Natten var livsfarlig

Jane är orolig för sin mamma. Hon vet allt för väl att under timmarna mellan nattens första och andra sömn är det endast kriminella och desperata personer som rör sig utomhus. Alla andra håller sig inomhus.

När Jane vaknar på morgonen har mamman inte kommit tillbaka. Det gör hon aldrig. Fru Rowth har blivit brutalt mördad. Natten har krävt ännu ett offer.

Sömnen delades i två

Nu för tiden går de flesta och lägger sig med förhoppningen om att få en lång och sammanhängande sömn. Så har det inte alltid varit. Åtta timmars oavbruten nattsömn är ett nytt påfund. Sedan medeltiden och kanske ända tillbaka till antiken har människor runt om i världen delat upp sömnen i två delar.

I en tid utan elektriskt ljus var det naturligt att gå till sängs när det blev mörkt, och att stiga upp i gryningen, men faktum är att människor även gick upp mitt i natten för att vara vakna i några timmar, varpå de gick till sängs igen. Från samtida källor vet vi att nattens sömnperioder kallades för ”första” respektive ”andra” sömnen. Den vakna perioden mellan dessa verkar inte ha haft någon särskild beteckning.

Hur länge den första och den andra sömnen varade berodde på årstiden och kunde även variera från person till person. Det var inte ovanligt att människor gick till sängs omkring klockan nio och sov till klockan elva, varpå många sedan var vakna till omkring klockan ett på natten. Sedan gick de och lade sig att sova igen, tills solen gick upp.

I dag skulle nog de flesta tycka att det vore märkligt att gå upp mitt i natten, om det inte är för att gå på toaletten, det vill säga. Just det var en lämplig aktivitet för den vakna tiden på natten, föreslog den engelske läkaren Andrew Boorde.

”När du vaknar från din första sömn, så kasta vatten om din blåsa är full”, skrev han på 1500-talet.

Men nattpausen utnyttjades till betydligt mer än att kissa.

Mängder av nattliga sysslor

Människor utnyttjade nattens vakna timmar för att utföra flera olika saker. I en del familjer åt man en sen måltid, medan andra lagade eller förberedde redskapen för nästa dags arbete. I synnerhet på vintern behövde man fylla på ved i husets eldstad, så familjen inte vaknade till ett iskallt hus.

Läkare ordinerade ofta att medicin skulle intas mellan första och andra sömnen. De flesta var även överens om att det var en god idé att äta eller dricka något under natten. Som detta råd från en gammal engelsk folkvisa slog fast:

”Och när du vaknar från din första sömn, så ska du dricka något varmt – och när du vaknar från din andra sömn, är alla dina sorger borta.”

Läroböcker i medicin rekommenderade att den första sömnen tillbringades liggande på höger sida, men när man gick till sängs för sömn nummer två var det viktigt att vända sig om och ligga på vänster sida.

Somliga valde emellertid att stanna kvar i sängen, när de vaknade efter den första sömnen. Om vetenskapsmannen och konstnären Leonardo da Vinci berättas det till exempel att geniet utnyttjade den vakna tiden till att ligga kvar i sängen och gå igenom allt som han under dagens lopp hade studerat eller åstadkommit.

Böner skulle hålla det onda borta

Precis som i dag gav sängen under medeltiden en viss trygghet, och just därför valde många att stanna kvar i den. Den mörka natten var helt enkelt djävulens tid, som en tysk text beskrev det: ”Natten är helvetets domän, Satans styre.”

Sittande eller liggande bad många en bön – inte minst munkarna, som över allt i Europa gick upp varje natt för att be tillsammans som ett led i en fast ritual av dagliga böner, som skulle garantera Guds välsignelse.

De nattliga bönerna betraktades som ett viktigt skydd mot ondska. Som den portugisiske biskopen Amador Arrais förklarade i slutet av 1500-talet:

”Inte bara prinsar, kaptener, filosofer, poeter och familjeöverhuvuden vaknar på natten, det gör även tjuvar och rövare. Borde vi inte avsky sömnen, som är det omoraliska beteendets allierade? Borde vi inte vakna för att stå vakt mot mördare, som håller sig vakna för att mörda oss?”

I många familjer samlades man därför mellan de båda sömnperioderna för att be Gud om att låta dem klara sig helskinnade genom den mörka natten.

Sov tillsammans

Rädslan för det okända och strävan efter att skydda varandra mot det avspeglade sig även i hur människor valde att sova. Både i städerna och på landsbygden var det vanligt att hela familjen sov i samma säng. Att ha en enda säng var inte bara billigt, det gjorde det även lättare att hålla värmen.

Gemenskapen gav även trygghet, så att det skrämmande mörkret inte förstörde nattsömnen. Hade husägaren råd med tjänstefolk, låg i regel även de i familjens säng, men som författaren till en bok om gott uppförande förklarade för tjänstefolket:

”Varje gång du ska ligga hos en man som har det bättre ställt än du, så tänk på att fråga honom vilken sida av sängen han föredrar.”

Frun i huset kunde dessutom använda tjänstefolket som skydd mot den äkta maken, om han gjorde närmanden i mörkret, för de flesta kvinnor gruvade sig för graviditeter. I gamla källor finns det gott om exempel på hustrur som av just den anledningen insisterade på att tjänstefolket skulle dela säng med familjen.

På bondgårdar var det inte ovanligt att människorna sov i samma utrymme som husdjuren, eftersom deras kroppsvärme hjälpte till att hålla kölden stången. Lukten fick man leva med.

Mellan 1300- och 1600-talet förändrades sängarna i Europa gradvis från halmfyllda ”ramar”, som stod direkt på marken, till riktiga möbler med madrasser, kuddar, lakan och filtar.

En engelsk präst vid namn William Harrison berättade 1577 hur han sov under sin barndom:

”Våra fäder – och även vi – låg för det mesta på halmbuntar på grova mattor. Det enda vi hade att dra över oss var små filtar av grov ull och under huvudet hade vi ett runt vedträ. Kuddar användes bara av födande kvinnor.”

Under Harrisons livstid blev det betydligt vanligare att medelklassen och välbeställda bönder fick bättre sovförhållanden. Men en egen säng var fortfarande endast något som de allra rikaste ägde. För överklassen blev det därför en statusmarkör att kunna sova ensam – med avbrott endast för de äktenskapliga plikterna.

För Philippe av Frankrike, hertigen av Orléans och bror till den franske kungen Ludvig XIV var det i princip olidligt att behöva dela säng med sin hustru. Den stackars hertiginnan anförtrodde sig i ett brev till en väninna:

”När Hans nåd sover i min säng måste jag ligga så nära kanten att jag ibland faller ur sängen i sömnen, för Hans nåd tycker inte om att vidröras. Och om jag råkar sträcka ut en fot i sömnen och nudda honom, så väcker han mig och skäller ut mig i en halvtimme.”

Dela säng med främlingar

Resenärer övernattade på härbärgen, krogar och liknande inrättningar, där det sällan var möjligt att få en egen säng – inte ens för personer med pengar och status. När främlingar på det här sättet blev tvungna att dela säng med varandra var det nödvändigt med regler för hur man skulle uppföra sig.

Av en fransk guide från 1699 för britter på genomresa framgick det till exempel att det var viktigt att hålla sig till varsin sida av sängen.

”Du är en dålig sängkamrat om du roffar åt dig täcket”, förklarade guiden, eller ”om du konstant sparkar omkring dig”.

Det kunde också hända att gäster som övernattade hos vänner hamnade i samma säng som värdparet. Den franske författaren Jacques-Louis Ménétra skrev under 1700-talets andra hälft om sina resor i Frankrike, då han övernattade i sängen hos en bekant och dennes hustru.

Ménétra berättade hur de, som brukligt var, placerade sig så att hustrun sov nära kanten på sängens ena sida, maken i mitten och Jacques-Louis närmast andra kanten, så att ingen efteråt skulle kunna anklaga dem för något opassande.

Älska nattetid

Medan manliga gäster skulle hållas borta från kvinnorna i hushållet, var det annorlunda, när det gällde man och hustru. Tiden mellan de båda sovperioderna var särskilt viktig, när det gällde att sätta en ny generation till världen. Efter den tidiga sömnen hade gifta par goda möjligheter att älska med varandra – i synnerhet efter att barnen sysselsatts med praktiska sysslor eller sov vidare.

Judiska skrifter från renässansen understryker vikten av att äkta par ”kopulerar mitt i natten”, eftersom kärleksakten påstods motverka att maken började höra röster och började tänka på andra kvinnor.

Den franske 1700-talsförfattaren Louis-Sébastien Mercier beskrev hur ”handelsmannen vaknade ur sin första sömn och vände sig mot sin hustru med stor välvilja”.

En fransk läkare vid namn Laurent Joubert hävdade på 1500-talet att älskog mellan de båda sömnperioderna var särskilt gynnsamt för barnalstrandet. Sexuellt umgänge ”ska äga rum efter den första sömnen”, påpekade han, vid en tidpunkt då ”de kan njuta mer av det och göra det bättre”.

Han uppmanade de älskande att ”omedelbart efteråt om möjligt somna om. Om det inte gick, så skulle de stanna kvar i sängen, medan de samtalade glatt”.

Perioden mellan första och andra sömnen var emellertid inte enbart den tid på dygnet, då flest barn kom till. Det var även de timmar då flest personer slutade sina dagar på onaturligt vis.

Flest mord under natten

En undersökning i den spanska staden Castille på 1600-talet visade att två tredjedelar av alla mord begicks mitt i natten. Ännu värre var det i staden Douai i norra Frankrike, där tre mord av fyra begicks under tiden mellan den första och den andra sömnen.

Nattens gator tillhörde de kriminella, och få vanliga människor vågade sig ut. Så farliga var Europas gator under nattens timmar att ett italienskt talesätt löd: ”Den som går ut på natten söker en omgång stryk.”

En engelsk resenär vid namn Fynes Moryson noterade omkring år 1600 att ”i alla delar av Italien är det osäkert att röra sig på gatorna om natten”.

En besökare i spanska Valencia förklarade 1603 att ”så snart natten faller kan du inte röra dig utomhus utan sköld eller rustning”.

I Moskva var nattliga mord så vanliga att det till och med fanns en särskild plats, där de som dödats under natten lades. I gryningen kunde bekymrade anhöriga gå dit för att se om deras saknade familjemedlem fanns där .

Med varierande framgång försökte en del städer göra gatorna säkrare nattetid med hjälp av beväpnade vakter. I Saint-Malo i norra Frankrike kom invånarna på ett annat sätt att hålla människor inomhus och i säkerhet på natten, berättade en resande i början av 1600-talet:

”När natten faller på ringer en klocka för att varna alla som är utanför stadsmuren, så att de hinner ta sig tillbaka. Därefter stängs stadens portar, och åtta eller tio hungriga mastiff-hundar släpps lösa på gatorna. De olyckliga fyllon som raglar omkring hittas nästan morgon på samma sätt som Isebel i Jizre’el”. Det var en hänvisning till bibelhistorien om Isebel, vars döda kropp åts upp av hundar efter att hon kastats från ett fönster.

Nattens tjuvar trodde på magi

Även människor som höll sig inomhus på natten riskerade att utsättas för kriminella. Det var nämligen inte ovanligt att tjuvar bröt sig in medan alla i ett hushåll låg och sov. Precis som alla andra på den tiden var de tjuvar som i skydd av mörkret ägnade sig åt sina ljusskygga gärningar påverkade av föreställningar om magi och onda andar.

I stora delar av Europa hade tjuvar dock ett hemligt vapen, som påstods garantera att de boende i ett hem fortsatte sova medan inbrottet pågick. Det morbida redskapet kallades för ”ärans hand” och utgjordes av en avhuggen, torkad människohand från en dödsdömd brottsling.

I regel smög tjuvar ut på natten och högg handen av en hängd brottsling. Handen torkades med en blandning av mineraler och örter för att till slut doppas i vax, så att varje finger kunde fungera som ett stearinljus.

Enligt vissa källor kunde handen även hålla i ett stearinljus gjort av fettet från den döde brottsling som handen hade suttit på.

Tjuvar som inte kunde få tag i någon ”ärans hand” använde sig ofta av besvärjelser i stället. I England var det till exempel vanligt att inbrottstjuvar mumlade ”Låt dem som sover sova”, medan han gick från rum till rum i jakten på byte.

Ljuset erövrade natten

I århundraden fick mörker och vidskepelse människor i Europa att gå upp mitt i natten, men två geniala uppfinningar spred bokstavligt talat ljus i mörkret och satte stopp för den gamla traditionen.

Den 28 januari 1807 tändes de första gasdrivna gatlyktorna i London. Inom loppet av några år fick flera engelska städer de effektiva gatlyktorna, och inom kort spred de även sitt kraftiga ljus över såväl fabriker som privatbostäder. Med ljus på gatorna och i hemmen började många stanna uppe längre, och när de väl gick till sängs sov de till gryningen.

Även fickurets växande popularitet under 1800-talet fick en avgörande betydelse. Tidigare hade dagsljuset avgjort, när människor skulle arbeta och sova. Nu var det klockan som bestämde när människor gick till jobbet, när de gick hem och när de gick till sängs.

Medan fickur och gasbelysning möjliggjorde revolutionen av våra sovvanor, trängde upplysningstiden undan vidskepelsen. Rädslan för häxkonster och ondskefulla väsen försvann, och lugnet sänkte sig över natten.

I dag är det få som behöver oroa sig för att bli bortrövade om natten, eller som är tvungna att låta solen styra dygnsrytmen – detta i kombination med våra bekväma sängar, som inte längre är fyllda till randen med andra människor, gör att en del forskare anser att människan aldrig har sovit bättre än hon gör nu.

Andra experter hävdar emellertid att den tvådelade sömnen är naturlig för människan, och att det kan finnas fördelar med att återgå till medeltidens sömnrytm. Forskning visar till exempel att kognitiva funktioner generellt förbättras hos personer med tvådelad sömn. Studier i Spanien tyder även på att personer som sover ett par timmar mitt på dagen som en del av sin siesta, löper mindre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.

Alla forskare är dock eniga om att kroppen behöver omkring åtta timmars sömn per dygn – så godnatt och sov gott.