Fenomenet utegångsförbud kan spåras till åtminstone medeltiden, då man i många europeiska städer ringde i en stor klocka efter solnedgången.
Klockan skulle påminna invånarna om att släcka i husets eldstad innan de gick till sängs och på så sätt undvika bränder nattetid. På den tiden var de flesta hus byggda av trä, och en brand kunde i värsta fall sprida sig och lägga en hel stad i ruiner.
Med tiden uppfattades klockans klämtande som en signal som angav att staden stängde och att invånarna skulle gå hem. Krogar slutade servera, män begav sig hemåt, och barn slutade leka på gatorna – varpå staden låg öde.