Håndværkere på værtshus

Norden badade i snaps

På 1800-talet var spriten billig och arbetsvillkoren usla. I Norden ledde det till ohämmat supande, som bröt ner män och splittrade familjer. Myndigheterna insåg att något måste göras.

På 1800-talet var spriten billig och arbetsvillkoren usla. I Norden ledde det till ohämmat supande, som bröt ner män och splittrade familjer. Myndigheterna insåg att något måste göras.

Københavns Museum

Den norsk-danske författaren Ludvig Holberg satte fingret på ett ömt samhällsproblem, när han 1722 skrev komedin ”Jeppe på berget”. Huvudpersonen Jeppe tycks vara fången i en ond cirkel av förnedring, skam, ångest och fylla, där spriten är hans enda tröst. I ett ögonblick av klarsynthet säger han:

“Folk säger väl i häradet att Jeppe dricker – men de säger inte varför Jeppe dricker. Ty jag fick aldrig så mycket hugg och slag under de tio år som jag var i armén, som jag får på en dag av den ondskefulla kvinnan.” Den ondskefulla kvinnan är Jeppes egen hustru Nille.

”Hon slår mig, fogden driver mig att arbeta som ett djur, och klockaren gör mig till en hanrej. Får jag då inte dricka? Får jag inte utnyttja de medel som naturen ger oss att driva bort sorg med?” 


I pjäsen framställs Jeppe som en korkad pajas, som borgerskapet kunde skratta åt, men på 1700-talet såg tillvaron för många av Nordens invånare ut som för Jeppe. Män och kvinnor, vuxna och barn konsumerade dagligen stora mängder alkohol för att ta sig genom dagen.

Försupna bönder på nederländsk krog

Jeppe på Berget var långtifrån den ende bonden som sökte tröst i flaskan. Problemet var välkänt i hela Norden – och i resten av Europa.

© Adriaen Brouwer, Rijksmuseum

Många moderna historiker betraktar rent av 1700-talet som Nordens ”försupna århundrade”, men faktum är att alkoholismen som samhällsproblem vid den tidpunkten bara låg i sin linda. Under 1800-talet sjönk våra förfäder ännu djupare ner i missbrukets bottenlösa avgrund.

Familjefäder drack sig redlöst berusade och spenderade hela sin lön på den lokala krogen. Många fick gå från hus och hem. Produktiviteten sjönk på gods och fabriker, eftersom arbetarna var för fulla för att sköta sitt jobb. Något måste göras. I Nordens länder valde man olika lösningar.

Våra förfäder älskade ett rus

Alkohol har i alla tider varit en del av Nordens historia. Egtvedflickan, som dog omkring år 1370 före Kristus i södra Danmark, fick till exempel en hink öl med sig i graven.

Öl var en nödvändighet, eftersom väldigt få hade tillgång till rent dricksvatten. I regel gick vattnet att dricka först när det hettats upp under ölbryggningen, och – vilket ingen på den tiden kände till – alla sjukdomsalstrande bakterier hade dött av värmen.

Därför drack alla – rik som fattig – flera liter öl varje dag.

Brännvinstunna

Brännvinets intåg i Norden var förödande för 1600-talets underklass, som inte var van vid så starka drycker.

© Skoklosters slott, Erik Lernestål

Så länge det rörde sig om öl med låg alkoholprocent medförde konsumtionen inga större problem i samhället.

Under 1600-talet förändrades emellertid det, när nya och starkare alkoholdrycker nådde Norden.

På den tiden var det ingen som brydde sig om att dokumentera hur starka spritdrycker som brännvin påverkade underklassen. Därför känner historikerna endast till effekten på överklassens liv, till exempel genom det franska sändebud som 1629 deltog i ett adligt bröllop i Köpenhamn. Efter bröllopet berättade den förfärade fransmannen:

”I de tre dagar som bröllopet varade drack gästerna utan uppehåll. Det var alltid 20–30 personer som höll igång festen, medan de som blivit för fulla sov ruset av sig i ett par timmar för att sedan börja dricka på nytt med förnyade krafter.”

Medan adeln kunde sova ruset av sig och vila medan de led av baksmälla, hade samhällets lägre klasser det inte lika väl förspänt. Under 1700-talet skapade en kombination av usla levnadsvillkor, hårt arbete och billigt brännvin stora problem för arrendebönder och arbetare.

Industrialiseringen drevs av sprit

Ludvig Nielsen, gift och far till tre barn, arbetade 1789 på en av Nordens första stora fabriker – det kungliga danska myntverket i staden Altona.

Panna för hembränning

Hembränning krävde en stor panna att elda under samt två behållare – en att komprimera alkoholångorna i och en som den färdiga spriten kunde droppa ner i.

© Granger/Imageselect

Det puttrade och fräste i alla hem

I synnerhet i Norge och Sverige hade man en lång tradition av att bränna sprit i hemmet. Hembränning var det absolut billigaste sättet att skaffa alkohol på, men processen var även förknippad med en del risker.

Först blandades jäst och socker med varmt vatten för att få mäsk. På landsbygden använde människor ofta frukt i stället för rent socker. När mäsken jäst klart skulle den destilleras i en stor kopparpanna, som hettades upp till kokpunkten.

Alkoholångorna steg och lämnade pannan genom ett litet hål och en serie av kopparrör, som kylde ångorna, medan de leddes över i ett kärl där alkoholen samlades i flytande form. På grund av den öppna elden under pannan var processen förknippad med en betydande explosionsrisk.

I svalningskärlet omvandlades alkoholångorna till den eftertraktade vätskan, som kunde bestå av upp till 96 procent etanol. Erfarna brännare visste att det var säkrast att kasta bort den så kallade förspriten, eftersom det fanns en liten risk att den kunde innehålla metanol, även kallad träsprit, som kan orsaka blindhet och i värsta fall leda till döden.

Altona, som då var en grannstad till Hamburg, tillhörde på den tiden Danmark, och där arbetade Ludvig Nielsen 16–18 per dag med att prägla mynt. Det gjorde honom till en av de första medlemmarna av en helt ny samhällsklass – arbetarklassen.

Den nya klassen bestod huvudsakligen av lantarbetare som flyttat till städerna i jakt på en drägligare tillvaro. I städerna levde de emellertid under usla förhållanden och arbetade i fabriker, där arbetet var minst lika fysiskt krävande som lantbruket och ofta betydligt farligare.

Det fick Ludvig Nielsen erfara på smärtsamt vis. Han skötte myntpressen, som hade en roterande tvärstång med väldigt tunga, klotformade lod, och i januari 1789 var olyckan framme.

”Jag hade oturen att träffas av pressen, så att min skalle nästan krossades”, förklarade Ludvig Nielsen senare. De finns inga noteringar om att han skulle ha varit alkoholpåverkad, men för att klara de oändligt långa arbetsdagarna vid myntpressen har han antagligen behövt stärka sig.

Så gott som dagligen blev arbetare i städerna lemlästade eller dödade av de maskiner som de arbetade vid. Några säkerhetsregler var ännu inte påtänkta.

Människor vid begravning

I flera århundraden krävde begravningar i Norden stora mängder öl.

© National Library of Norway & Shutterstock

Begravningar firades med öl

I början av 1900-talet skrev den danska författaren Emma Gad i en bok om vett och etikett: ”Man bör över huvud taget aldrig dricka förutom vid måltiderna. Snapseri är inte enbart vulgärt utan även skadligt för hälsan.” Ytterst få skandinaver lyssnade emellertid till hennes välmenta råd. Vid i stort sett alla tillfällen sattes öl, vin eller snaps på bordet.

Gravöl hörde till
Dödligheten var hög – i synnerhet inom underklassen – och begravningarna var många. En ordentlig begravning slutade gärna med en runda gravöl, som ofta utvecklades till rena fylleslaget. Enligt traditionen var det viktigt att en jordfästning slutade glatt som en hyllning till den som dött.

Snaps ledde till frieri
I 1800-talets Sverige var arrangerade äktenskap vanliga. Den första trevaren skickades ut i kyrkan, då föräldrarna till en lovande ung man eller kvinna blev bjudna på snaps. Om motparten tog med fickpluntan till kyrkan söndagen därpå och bjöd initiativtagaren på en sup kunde förhandlingarna inledas.

Grönt ljus till bröllop firas
Innan ett bröllop kunde hållas skulle enligt en gammal tradition prästen tre söndagar i rad avsluta gudstjänsten med att fråga om någon hade invändningar mot den förestående vigseln. Om ingen opponerade sig bjöd den blivande bruden och brudgummen på en sup på kyrkbacken.

Fastlagen kretsade kring supande
I de länder där man firar fastlagen är det i dag en fest för barn, men långt in på 1800-talet var det en fest för vuxna, då god mat ställdes på bordet tillsammans med rikligt med alkohol. Olyckor var vanliga, när överförfriskade drängar till häst skulle försöka överträffa varandra i leken slå katten ur tunnan.

Blött midsommarfirande
Nordens årliga midsommarfester bjöd ofta på fylla, hångel och samlag. På landsbygden löd ett talesätt: ”När en flicka hamnar i omständigheter är det för att midsommarormen har bitit henne.”

Förutom att brännvinet var billigt, så var det också betydligt starkare än det blaskiga öl som människor varit vana vid. Det gällde även det nya bayerska ölet, som i slutet av 1800-talet blev populärt bland arbetarna. Alkohol kom att genomsyra hela samhället.

Både i städerna och på landsbygden var snaps och öl en accepterad del av vardagen. I Norge, som i resten av Skandinavien, var det till exempel vanligt att tjänstefolk fick en del av sin lön utbetald i form av supar.

Under dygnets vakna timmar serverades de små glas med brännvin, som bar namn som alla kände till. Det var ”morgonsupen” till frukosten, ”aptitsupen” till lunch, ”en liten en” till kvällsmaten och en ”sängfösare” innan det var dags att gå till sängs. Dessutom hade de flesta en flaska brännvin stående vid sidan av sängen, ifall det var svårt att somna.

Arbetare drack hela dagen

Drickandet började redan på morgonen. Stadens krogar öppnade klockan fyra, så att arbetarna hann få i sig ett eller två glas flytande frukost, innan de kom till jobbet.

Hantverkare på krog

På en bild från 1904 firar berusade danska hantverkare på en krog i Köpenhamn att det är helg.

© Københavns Museum

De desillusionerade och utmattade arbetarna sökte tröst i flaskan – precis som Ludvig Holbergs Jeppe hade gjort. Arbetare gick till jobbet bakfulla eller rent av berusade, vilket ökade antalet arbetsplatsolyckor.

Måltiden bestod av en ”mjölktoddy” – snaps blandad i varm skummjölk. Brännvin var billigare än bröd och innehöll ofta fler kalorier.

Drickandet fortsatte på arbetsplatsen, vilket den danske murargesällen P. Nissen kunde berätta om på 1800-talet:

”Det söps hårt på arbetsplatserna. Spriten var så förbannat billig på den tiden. En bira kostade 12 öre, en flaska brännvin 25 öre, en kaffekask på kaffe, socker och brännvin kostade 15 eller 18 öre. Till råga på det stod brännvinsflaskan på bordet, så att vi kunde hälla i kaffet efter behag. När vi började dricka öl och brännvin på arbetsplatserna kunde det gå hela dagar utan att något vettigt blev gjort.”

För dem som inte ville dricka var det svårt att stå emot. En annan murargesäll vid namn Rasmussen var nykterist, och det dröjde inte länge förrän han fick erfara hur hans kollegor såg på en man som inte drack.

Poliser med beslagtagen sprit

Finska poliser konfiskerar ett större parti sprit hos en smugglare under den finska förbudstiden (1919–1931).

© Finna.Fi

Polisen jagade smugglare

Alkoholförbud och restriktioner innebar lysande affärsmöjligheter för utländska smugglare. Från Tyskland och Polen fraktades billig sprit med båt till Sverige – och en del av spriten hamnade senare i Norge.

Under 1800-talet var smugglingen så omfattande att polisen var tvungen att ta i med hårdhandskarna. Den skånske tullaren Peter Reinhardt sköt och sårade vid minst två tillfällen smugglare i Öresund.

Peter Reinhardts hårdföra metoder väckte ont blod, och 1832 blev han mördad i sitt eget hem – antagligen av en smugglare. I början av 1900-talet var spritsmugglingen över Östersjön så vanlig att farvattnet i folkmun kallades för ”Vodkahavet”.

”En dag, när vi var på ett värdshus, beställde alla murarna kaffe med brännvin, men jag beställde kaffe med wienerbröd. Då tog det hus i helsicke. Har man någonsin sett en murare dricka kaffe med wienerbröd? Förmannen tyckte att jag borde köras iväg, eftersom han inte ville arbeta med en gesäll som drack som en barnunge.”

Väckelserörelserna ryckte ut

De många arbetsplatsolyckor som inträffade till följd av dryckeskulturen drabbade familjerna hårt. Om mannen dog stod många utan försörjare. Andra män drack upp hela lönen för att lindra sin mentala och fysiska smärta, medan familjerna inte hade pengar att betala mat och hyra med.

Under 1800-talet blev problemet efter hand så stort att de första nykterhetsrörelserna uppstod. De började i regel som religiösa väckelserörelser, som ville bekämpa den farsot som alkoholen utvecklats till.

Medlemmarna höll föredrag, tågade i protestmarscher och predikade för att stoppa missbruket, men utan politiskt stöd var uppgiften i det närmaste omöjlig – i synnerhet eftersom nykterhetsrörelserna mötte motstånd från så överraskande håll som kyrkan. Bland Nordens biskopar verkade inställningen vara att eftersom nattvarden krävde vin, så kunde kyrkan knappast stötta ett förbud.

Nykterhetsflagga

Trondheims nykterhetsförening grundades den 24 februari 1894. På fanans baksida står föreningens motto: ”Allas väl är vårt mål”.

© Sverresborg Trøndelag Folkemuseum

Den svenske provinsialläkaren Otto Christian Ekman var en framträdande nykterhetsvän under 1800-talets första hälft, och han noterade:

”Om vi får prästerskapet på vår sida, så kommer det att ske underverk, för då vänjs bönderna av från att dricka. Jag förstår inte vissa delar av prästerskapet i detta sammanhang.”

Precis som i grannlandet stötte den danska nykterhetsrörelsen på motstånd från kyrkan. Endast de konservativa inom den danska folkkyrkans väckelseorganisation Indre Mission stöttade energiskt kampen för total avhållsamhet från sprit.

Men som en av de mest framträdande danska grundtvigianska prästerna, Georg Valdemar Brücker, konstaterade så kunde Indre Mission skildra ett dryckeslag, så att man fick en ”obändig lust att vara med”. Han tillade att det fanns bra fester med alkoholutskänkning:

”Ett dryckeslag, då folk dricker, inte för att sitta och fyllna till, utan för humör, liv och fest. Då livsglädjen står högt i tak, då tankarna har fart och schwung, med ord som flyger, då stämningen är hög, inte av vämjelig råhet, utan av livslust och glädje.” 


Gråtande pojke

Inom nykterhetsrörelserna fann man det hjärtskärande att så många barn drabbades av föräldrarnas alkoholmissbruk.

© Dayton Art Institute

Även de danskar som argumenterade för att något måste göras åt det alltmer omfattande alkoholproblemet, hade förståelse för att det inte var möjligt att helt förbjuda konsumtionen från en dag till nästa. I stället argumenterade de för att människor skulle dricka ”med måtta”.

Ole Syversen, som senare kom att bilda Danmarks första nykterhetsförening, hävdade 1840 att en måttlig konsumtion av alkohol var åtta–nio snapsar om dagen – förutom öl naturligtvis, som för en arbetare kunde innebära upp till fyra liter om dagen. På bryggeriet Carlsberg tilldelades personalen en daglig kvot av fyra liter stark bayersk öl med en alkoholhalt av 6,5 procent – som fick intas på arbetstid.

Lokala åtgärder verkningslösa

Utan någon landstäckande lösning vidtog städer runt om i Skandinavien lokala åtgärder för att stävja akoholproblemen. I gruvstaden Falun, 220 kilometer norr om Stockholm, förbjöds hembränning, och alkohol fick endast säljas i en butik som drevs av staden.

Två år senare följde Jönköping efter, och 1860 blev hembränning förbjudet i hela Sverige.

Kö utanför Systembolaget

År 1982 strejkade personalen på Norges Vinmonopol. Mängder av törstiga norrmän tog sig över gränsen till Sverige för att handla på Systembolaget.

© Per Løchen/NTB/Ritzau Scanpix

Supandet bekämpades med hårda metoder

Medan Danmark införde avgifter på alkohol valde Nordens övriga länder andra vägar för att stävja den utbredda alkoholismen.

Sverige valde kontroll
I Falun gav man år 1850 monopol på tillverkning och försäljning av alkohol till ett så kallat Länsbolag – ett bolag ägt av kommunen. Vinsten tillföll kommunens kassa. Idén spred sig med tiden till resten av landet.

I Sverige infördes med början 1914 dessutom en ransoneringsbok, en så kallad motbok. Personer som misstänktes för överdrivet supande kunde få sin motbok indragen, så att de inte kunde köpa sprit. Ogifta kvinnor tilläts ha motbok, men med mindre tilldelning än för män.

Norge gav staten monopol
Norge införde 1913 ett totalförbud mot produktion och försäljning av brännvin (alkohol starkare än 22 procent). Strax därefter följde ett förbud mot starkvin (12 procent alkohol). Vinländerna Frankrike och Spanien svarade med att lägga tull på norsk fisk, varpå norrmännen var tvungna att upphäva förbudet.

För att stävja ett otyglat drickande gav den norska staten ett privat bolag, Vinmonopolet, ensamrätt på att sälja drycker med en alkoholprocent över 4,75.

Finland ville förbjuda spriten helt
Medan finländarna ingick i det ryska imperiet försökte de vid fyra tillfällen införa ett alkoholförbud, men varje gång sa den ryske tsaren nej, för pengarna från vodkaavgiften tillföll honom.

År 1919, två år efter landets självständighet, införde Finland ett totalt alkoholförbud. Men det höll inte särskilt länge. Finländarna fick snart nog av de våldsamma striderna mellan rivaliserande smugglarligor. I december 1931 genomfördes en folkomröstning om förbudet – 70 procent av rösterna var för ett avskaffande.

Även i Danmark fick nykterhetsrörelserna på enstaka platser så stort stöd att de kunde driva igenom lokala alkoholförbud. Det skedde till exempel i staden Skjern på den jylländska västkusten, där nykterhetsivrare och Indre Mission med gemensamma krafter fick till stånd ett förbud mot alkoholförsäljning i hela staden – utom i den nybyggda stationen. På järnvägsrestaurangen kunde törstiga resande köpa öl mot uppvisande av tågbiljett.

Inom kort formligen exploderade försäljningen av tågbiljetter till orten Tarm, fem kilometer bort, och ölförsäljningen på järnvägsrestaurangen följde samma branta kurva. Till mångas förvåning förblev antalet passagerare på tåget till Tarm i stort sett oförändrat.

Radikala åtgärder i Sverige

I Sverige bildades 1865 det så kallade Göteborgssystemet. I och med det började städernas ledning ta över kontroll över de lokala utskänkningsställena. En åldersgräns på 18 år för att köpa sprit infördes, och det blev endast tillåtet att servera alkohol om gäster samtidigt köpte varm mat.

Flaska och glas
© Shutterstock

Svenskarna drack rejält

1824: Svenskarna dricker i genomsnitt 23 liter alkohol om året.

1900: Svenskarnas konsumtion har sjunkit till tre liter alkohol om året.

Sverige höll på 1800-talet på att översvämmas av hembränd alkohol och insmugglad sprit. Under århundradets lopp lyckades man emellertid reducera problemet. Statistik från år 1900 visar att Danmark hade blivit Nordens törstigaste nation med 12,5 liter alkohol om året per invånare.

  • Uppgiften 23 liter hade nykterhetsivrare räknat ut, medan en statlig kommission hävdade att svenskarna inte drack mer än 10 liter ren alkohol om året.

Det hette att alkoholen blev bolagiserad – det vill säga att ett system för krogverksamhet och alkoholförsäljning infördes. Med tiden ledde utvecklingen till det statliga bolaget Systembolaget, som i dag har monopol på all detaljhandel med alkohol i Sverige.

Från 1905 börjar den svenska staten skilja mellan sprit som köps för att drickas på krogen eller för att tas med för att drickas i hemmet. Sprit avsedd för konsumtion i hemmet får enbart köpas i särskilda, delvis statligt kontrollerade, systembolagsbutiker. Det finns emellertid privata aktörer som säljer lite finare alkoholhaltiga drycker som vin, punsch, champagne och whisky. År 1911 fanns det enbart i Stockholm 49 vinhandlare och 1 768 andra butiker med vin och andra alkoholdrycker i sortimentet.

År 1911 tillsattes den så kallade nykterhetskommissionen, som bland annat utredde avskaffandet av alla privata vinstintressen inom alkoholhanteringen och individuell kontroll av all försäljning. Det sistnämna ledde 1914 till införandet av den så kallade motboken, som personer äldre än 25 år kunde ansöka om att få. Motboken angav den enskilda personens tilldelning av alkohol, som avgjordes efter en individuell prövning. Motboken infördes stegvis, och 1919 gällde den i hela landet.

Fattiga, arbetslösa och tidigare straffade nekades ofta motbok. Inte heller gifta kvinnor fick någon egen motbok, utan fick utnyttja makens ranson. Ogifta kvinnor kunde få en motbok, men fick mindre tilldelning, eftersom de inte ansågs behöva lika mycket som män.


Danmark försöker med avgifter

I Danmark valde man ett annat tillvägagångssätt. I stället för att bestämma hur mycket befolkningen fick dricka – eller helt förbjuda människor att dricka – beslutade politikerna att reglera konsumtionen med hjälp av avgifter. Alkohol blev dyrare, så att färre hade råd att dricka – och samtidigt drog statskassan in stora summor.

År 1887 införde Danmark en skatt på öl och en avgift på 18 öre på en flaska brännvin. Tillverkning av starksprit och andra starka alkoholhaltiga drycker samlades i De Danske Spritfabrikker, som fick monopol på produktionen. Men det visade sig att avgifterna inte var höga nog för att dämpa efterfrågan.

Efter 25 år blev brännvin därför 60 öre dyrare per flaska – vilket enligt kritikerna var för lite, men stora partier som Venstre och socialdemokraterna sa nej till ytterligare höjningar.

”Rösta nej”-affisch

Albert Engströms affisch från 1922 hävdar att svenskarna måste avstå från kräftskivor om rusdrycksförbudet införs, för utan nubbe går det inte att äta kräftor.

© Bukowskis

Först när första världskriget bröt ut, och det blev brist på spannmål och potatis, kunde de danska politikerna enas om ytterligare avgiftshöjningar. Två av grundstenarna i danskarnas kost skulle inte förvandlas till brännvin, så efterfrågan behövde dämpas ytterligare.

De nya avgifterna innebar att en flaska brännvin 1917 i ett slag gick från att vara billigare än en limpa bröd till att kosta en arbetare en hel dagslön.

För folkhälsan fick de höjda avgifterna stor betydelse. Redan året därpå kunde danska läkare konstatera att antalet patienter med delirium tremens – ett förvirringssyndrom orsakat av långvarig överkonsumtion av alkohol – minskat från 1 109 fall år 1910 till endast 51 år 1918.

Alla var emellertid inte nöjda. Enligt en dansk arbetare vid namn Christian Christiansen var det en mörk dag, när de nya avgifterna trädde i kraft, och snapsen blev för dyr för lågavlönade:

”Den dag då spriten stängdes ner var en sorgens dag. Vi brukade skicka en man till byn Faaborg efter brännvin varje dag. Det var ofta 4–8 krus. När budet kom tillbaka med tomma krus, var det nära att han blev lynchad.”

Sverige röstade om spriten

I Sverige skulle man 1922 rösta om ett mer radikalt sätt att motverka alkoholens alla problem. I landets första folkomröstning någonsin skulle det avgöras om försäljning av alkoholhaltiga drycker skulle förbjudas helt.

Den 27 augusti ställde Dagens Nyheter upp en stor ljustavla på Operans balkong mot Gustav Adolfs torg i centrala Stockholm. På tavlan förkunnades resultatet av folkomröstningen.

Redan tidigt på kvällen var torget fullpackat med människor. Rösträkningen fortsatte hela natten, och först dagen därpå kunde resultatet offentliggöras. Med 51 procent av rösterna lyckades de dryckesglada med knapp marginal förhindra ett förbud.

Rösterna visade att Sverige var delat på mitten: I norr var stödet för ett totalförbud stort, medan nästan 90 procent röstade emot i Stockholm och Skåne.

Samma år som den svenska folkomröstningen hölls fick Norge sitt eget bolag, kallat Vinmonopolet – i dagligt tal bara Polet. Den statsägda butikskedjan fick monopol på försäljning av drycker med en alkoholprocent över 4,7.

Vinmonopolets etablering var emellertid inte resultatet av den nationella nykterhetsrörelsen, utan berodde på påtryckningar från vinproducerande länder som Frankrike, Spanien och Portugal, som hotade att bojkotta norska varor, om landet helt förbjöd försäljning av spritdrycker.

Burk och piller

Danmark är i dag det land i världen där det skrivs ut flest antabuspiller.

© Shutterstock

Medicin mot törsten


Sedan 1870-talet hade läkare försökt utveckla ett botemedel mot alkoholism. Av en slump kom två danska läkare på en metod.

På 1940-talet forskade läkarna Erik Jacobsen och Jens Hald på en effektiv kur mot skabb och inälvsmask. Läkarna testade sitt preparat på en grupp frivilliga.

Inom kort rapporterade försökspersonerna ett allvarligt problem: När de hade tagit preparatet blev de häftigt illamående av att dricka öl, vin eller snaps.

Jacobsen och Hald insåg snabbt att illamåendet och huvudvärken måste bero på den organiska föreningen disulfiram, som avbryter nedbrytningen av alkohol i levern. I kombination med alkohol bildar substansen acetaldehyd – samma ämne som efter en berusning ger upphov till det obehag som brukar kallas baksmälla.

År 1948 publicerade de sin forskning, som ledde till att läkemedlet antabus togs fram. Äntligen fick läkare runt om i världen ett redskap för att hjälpa de personer som ville ta sig ur sitt beroende av alkohol.

Norge hade inte upplevt samma problem med alkohol som grannländerna, eftersom förbud mot hembränning samt höga avgifter som införts under 1700- och 1800-talet hade sänkt konsumtionen avsevärt.

Samtidigt hade religiösa rörelser som predikade nykterhet snabbt fått fäste på den norska landsbygden. I dag har Vinmonopolet fortfarande monopol på att sälja alkohol i Norge.

I Sverige fortsatte ransoneringssystemet med motboken ända fram till 1955. I dag kan man köpa hur mycket vin, öl och sprit man vill i det statliga Systembolagets butiker, medan matbutiker och andra försäljningsställen endast får lov att sälja öl med en låg alkoholprocent.