöken var privata. Männen uträttade sina behov på den så kallade niositsaren, en lång bräda byggd över en bäck, där rader av män kunde sitta. Trängseln och den genomträngande stanken av olja och ruttnande valrester tärde på nerverna och arbetsolyckor var vanliga.
Med stora, maskindrivna sågar skar arbetarna bitar av späcket, så att det snabbare kunde smältas i Grytvikens stora kittlar.
Valarna blev tvål och dynamit
Sedan 1800-talet var valens späck och barder viktiga ingredienser i allt från tvål till margarin och paraplyer.
Inuiter och andra folkslag fångade val redan år 3000 före Kristus, visar arkeologiska fynd. Jakten skedde med harpuner från små båtar nära kusten och fångsten täckte bara familjens och byns behov.
I slutet av medeltiden började européerna fånga val för att sälja köttet och andra delar av valen. Därmed var valindustrin född.
Med 1800-talets industrialiseringsboom tog efterfrågan verklig fart. Forskare uppskattar att närmare tre miljoner valar dödades under 1800-talet. Fabrikerna använde inte bara köttet, utan alla delar av valen. Oljan från späcket ingick i bland annat maskinolja, tvål och margarin.
Barderna, de långa hornskivor i valens gom som filtrerar födan, användes för att tillverka korsetter, fiskspön och stänger till paraplyer. Under både första och andra världskriget ingick valolja även i sprängämnen med nitroglycerin.
Uppfinningen av ångfartyget i början av 1800-talet, och maskinharpunen omkring år 1865, effektiviserade fångsten, vilket ledde till en omfattande rovdrift. Sedan år 1946 regleras därför fångsten av Internationella valfångstkommissionen.
Under stationens 62-åriga historia miste hela 247 män livet, en ovanligt hög siffra i en grupp som utgjordes av friska, arbetsföra män i sina bästa år.
Resultatet var en spänd stämning, där slagsmål var vanliga. Larsen fick ofta tillkallas för att lugna slagskämpar.
Präst skulle minska otukten
I ett försök att civilisera de hetlevrade arbetarna bekostade Larsen personligen år 1913 uppförandet av en kyrka på ön. Grytvikens präst, pastor Kristen Løken, nöjde sig inte med att predika Guds ord på söndagarna, utan höll även föredrag och musikgudstjänster efter arbetsdagens slut.
Syftet var att ”locka bort arbetarna från baracktillvarons förråande inverkan med hasardliknande kortspel och liderligt prat”, berättade han för biskopen i Kristiania (Oslo) sommaren 1914.
Deltagandet var emellertid blygsamt. ”Att skapa en församling bland samhällets bottensats, som kulturen förbannat, är ingen enkel uppgift”, sa pastorn med en suck.
Både pastor Løken och alla andra fick snart annat än kortspel och slagsmål att tänka på. Samma år bröt nämligen första världskriget ut, vilket ledde till minskade koleveranser till stationens kittlar och övriga maskiner.
Krisen var dock snart över, eftersom kriget fick efterfrågan på valprodukter att stiga dramatiskt. Späcket utgjorde en viktig ingrediens i sprängämnet nitroglycerin, medan valköttet var ett näringsrikt och billigt alternativ till nötkött. Efterfrågan fick priserna och därmed Grytvikens förtjänster att stiga kraftigt.
Möjligheten att tjäna snabba pengar fick massor av valfångare att söka sig till Sydatlanten. Valfångsten fortsatte även efter kriget. Under säsongen 1930–1931 nedlagde valfångare över 40 000 valar.
Det enorma utbudet fick priserna att rasa, så Grytvikens förtjänster sjönk snabbt. Tillgången på billig olja på världsmarknaden under åren efter andra världskriget bidrog ytterligare till nedgången.
I slutet av 1950-talet återstod bara en bråkdel av manskapet. Grytviken gick knappt att känna igen, och i mitten av 1960-talet lämnade norrmännen ön.
I dag är Grytviken en spökstad. Endast de rostiga resterna av kittlar, kokerier och valfångare vittnar om 1900-talets norska valäventyr.
Valfångarstaden Grytviken rostar sakta bort
Grytviken i dag
De sista valfångarna lämnade Grytviken år 1964. I dag har Storbritannien en forskningsstation på ön. Varje år kommer cirka 11 000 kryssningspassagerare och andra gäster till samhället.
En av de gamla valfångarna
En valfångare med den karakteristiska harpunen i fören har lämnats kvar vid Sydatlantens strand. Överallt i och kring Grytviken ligger rostiga rester av en svunnen tid.
Grytvikens övergivna valkokeri
Det vita späcklagret under valarnas hud skars bort och transporterades till kokeriet, där valoljan utvanns. Anläggningen producerade närmare 30 000 tunnor olja om året.
Grytviken med de enorma kokärlen
Under valfångstens storhetstid arbetade uppemot 1 500 män i Grytviken. De levde helt isolerat. Närmaste granne är Falklandsöarna, 1 550 kilometer västerut.
Shackletons sista viloplats
Den mest prominenta graven på Grytvikens kyrkogård är Ernest Shackletons. Den 47-årige polarforskaren dog den 5 januari 1922, under sin sista expedition.