Unsplash
Fickur

När började vi använda minuter och sekunder?

De första mekaniska uren hade endast en visare, och minuter och sekunder var i årtusenden i princip okända för de flesta människor. Men på 1800-talet krävde en ny uppfinning att man kom i tid.

Minuter och sekunder hade i stort sett ingen betydelse för vanliga människor fram till 1800-talet. Under detta århundrade dök det emellertid upp en ny företeelse i form av tågresor, som gjorde mer exakta tidsangivelser nödvändiga.

Med järnvägarna och lokomotiven kunde avstånd tillryggaläggas snabbare än någonsin. Järnvägsbolag och passagerare behövde därför kunna dela in dagens timmar i mindre bitar, så att det gick lättare att koordinera tågavgångar och beräkna restider.

VIDEO: Varför har en timme 60 minuter?

Grekerna kom på minuter

De första stegen mot en exaktare angivelse av dagens tidpunkter togs flera tusen år tidigare av astronomerna i det gamla Egypten. Astronomerna i Egypten delade in dygnet i 24 timmar, men dåtidens sol- och vattenur var inte konstruerade för exakta tidsangivelser.

Begreppen minuter och sekunder myntades omkring år 150 efter Kristus av den grekiske matematikern, astronomen och geografen Klaudios Ptolemaios. I sitt verk Almagest delade han in jordens 360 längd- och breddgrader i 60 delar, och dessa delade han sedan in ytterligare i 60 mindre enheter.

De första 60 delarna kallade han ”minutae primae” – senare kända som enbart minuter, som utgjorde 1/60 av en timme. Den andra uppdelningens 60 delar kallade han ”minutae secundae”, alltså sekunder.

Fickur

Fram till 1800-talet var det få som behövde ett fickur för att hålla reda på dagens minuter och sekunder.

© Unsplash

Första uren hade en enda visare

Konceptet hade emellertid ingen praktisk tillämpning, för det var först på 1500-talet som mekaniska ur blev så avancerade att timvisaren kunde få sällskap av visare som angav minuter och sekunder. Det var först med de ångdrivna tågens ankomst på 1800-talet som vanliga människor fick ett behov av minuter och sekunder i sin vardag.

I Storbritannien blev passagerarnas liv ännu lättare 1840, när de brittiska järnvägarna standardiserade tiden i stationsstäderna. Därmed eliminerades lokala tidsskillnader, och tidsangivelser blev ännu mer exakta.

År 1884 infördes en internationell standardtid med olika tidszoner, även om många länder inte anslöt sig till systemet förrän något senare.