Traditionen att använda ammor är känd från flera gamla kulturer. Ammor var vanliga i bland annat Rom, där förmögna familjer bland sina slavar hade en nutrix (amma), som gav bröstmjölk åt familjens spädbarn.
Romare utan någon amma kunde besöka Columna Lactaria (mjölkpelaren) – en speciell byggnad på marknadsplatsen Forum Holitorium (grönsakstorget) i Rom – där de kunde anlita en amma. Helst skulle amman vara grekisk, för romarna var övertygade om att barnet fick i sig språket tillsammans med mjölken och därför skulle tala flytande grekiska när det växt upp.
Ammor användes flitigt under i synnerhet 1700-talet, då många mödrar var tvungna att arbeta för att försörja familjen.
Modersmjölkersättning ersatte ammor
Att använda ammor blev populärt i Europa från 1700-talet. Många kvinnor överlät sina barn till ammor – ibland i flera månader – för att kunna arbeta. Det var vanligt i framför allt Frankrike, där en undersökning från 1780 visade att endast 1 000 av de 21 000 barn som föddes i Paris fick mjölk av sin mor.
Som konsekvens steg barnadödligheten kraftigt, eftersom många barn försummades eller fick för lite näring av sin amma. År 1769 inrättades en särskild byrå med uppgift att säkra tillgången till pålitliga ammor. Det innebar att ammornas moral, fysik och familjeförhållanden undersöktes – samt bröststorleken och formen på bröstvårtorna.
Ammorna försvann långsamt under 1800-talet, då flera typer av modersmjölkersättning började lanseras.