Användningen av bäst före-datum på livsmedelsprodukter går tillbaka till 1950-talet i USA, då amerikanerna började handla allt mer i de stormarknader som byggdes överallt.
Men stormarknadsägarna hade inte samma överblick över sina många produkter som de hade i traditionella, små livsmedelsbutiker, där utbudet var begränsat.
Därför stämplade livsmedelstillverkarna sina burkar och förpackningar med en kombination av siffror och bokstäver som talade om för butikerna när en produkt hade producerats. Med hjälp av koderna kunde medarbetarna kontinuerligt flytta de äldsta produkterna längst fram på hyllorna och undvika att varor blev för gamla.
De hemliga datumen väckte upprördhet bland många kunder som kände att viktig information undanhölls dem, och konsumentaktivistgrupper ansträngde sig för att knäcka de kryptiska koderna.
I början av 1970-talet lyckades man äntligen, efter att i flera år ha övervakat tillverkarna och sökt insiderkunskap från stormarknaderna.
Aktivisterna publicerade sina nya kunskaper i små broschyrer som delades ut utanför stormarknaderna till kunderna så att de kunde få tillgång till färska produkter.
Nederlag vändes till seger
Det som kunde ha varit ett problem vändes snabbt till en merförsäljning av driftiga tillverkare.
De flyttade fokus från butiksägarna till kunderna och ersatte långa koder med enkla, lättförståeliga utgångsdatum. Datumen användes sedan i reklamen för att övertyga kunderna om att tillverkarnas produkter alltid var färska och välsmakande.
Det strategiska draget blev framgångsrikt och 1973 rapporterade både det amerikanska jordbruksdepartementet och livsmedelsindustrin att bäst-före-datumet var en stor framgång, med mindre matsvinn och färre kundklagomål som följd.