Den 29 maj 1923 var en stor dag både för jämställdheten mellan könen och för kvinnors garderob.
Den dagen gav USA:s justitieminister Harry M. Daugherty grönt ljus för att kvinnor fick klä sig i byxor – även offentligt.
Justitieministerns beslut markerade det senaste draget i en kamp för kvinnors klädsel, som hade börjat på 1850-talet. Även om kvinnor i andra kulturer genom historien hade klätt sig i byxor var västvärldens kvinnor fångade i klänningar och kjolar.
För en del av de första förkämparna för kvinnors rättigheter blev det könsspecifika plagget en symbol för förtrycket av kvinnor. Som protest började flera framträdande feminister i 1850-talets USA klä sig i löst sittande benplagg – inspirerade av fladdriga, turkiska haremsbyxor.
Lagar förbjöd dambyxor
Kvinnornas löst sittande byxor – som de själva kallade ”frihetsplagg” – vållade förargelse och betraktades som ett brott mot samhällets sociala normer.
Som motdrag införde många amerikanska städer särskilda lagar, som förbjöd kvinnor att bära byxor. I San Francisco beslöts det 1863 att invånarna inte fick visa upp sig offentligt i ”kläder som inte tillhör hans eller hennes kön”.
Trots att USA:s justitieminister 1923 slog fast att även kvinnor hade rätt att bära praktiska kläder, började byxor bli vanliga bland kvinnor först när Hollywoodstjärnor som Marlene Dietrich och Katharine Hepburn fotograferades klädda i byxor på 1930-talet.
Först flera decennier senare – på 1960- och 1970-talet – blev byxor så socialt accepterade att de inte längre ledde till höjda ögonbryn, när de bars av kvinnor.
Under andra världskriget tog kvinnor plats på fabrikerna, där byxor var mycket mer praktiska än klänningar.