I flera tusen år har euforiserande ämnen som opium och morfin varit en del av festen – eller lindrat vardagen. Först under 1900-talet kom ett generellt förbud mot narkotika.
Klicka dig genom 7000 års narkotikahistoria nedan.
Engelsmännen smugglade in opium i Kina – och snart spred sig missbruket i det stora riket.
Opium: glädje och död
5000 före Kristus
Vallmo betydde glädje
Bruket av opium började troligen på forntiden i Mesopotamiens sumeriska kultur (dagens Irak).
Vissa forskare tror till och med att tecknet för opiumvallmo var detsamma som tecknet för fest och glädje.
300 före Kristus
”Fyrdubbel dos är dödlig”
Antikens greker använde hampa, bolmört, alruna och opium när det var fest. De var dock medvetna om drogernas styrka.
Läkaren Theofrastos (372–287 f Kr) skrev till exempel följande regel i sin stora bok Historia plantarum:
”Man doserar en drakma (en handfull, reds anm.), om en människa bara ska vara upprymd; det dubbla om han ska ha hallucinationer; tre gånger så mycket om han ska vara permanent sinnesförvirrad, och en fyrdubbel dos om han ska dö.”
312 efter Kristus:
Rom fick monopol på droger
De romerska makthavarna hade stenhård kontroll på opiumförfäljningen. Priset skulle ligga på en nivå så att de flesta hade råd med drogen. I ett av avtalen framgår att det bara år 312 fanns 793 statskontrollerade försäljningsställen.
Försäljningen av opium och hampa utgjorde på egen hand hela 15 procent av rikets intäkter.
Drogerna var en integrerad del av den romerska kulturen – ändå finns det i källorna förvånansvärt få tecken på att bruket gick över styr.
Romarna hade inte ens något ord för narkomani – men de hade åtskilliga ord för alkoholmissbruk.
På Caesars tid, omkring år 50 före Kristus, var det till exempel vanligt med hamparökning.
Och kejsar Marcus Aurelius, som regerade sent på 100-talet efter Kristus, lyssnade till sin läkares råd och började dagen med en portion opium ”stor som en egyptisk böna, upplöst i varmt vin”.
Vissa restriktioner visade sig dock vara nödvändiga. Kejsar Alexander Severus, som regerade på 200-talet, såg sig tvingad att förbjuda rökning av hallucinatoriska ämnen på bordeller för att skydda de prostituerade.
1839
England använde narkotika som vapen
Engelsmännen hade fått smak för kinesiskt te, men kineserna var i sin tur inte intresserade av europeiska varor i lika hög grad.
Om britterna ville dricka te fick de alltså snällt betala för det – med tidens internationella valuta; spanska silvermynt.
England svarade då med att i stället smuggla in starkt indiskt opium i Kina, samt att sommaren 1839 attackera en rad kinesiska hamnstäder.
Det så kallade opiumkriget var ett faktum. Drogen fanns i överflöd och det ledde till att 2,5 miljoner kineser blev beroende av opium under mitten av 1800-talet.
Ytterst få protesterade mot Englands handlingar – en enda parlamentsledamot sa att han aldrig hade sett ett krig ”på en mer orättfärdig grund”.
Opiumkriget slutade med brittisk seger år 1842, vilken bland annat gav England makten över Hongkong. Först 1895 medgav London att nationens beteende hade varit ”moraliskt oförsvarbart”.
Kejsaren motsatte sig inte bruket av hasch men varnade för en alltför hög konsumtion.
Hampa: odjuret lockas fram
2735 före Kristus
Bruket kallar fram ”odjur”
Den mytomspunne kinesiske kejsaren Shen Nung testade hundratals örter för att få fram deras medicinska verkan.
År 2735 före Kristus skrev han ned sina observationer, bland annat kring den vanliga hampan (Cannabis sativa).
Shen Nung varnade samtidens kineser för att ett ”överdrivet bruk av hampa kan få en att se odjur”.
Han avskrev dock inte hampan helt för ”använd över lång tid skänker bruket kontakt med andarna och gör kroppen lättare”.
För sitt arbete med hälsobringande örter kallas Shen Nung för ”medicinens fader”.
Örtsalva: häxa på tripp
1231
Inkvisitionen jagade häxa på tripp
En morgon hittade notarien i den italienska staden Lugano sin fru medvetslös och naken på golvet. När hon vaknade berättade hon för sin man att hon ”hade varit på resa under natten”.
Enligt teologen Bartolomeo Spina av Pisa, som skrev ned historien, kunde händelsen bara betyda att kvinnan hade smort in sin kropp med en hallucinogen örtblandning, en så kallad häxsalva.
Den äkte mannen tillkallade inkvisitionen och några dagar senare brändes kvinnan som häxa på bål.
Läkaren Paracelsus arbetade med såväl växter som alkemi och astrologi.
Laudanum: alkemisternas lindring
1522
Alkemist utvann smärtstillande droppar
Den schweiziske läkaren och botanikern Paracelsus utvann år 1522 ett flytande ämne baserat på opiumvallmo. Dropparna, som han kallade laudanum, hade en starkt smärtstillande verkan.
Läkaren började använda opiumdroppar för att lindra gruvarbetares smärtor och drogen blev mycket populär inom arbetarklassen.
De lugnande dropparna var billigare än en flaska gin, bland annat för att de klassades som medicin och var befriade från avgifter. Laudanum blev populärt även inom överklassen.
Den amerikanske presidenten Abraham Lincoln använde opiumdroppar och de blev snabbt efterfrågade hos de välbeställda.
Suleiman låg i krig med delar av Europa – och med kaffets motståndare.
Kaffe: piggar upp under bönen
1551
Sultan Suleiman stred för lagliga kaffebönor
En grupp muslimska dervischer som dansade för att uppnå religiös extas greps år 1551 i den heliga staden Mecka.
Rikets överhuvud, sultan Suleiman, tillsatte ett råd av teologer för att diskutera orsaken till dervischernas skandalösa beteende. Rådet kom snart fram till varför: ett omåttligt kaffedrickande.
Kaffe hade upptäckts i Arabien omkring år 1000 då invånarna kom fram till hur man rostade och malde kaffeplantans bönor och sedan utvann det lätta rusmedlet koffein ur dem. Att dricka kaffe blev snabbt en del av kulturen i regionen.
Sultanens rådgivare tog därför till en drastisk åtgärd och rekommenderade ett omedelbart förbud mot kaffe – islam förbjuder rusmedel.
Sultan Suleiman, själv en entusiastisk kaffedrickare, blev upprörd. Han menade att eftersom koffein har en uppiggande effekt kunde en kopp kaffe se till att ingen föll i sömn under läsningen av Koranen.
Det var en synpunkt som fick rådet att vika sig. Senare samma år triumferade sultanen genom att öppna offentliga kaffehus i riket.
Morfin i små flaskor, till ett sammanlagt värde av 300000 dollar, undersöks av amerikanska tjänstemän.
Morfin: trendigt rus
1804
Populär industriprodukt
Ämnet morfin blev en succé. Ett eventuellt beroende var enligt en medicinsk tidskrift bara ett problem för ”personer med svag karaktär”.
”Artonhundratalets största uppfinning” har morfinet kallats. Den tyske apotekaren Friedrich Sertürner framställde år 1804 det smärtstillande och sömngivande medlet och gav det namn efter Morfeus, den grekiske guden för sömn och drömmar.
Samtiden prisade morfinet eftersom det var en industriprodukt som kunde tillverkas utan de variationer i styrka som annars var ett problem med naturprodukter.
Inspirerad av Sertürners uppfinning utvecklade kemisterna mängder med nya ämnen som kodein (1832) och atropin (1833), och i mitten av seklet såldes tusentals varianter av lugnande medel på apoteken i Europa och Nordamerika. Särskilt morfin var trendigt.
Tidens bohemer injicerade gärna offentligt, och alla visste att inflytelserika personer som kompositören Richard Wagner och ”järnkanslern” Otto von Bismarck använde morfin dagligen.
Så sent som år 1879 skrev en tysk medicinsk tidskrift:
”Ett beroende av morfin är en abnormitet som, liksom alkoholismens förbannelse, kännetecknar en svag karaktär. Dessa extrema fall kan inte skyllas på någon verkan från det kemiska ämnet.”
Under 1900-talet brukade den nazistiske befälhavaren över Luftwaffe, Hermann Göring, morfin dagligen. När han dog 1946 hade han fortfarande inte tagit sig ur missbruket.
Om narkotika injicerades, utvecklade användaren inte något beroende, ansåg doktor Wood.
Sprutan: droger utan beroende?
1853
Användbart verktyg
I mitten av 1800-talet började framsynta läkare betrakta narkotika som ett problem. Men den skotske läkaren Alexander Wood (1817–84) ansåg sig ha en lösning.
År 1853 uppfann han den moderna injektionssprutan och utvecklade en teori om att beroende av narkotika endast uppstod när det intogs i form av droppar eller piller.
På det viset stimulerade de narkotiska ämnena nämligen smaklökarna, menade läkaren, och det skulle ge aptit efter mer – som med god mat.
Genom att använda sprutan kom drogerna inte i närheten av smaklökarna och på så vis skulle problemet med ett beroende vara löst.
Vin Mariani som innehöll kokain rekommenderades särskilt till små barn och äldre personer.
Kokain: näring för nerverna
1859
Nytt ämne – ”ofarlig kur mot melankoli”
En dag år 1859 fick den unge kemisten Albert Niemann från Göttingen en liten bunt kokablad på sitt bord.
Provet hade anlänt från Peru, där man visste att fattiga indianska arbetare tuggade bladen för att glömma vardagens svårigheter.
Andra europeiska kemister hade utan framgång försökt extrahera bladens narkotiska ämne, men Niemann klarade uppgiften.
Han kallade det nya ämnet kokain och marknadsförde det som ”näring för nerverna” och ”en ofarlig kur mot melankoli”.
Den unge psykoanalytikern Sigmund Freud rekommenderade drogen, och år 1885 skrev författaren Robert Louis Stevenson sin roman Dr Jekyll och Mr Hyde på sex dagar medan han gick på kokain.
Den riktigt stora spridningen av drogen kom runt år 1863, när kokainhaltiga drycker lanserades på marknaden. Den första hette Vin Mariani, ett bordeauxvin med kokainextrakt. Sedan kom J.S. Pembertons kokaindryck Ideal Tonic. Han lanserade även Coca-Cola.
Hunger och tarmsjukdomen dysenteri var soldaternas mest fruktade fiender.
Opiumpiller: bot mot dysenteri
1865
Krig födde narkomaner
Militärläkare på båda sidor i det amerikanska inbördeskriget bekämpade tarmsjukdomen dysenteri med opiumpiller.
”Hur står det till med avföringen?” var militärläkarnas första fråga till soldaterna under det amerikanska inbördeskriget åren 1861–65.
Den fruktade tarmsjukdomen dysenteri var vanlig bland trupperna och för att bekämpa problemet, för krigsinsatsens bästa, var läkarna snabba att medicinera varenda soldat med blotta antydan till lös mage. Medlet var opium.
Enligt ett avtal från nordstaterna ordinerades tio miljoner askar opiumpiller och 2841000 portioner opiumpulver under kriget. Cirka fyra miljoner soldater deltog i inbördeskriget.
Totalt 618000 stupade på slagfältet, ännu fler sårades och när kriget slutade år 1865, återvände 400000 soldater hem med ”soldatsjukdomen” – beteckningen för soldaternas beroende av de droger som militärläkarna hade behandlat dem med.
Av dessa led dessutom 63000 av kronisk diarré.
”Problemet är löst med hjälp av heroin”, förklarar annonsen.
Heroin: hostmedicin för barn
1874
Effektiv hostmedicin
Den brittiske kemisten Alder Wright framställde år 1874 ett vitt kristallpulver som han kallade diacetylmorfin. Ämnet baserades på morfin men var mycket kraftigare. Hans nya upptäckt väckte ingen större uppmärksamhet.
Tjugo år senare uppfanns ämnet på nytt av den tyske kemisten Felix Hoffmann, anställd vid det lilla läkemedelsföretaget Bayer.
Pulvret testades på 60 lungpatienter och man kom fram till att svår hosta och tuberkulos kunde lindras.
Bayer såg möjligheterna och hittade ett mer säljande namn; heroin.
”Heroin sägs vara fritt från obehagliga bieffekter och kan ges i relativt stora doser”, skrev den brittiska medicintidskriften The Lancet när produkten lanserades 1898. Fram till 1910 var heroin populärt i hostmedicin, bland annat till barn.
Ecstasy: användbart medel mot blödningar
1912
Tysk soldat jagade användbar medicin
Den tyske kemisten Anton Köllisch arbetade år 1912 med att hitta ett ämne som kunde hejda våldsamma blödningar i kroppen.
Arbetet bar frukt när han upptäckte ett ämne kallat metylendioximetamfetamin.
Fyra år senare dog Köllisch då han var soldat i första världskriget. Han hann aldrig upptäcka ”sitt” ämnes psykoaktiva verkan. Många år senare blev metylendioximetamfetamin känt under namnet ecstasy.
Hasch såldes precis som alkohol på illegala krogar under förbudstiden.
Hasch: ersättning för alkohol
1920
Under alkoholförbudet blev hasch populärt
Det nationella amerikanska alkoholförbudet trädde i kraft den 19 januari 1920. Smuggelsprit till överpris var ett alternativ men många amerikaner valde i stället att testa marijuana som såldes på så kallade ”tea-pads”, olagliga rökkaféer.
Marijuana kallades ”mexikanskt opium”, eftersom många menade att bruket kom därifrån.
”När en bondlurk tar ett par drag av detta ämne, tror han att han just har valts till president”, uttalade sig en läkare år 1929.
När USA år 1933 upphävde alkoholförbudet, minskade användningen av ”mexikanskt opium” igen.
Mjöldryga, en svamp på spannmål, användes för att framställa LSD.
LSD: hjälp vid psykoterapi
1938
Svamp användes i ny drog
I flera hundra år användes mjöldryga, en svamp som växer på spannmål och har lätt hallucinogen effekt, som lindring vid exempelvis förlossningar.
År 1938 lyckades den schweiziske kemisten Albert Hofmann isolera svampens så kallade alkaloider och få fram ett ämne som han kallade lysergsyradietylamid (LSD).
Hofmann upptäckte ämnets psykedeliska effekter när han av misstag fick i sig lite grann och plötsligt kände sig förföljd av husets möbler.
Sedan infann sig en skön känsla och han såg otroliga mönster. I många av västvärldens länder användes LSD inom den psykiatriska vården på 1960-talet, men det förbjöds snart.
I Sverige kom ett förbud år 1966.
Bristen på råopium för morfinproduktion ledde till upptäckten av metadon.
Metadon: nazisternas uppfinning
1941
Tysk kemist ville ersätta morfin
Under andra världskriget kunde Tyskland inte få tag på råopium för att tillverka morfin, vilket skadade soldater hade ett stort behov av.
Men den 11 september 1941 kunde två tyska kemister ta patent på en ersättning: ämnet Hoechst 10820.
Efter kriget kom amerikanska forskare på att ämnet var effektivt även under en avtändningsperiod eftersom det lindrar abstinensen hos en narkoman som försöker upphöra med sitt missbruk.
År 1947 registrerade amerikanerna ämnet under ett nytt namn; metadon.
Narkotika förbjöds
Under 1900-talet började de skadliga effekterna av euforiserande ämnen att framstå allt klarare för myndigheterna.
Med hjälp av både informationskampanjer och restriktioner försökte man hejda bruket av narkotika.
År 1931 antog Nationernas förbund, FN:s föregångare, ett globalt förbud mot opium och koka, samt de raffinerade produkterna morfin, kokain och heroin.
FN antog år 1961 konventionen Single Convention on Narcotic Drugs, som förbjuder narkotiska ämnen till allt annat än medicinskt bruk.