Den gregorianska kalendern – den mest använda kalendern runt om i världen – infördes år 1582 av påve Gregorius XIII.
Syftet var att ersätta den julianska kalendern, som hade använts sedan antiken men var oprecis, eftersom kalenderåret var cirka elva minuter för långt i förhållande till jordens årliga bana kring solen.
Den gregorianska kalendern tog bättre hänsyn till denna tidsskillnad och infördes i oktober 1582, då datumet gick direkt från den 4 till den 15 oktober för att kompensera för de dagar som gått förlorade sedan antiken.
Påve Gregorius XIII såg år 1582 till att kalenderåret och solåret fick någorlunda samma längd.
Katolikerna tog kalendern till sig
På påvens uppmaning tog de flesta katolska länder i Europa snabbt till sig den nya kalendern, men de protestantiska länderna var mer avvaktande. Danmark och Norge bytte till exempel först år 1700, medan Sverige och Finland bytte år 1753.
De sista som bytte var de ortodoxa länderna, som betraktade den nya kalendern som ett irriterande katolskt påfund. Ett av dessa länder var Grekland, som först 1923 – sist i Europa – bytte kalender.
VIDEO: Hvad er forskellen på de to kalendere?
Grekerna ”sov” i 13 dagar
Bytet var emellertid långt ifrån smärtfritt. Den grekiska regeringen tillsatte 1917 ett råd, som undersökte för- och nackdelar och rekommenderade ett kalenderbyte, men motståndet var hårt från konservativa och religiösa grupper.
Först 1923 kunde ett byte genomföras som ett led i ett större reformpaket, som skulle modernisera Grekland och föra landet närmare resten av Europa.
Vid det laget hade den gregorianska kalendern kommit hela 13 dagar före den julianska, så grekerna gick till sängs den 15 februari för att efter en god natts sömn vakna den 1 mars 1923.
I dag används den julianska kalendern fortfarande i delar av de ortodoxa kyrkorna för att peka ut helgdagar – bland annat i Ryssland.