I dag avlider årligen omkring en miljon rökare runt om i världen av lungcancer. Men fram till 1900-talet var sjukdomen så ovanlig att de flesta läkare aldrig kom i kontakt med något fall.
Antalet sjuka ökade emellertid explosionsartat under 1900-talets första decennier, i takt med att antalet rökare ökade, och 1912 blev den brittiske läkaren Isaac Adler den förste som gav ut en bok om lungcancer.
Enligt Adler berodde sjukdomen sannolikt på ”missbruk av tobak”, men han var inte säker och ”ännu inte redo att avkunna någon slutgiltig dom”.
Tysk läkare gjorde kopplingen
Domen fälldes i stället 1929 av den tyske läkaren Fritz Lickint. Han publicerade en avhandling som statistiskt kopplade rökning till cancer, och under 1930-talet gav han ut flera böcker, som sammanställde all forskning på tobak och konstaterade att rökning utan tvekan var en orsak till cancer.
Lickints forskning vållade ingen större uppmärksamhet utanför Tyskland och överskuggades i hög grad av nazisternas maktövertagande och andra världskriget.
På 1950-talet tog brittiska och amerikanska läkare över efter Lickint, och det genomfördes flera studier som bekräftade den tyske läkarens hypotes.
Under 1940-talet förekom kända personer ofta i reklam för cigaretter – här skådespelerskan Claudette Colbert.
Politikerna kom på banan
Den slutgiltiga nådastöten mot tobaken kom 1964, då USA:s hälsovårdande myndigheter publicerade en rapport baserad på analyser av 7 000 studier av tobaks påverkan på kroppen. Slutsatsen var glasklar – rökning leder till lungcancer.
Med allt tvivel undanröjt började de amerikanska politikerna engagera sig i frågan. År 1965 försågs cigarettpaket med varningstexter, och snart följde upplysningskampanjer, förbud mot tobaksreklam i tv och restriktioner mot rökning på bland annat restauranger och flygplan.