Klockan är elva, när skräddaren i en liten nordengelsk by väcks en natt i april 1699. Tillsammans med resten av hushållet sätter han sig till bords för att äta en bit mat. Från grannhuset hörs stönanden. Även där har de precis vaknat ur nattens första sömn, men husets tunna väggar avslöjar att det unga paret uppenbarligen har valt att älska i stället för att äta.
Längre ner längs gatan har prästen gått upp och förbereder nu sin nästa predikan. I vartenda hem i byn håller människor på att vakna. Allt är som det brukar, för i 1600-talets Europa är det helt normalt att nattsömnen består av två delar.
I andra änden av byn vaknar nioåriga Jane Rowth till synen av sin mor, som sitter vid elden och stoppar sin pipa. I samma stund knackar det på fönstret, och den lilla flickan rycker förskräckt till. Utanför står två män, som säger åt Janes mamma att följa med dem.
”Gå och lägg dig igen, så kommer jag tillbaka tidigt i morgon”, säger mamman, innan hon lämnar hemmet.
Jane är orolig för sin mamma. Hon vet allt för väl att under timmarna mellan nattens första och andra sömn är det endast kriminella och desperata personer som rör sig utomhus. Alla andra håller sig inomhus.
När Jane vaknar på morgonen har mamman inte kommit tillbaka. Det gör hon aldrig. Fru Rowth har blivit brutalt mördad. Natten har krävt ännu ett offer.
Sömnen delades i två
Nu för tiden går de flesta och lägger sig med förhoppningen om att få en lång och sammanhängande sömn. Så har det inte alltid varit. Åtta timmars oavbruten nattsömn är ett nytt påfund. Sedan medeltiden och kanske ända tillbaka till antiken har människor runt om i världen delat upp sömnen i två delar.
I en tid utan elektriskt ljus var det naturligt att gå till sängs när det blev mörkt, och att stiga upp i gryningen, men faktum är att människor även gick upp mitt i natten för att vara vakna i några timmar, varpå de gick till sängs igen. Från samtida källor vet vi att nattens sömnperioder kallades för ”första” respektive ”andra” sömnen. Den vakna perioden mellan dessa verkar inte ha haft någon särskild beteckning.
Det var framför allt en sak som äkta makar kunde fördriva tiden med mellan de båda sovperioderna.
Hur länge den första och den andra sömnen varade berodde på årstiden och kunde även variera från person till person. Det var inte ovanligt att människor gick till sängs omkring klockan nio och sov till klockan elva, varpå många sedan var vakna till omkring klockan ett på natten. Sedan gick de och lade sig att sova igen, tills solen gick upp.
I dag skulle nog de flesta tycka att det vore märkligt att gå upp mitt i natten, om det inte är för att gå på toaletten, det vill säga. Just det var en lämplig aktivitet för den vakna tiden på natten, föreslog den engelske läkaren Andrew Boorde.
”När du vaknar från din första sömn, så kasta vatten om din blåsa är full”, skrev han på 1500-talet.
Men nattpausen utnyttjades till betydligt mer än att kissa.
På gamla, bevarade bondgårdar kan man än i dag se alkover med påfallande korta sängar.
Alkoven räddade människoliv
På museer kan man se sängar som alldeles uppenbarligen är för korta för att vuxna ska kunna ligga utsträckta i dem. Det skulle de inte heller, om de ville överleva natten.
Medeltidens och renässansens författare har kommit med flera förslag på hur människor skulle tillbringa natten. Den engelske läkaren William Bullein varnade på 1500-talet mot att sova liggande. ”Många dör av det”, konstaterade han.
I stället rekommenderade han och andra att man skulle sova mer eller mindre sittande med huvudet och ryggen uppallade med kuddar – bland annat därför var sovalkover vanliga i stora delar av Europa.
Historiker har länge hävdat att rädslan för att sova liggande berodde på en teori om att dålig luft var tyngre än frisk luft, och att det därför var viktigt att hålla huvudet så högt som möjligt.
Gamla texter visar emellertid att läkare på den tiden lade större vikt vid att en sittande sovposition var bättre för matsmältningen – i synnerhet för den som ätit en stor måltid, precis innan hen lade sig för att sova nattens andra sömn.
En del historiker påpekar dessutom att det bland fattiga helt enkelt var nödvändigt att sova sittande, eftersom ett stort antal personer samsades i samma säng och att alla därför inte kunde ligga ner.
Mängder av nattliga sysslor
Människor utnyttjade nattens vakna timmar för att utföra flera olika saker. I en del familjer åt man en sen måltid, medan andra lagade eller förberedde redskapen för nästa dags arbete. I synnerhet på vintern behövde man fylla på ved i husets eldstad, så familjen inte vaknade till ett iskallt hus.
Läkare ordinerade ofta att medicin skulle intas mellan första och andra sömnen. De flesta var även överens om att det var en god idé att äta eller dricka något under natten. Som detta råd från en gammal engelsk folkvisa slog fast:
”Och när du vaknar från din första sömn, så ska du dricka något varmt – och när du vaknar från din andra sömn, är alla dina sorger borta.”
Läroböcker i medicin rekommenderade att den första sömnen tillbringades liggande på höger sida, men när man gick till sängs för sömn nummer två var det viktigt att vända sig om och ligga på vänster sida.
Somliga valde emellertid att stanna kvar i sängen, när de vaknade efter den första sömnen. Om vetenskapsmannen och konstnären Leonardo da Vinci berättas det till exempel att geniet utnyttjade den vakna tiden till att ligga kvar i sängen och gå igenom allt som han under dagens lopp hade studerat eller åstadkommit.
Många var övertygade om att Satan och hans hantlangare kom om natten och till exempel angrep människor i deras drömmar.
Böner skulle hålla det onda borta
Precis som i dag gav sängen under medeltiden en viss trygghet, och just därför valde många att stanna kvar i den. Den mörka natten var helt enkelt djävulens tid, som en tysk text beskrev det: ”Natten är helvetets domän, Satans styre.”
Sittande eller liggande bad många en bön – inte minst munkarna, som över allt i Europa gick upp varje natt för att be tillsammans som ett led i en fast ritual av dagliga böner, som skulle garantera Guds välsignelse.
”Borde vi inte vakna för att stå vakt mot mördare, som håller sig vakna för att mörda oss?” Biskop Arrais, Portugal, 1589.
De nattliga bönerna betraktades som ett viktigt skydd mot ondska. Som den portugisiske biskopen Amador Arrais förklarade i slutet av 1500-talet:
”Inte bara prinsar, kaptener, filosofer, poeter och familjeöverhuvuden vaknar på natten, det gör även tjuvar och rövare. Borde vi inte avsky sömnen, som är det omoraliska beteendets allierade? Borde vi inte vakna för att stå vakt mot mördare, som håller sig vakna för att mörda oss?”
I många familjer samlades man därför mellan de båda sömnperioderna för att be Gud om att låta dem klara sig helskinnade genom den mörka natten.
Enligt övertron inträffade häxsabbaten, då häxor träffades för att offra människor och delta i orgier, alltid på natten.
Alla fruktade mörkrets krafter
Lika länge som människan har existerat har hon sannolikt varit rädd för natten. Mörkret har erbjudit en bra grogrund för övertro, och alla visste att natten tillhörde mörkrets herre, Satan.
Vid mörkrets inbrott såg alla till att ta in allt av värde inomhus. Fönster och dörrar stängdes och låstes. Som den bayerske författaren Jean Paul skrev på 1700-talet:
”Vårt vardagsrum lystes upp och befästes på samma gång. Fönsterluckorna stängdes och haspades.”
Ljuset skulle hålla mörkret och ondskan ute, medan fönsterluckor och bitska vakthundar skulle hålla tjuvar och rånare borta.
En del sov med ett vapen inom räckhåll, men alla visste att vapen inte bet på onda andar. I det avseendet förlitade många sig i stället på böner. Krucifix och amuletter hängdes i fönster och dörröppningar för att förmå djävulen och hans anhang att välja ett annat hem att hemsöka. En irländsk dikt från 1700-talet lyder:
”Heliga Brigidas kors hänger över dörren / det skyddar huset mot häxor, tjuvar och djävlar / och även om hundarna och tjänarna sover / så är huset under Brigidas beskydd.”
Sov tillsammans
Rädslan för det okända och strävan efter att skydda varandra mot det avspeglade sig även i hur människor valde att sova. Både i städerna och på landsbygden var det vanligt att hela familjen sov i samma säng. Att ha en enda säng var inte bara billigt, det gjorde det även lättare att hålla värmen.
Gemenskapen gav även trygghet, så att det skrämmande mörkret inte förstörde nattsömnen. Hade husägaren råd med tjänstefolk, låg i regel även de i familjens säng, men som författaren till en bok om gott uppförande förklarade för tjänstefolket:
”Varje gång du ska ligga hos en man som har det bättre ställt än du, så tänk på att fråga honom vilken sida av sängen han föredrar.”
Frun i huset kunde dessutom använda tjänstefolket som skydd mot den äkta maken, om han gjorde närmanden i mörkret, för de flesta kvinnor gruvade sig för graviditeter. I gamla källor finns det gott om exempel på hustrur som av just den anledningen insisterade på att tjänstefolket skulle dela säng med familjen.
Natten krävde särskild utrustning
Nattljus
Om man vaknade mitt i natten kom det enda ljuset oftast från en falnande glöd i eldstaden. Därför hade många ett litet ljus stående, som kunde tändas om de behövde stiga upp.
Nattkärl
Många behövde kissa om de vaknade på natten. En engelsman på besök i Irland omkring år 1700 hade inget nattkärl, men kunde ”höra människor som gick till eldstaden för att kissa i askan”.
Skjutvapen
Natten var den farligaste tiden på dygnet, och därför lade till exempel skådespelaren Charlotte Charke i 1700-talets London åtkilliga skjutvapen under sin säng, ”som alla var laddade med ett par kulor vardera”.
Krucifix
Som skydd mot övernaturliga krafter och onda väsen hade många ett litet krucifix, en medaljong eller något annat religiöst föremål nära sig medan de sov.
Lugnande medicin
Bland förmögna personer var det vanligt att ha något lugnande till hands om sömnen stördes av till exempel en mardröm. I Frankrike var en dryck vid namn ”dormitoire” populär – den innehöll bland annat opium och alkohol.
Vigvatten
På landsbygden var det inte ovanligt att människor tog med vigvatten hem från kyrkan. Vattnet, som prästen hade välsignat, ställdes på sängbordet – om någon skulle dö i sömnen.
På bondgårdar var det inte ovanligt att människorna sov i samma utrymme som husdjuren, eftersom deras kroppsvärme hjälpte till att hålla kölden stången. Lukten fick man leva med.
Mellan 1300- och 1600-talet förändrades sängarna i Europa gradvis från halmfyllda ”ramar”, som stod direkt på marken, till riktiga möbler med madrasser, kuddar, lakan och filtar.
En engelsk präst vid namn William Harrison berättade 1577 hur han sov under sin barndom:
”Våra fäder – och även vi – låg för det mesta på halmbuntar på grova mattor. Det enda vi hade att dra över oss var små filtar av grov ull och under huvudet hade vi ett runt vedträ. Kuddar användes bara av födande kvinnor.”
Under Harrisons livstid blev det betydligt vanligare att medelklassen och välbeställda bönder fick bättre sovförhållanden. Men en egen säng var fortfarande endast något som de allra rikaste ägde. För överklassen blev det därför en statusmarkör att kunna sova ensam – med avbrott endast för de äktenskapliga plikterna.
”När Hans nåd sover i min säng måste jag ligga så nära kanten att jag ibland faller ur sängen.” Elisabeth Charlotte, hertiginnan av Orléans, 1600-talet.
För Philippe av Frankrike, hertigen av Orléans och bror till den franske kungen Ludvig XIV var det i princip olidligt att behöva dela säng med sin hustru. Den stackars hertiginnan anförtrodde sig i ett brev till en väninna:
”När Hans nåd sover i min säng måste jag ligga så nära kanten att jag ibland faller ur sängen i sömnen, för Hans nåd tycker inte om att vidröras. Och om jag råkar sträcka ut en fot i sömnen och nudda honom, så väcker han mig och skäller ut mig i en halvtimme.”
Dela säng med främlingar
Resenärer övernattade på härbärgen, krogar och liknande inrättningar, där det sällan var möjligt att få en egen säng – inte ens för personer med pengar och status. När främlingar på det här sättet blev tvungna att dela säng med varandra var det nödvändigt med regler för hur man skulle uppföra sig.
Vandrarhem kunde drivas av till exempel religiösa organisationer, och ofta lästes det högt ur Bibeln, innan gästerna skulle sova.
Av en fransk guide från 1699 för britter på genomresa framgick det till exempel att det var viktigt att hålla sig till varsin sida av sängen.
”Du är en dålig sängkamrat om du roffar åt dig täcket”, förklarade guiden, eller ”om du konstant sparkar omkring dig”.
Det kunde också hända att gäster som övernattade hos vänner hamnade i samma säng som värdparet. Den franske författaren Jacques-Louis Ménétra skrev under 1700-talets andra hälft om sina resor i Frankrike, då han övernattade i sängen hos en bekant och dennes hustru.
Ménétra berättade hur de, som brukligt var, placerade sig så att hustrun sov nära kanten på sängens ena sida, maken i mitten och Jacques-Louis närmast andra kanten, så att ingen efteråt skulle kunna anklaga dem för något opassande.
Älska nattetid
Medan manliga gäster skulle hållas borta från kvinnorna i hushållet, var det annorlunda, när det gällde man och hustru. Tiden mellan de båda sovperioderna var särskilt viktig, när det gällde att sätta en ny generation till världen. Efter den tidiga sömnen hade gifta par goda möjligheter att älska med varandra – i synnerhet efter att barnen sysselsatts med praktiska sysslor eller sov vidare.
Judiska skrifter från renässansen understryker vikten av att äkta par ”kopulerar mitt i natten”, eftersom kärleksakten påstods motverka att maken började höra röster och började tänka på andra kvinnor.
Den franske 1700-talsförfattaren Louis-Sébastien Mercier beskrev hur ”handelsmannen vaknade ur sin första sömn och vände sig mot sin hustru med stor välvilja”.
”Den som går ut på natten söker en omgång stryk.” Italienskt talesätt.
En fransk läkare vid namn Laurent Joubert hävdade på 1500-talet att älskog mellan de båda sömnperioderna var särskilt gynnsamt för barnalstrandet. Sexuellt umgänge ”ska äga rum efter den första sömnen”, påpekade han, vid en tidpunkt då ”de kan njuta mer av det och göra det bättre”.
Han uppmanade de älskande att ”omedelbart efteråt om möjligt somna om. Om det inte gick, så skulle de stanna kvar i sängen, medan de samtalade glatt”.
Perioden mellan första och andra sömnen var emellertid inte enbart den tid på dygnet, då flest barn kom till. Det var även de timmar då flest personer slutade sina dagar på onaturligt vis.
Flest mord under natten
En undersökning i den spanska staden Castille på 1600-talet visade att två tredjedelar av alla mord begicks mitt i natten. Ännu värre var det i staden Douai i norra Frankrike, där tre mord av fyra begicks under tiden mellan den första och den andra sömnen.
Nattens gator tillhörde de kriminella, och få vanliga människor vågade sig ut. Så farliga var Europas gator under nattens timmar att ett italienskt talesätt löd: ”Den som går ut på natten söker en omgång stryk.”
Under medeltiden hade bönderna inte särskilt många fester under året, men när det hölls fest pågick den ofta hela natten.
Bönder festade och drack mitt i natten
I medeltidens och renässansens väldigt hierarkiska samhälle tillhörde dagen eliten, men på natten slog underklassen sig lös.
Natten var inget för känsliga personer. Gäng med unga pojkar terroriserade ofta fint folk, om de vågade sig ut efter mörkrets inbrott.
Att ungdomar och kriminella härjade efter mörkrets inbrott förekom överallt i Europa. Ett exempel är från staden Norfolk i England, där invånarna år 1718 fick en chock, när kyrkklockorna plötsligt började klämta mitt i natten. En grupp unga bråkstakar hade vid midnatt brutit sig in i kyrkan, druckit sig berusade på nattvardsvinet och sedan börjat ringa i klockorna.
Vid ett fåtal tillfällen under året festade bönderna till långt in på natten. Midsommar firades till exempel med stora fester, då stora bål tändes. I skenet från eldarna drack och sjöng man ända till gryningen.
Natten var även en fristad för kristna rörelser som förföljdes. Ett anonymt ögonvittne berättade år 1576 om en församling av 200 franska hugenotter, som i hemlighet träffades i perioden mellan nattens båda sömner för att be i en skog:
”De många tända ljusen liknade vargars ögon, som lyste bland träd och buskar i mörkret.”
En engelsk resenär vid namn Fynes Moryson noterade omkring år 1600 att ”i alla delar av Italien är det osäkert att röra sig på gatorna om natten”.
En besökare i spanska Valencia förklarade 1603 att ”så snart natten faller kan du inte röra dig utomhus utan sköld eller rustning”.
I Moskva var nattliga mord så vanliga att det till och med fanns en särskild plats, där de som dödats under natten lades. I gryningen kunde bekymrade anhöriga gå dit för att se om deras saknade familjemedlem fanns där .
Med varierande framgång försökte en del städer göra gatorna säkrare nattetid med hjälp av beväpnade vakter. I Saint-Malo i norra Frankrike kom invånarna på ett annat sätt att hålla människor inomhus och i säkerhet på natten, berättade en resande i början av 1600-talet:
”När natten faller på ringer en klocka för att varna alla som är utanför stadsmuren, så att de hinner ta sig tillbaka. Därefter stängs stadens portar, och åtta eller tio hungriga mastiff-hundar släpps lösa på gatorna. De olyckliga fyllon som raglar omkring hittas nästan morgon på samma sätt som Isebel i Jizre’el”. Det var en hänvisning till bibelhistorien om Isebel, vars döda kropp åts upp av hundar efter att hon kastats från ett fönster.
Samuel Applegates väckarklocka från 1882 väckte den sovande genom att slå personen i huvudet. Den blev ingen succé.
Leonardo da Vinci tog en lur varannan timme
Nattsömnen har genom historien varit en väldigt olikartad upplevelse. För somliga var den kort, för andra en problematisk händelse.
Nattens tjuvar trodde på magi
Även människor som höll sig inomhus på natten riskerade att utsättas för kriminella. Det var nämligen inte ovanligt att tjuvar bröt sig in medan alla i ett hushåll låg och sov. Precis som alla andra på den tiden var de tjuvar som i skydd av mörkret ägnade sig åt sina ljusskygga gärningar påverkade av föreställningar om magi och onda andar.
I stora delar av Europa hade tjuvar dock ett hemligt vapen, som påstods garantera att de boende i ett hem fortsatte sova medan inbrottet pågick. Det morbida redskapet kallades för ”ärans hand” och utgjordes av en avhuggen, torkad människohand från en dödsdömd brottsling.
Denna ”ärans hand” från England är det enda kända, fortfarande existerande exemplaret. Den tros ha använts ända fram till 1820-talet.
I regel smög tjuvar ut på natten och högg handen av en hängd brottsling. Handen torkades med en blandning av mineraler och örter för att till slut doppas i vax, så att varje finger kunde fungera som ett stearinljus.
Enligt vissa källor kunde handen även hålla i ett stearinljus gjort av fettet från den döde brottsling som handen hade suttit på.
Tjuvar som inte kunde få tag i någon ”ärans hand” använde sig ofta av besvärjelser i stället. I England var det till exempel vanligt att inbrottstjuvar mumlade ”Låt dem som sover sova”, medan han gick från rum till rum i jakten på byte.
De allra flesta rån och stölder ägde rum nattetid, så det var helt normalt att ha vapen nära sängen.
Ljuset erövrade natten
I århundraden fick mörker och vidskepelse människor i Europa att gå upp mitt i natten, men två geniala uppfinningar spred bokstavligt talat ljus i mörkret och satte stopp för den gamla traditionen.
Den 28 januari 1807 tändes de första gasdrivna gatlyktorna i London. Inom loppet av några år fick flera engelska städer de effektiva gatlyktorna, och inom kort spred de även sitt kraftiga ljus över såväl fabriker som privatbostäder. Med ljus på gatorna och i hemmen började många stanna uppe längre, och när de väl gick till sängs sov de till gryningen.
Även fickurets växande popularitet under 1800-talet fick en avgörande betydelse. Tidigare hade dagsljuset avgjort, när människor skulle arbeta och sova. Nu var det klockan som bestämde när människor gick till jobbet, när de gick hem och när de gick till sängs.
De första transportabla mekaniska uren konstruerades redan på 1500-talet, men de slog igenom på allvar först under 1800-talet.
Medan fickur och gasbelysning möjliggjorde revolutionen av våra sovvanor, trängde upplysningstiden undan vidskepelsen. Rädslan för häxkonster och ondskefulla väsen försvann, och lugnet sänkte sig över natten.
I dag är det få som behöver oroa sig för att bli bortrövade om natten, eller som är tvungna att låta solen styra dygnsrytmen – detta i kombination med våra bekväma sängar, som inte längre är fyllda till randen med andra människor, gör att en del forskare anser att människan aldrig har sovit bättre än hon gör nu.
Andra experter hävdar emellertid att den tvådelade sömnen är naturlig för människan, och att det kan finnas fördelar med att återgå till medeltidens sömnrytm. Forskning visar till exempel att kognitiva funktioner generellt förbättras hos personer med tvådelad sömn. Studier i Spanien tyder även på att personer som sover ett par timmar mitt på dagen som en del av sin siesta, löper mindre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar.
Alla forskare är dock eniga om att kroppen behöver omkring åtta timmars sömn per dygn – så godnatt och sov gott.