I London fylls ett palats i slutet av 1800-talet av muntert, kultiverat samtal. En soaré bland stadens högre borgerskap ser ut att bli en succé för värdinnan, som med stor omsorg har komponerat menyn, bjudit in gästerna och valt sina egna, överdådiga kläder.
Som tidens mode dikterar bär hon en sidenklänning med en stor underkjol under en åtsnörd ovandel och trekvartsärmar. Den intagande urringningen är utsmyckad med små rosor.
Nöjd låter hon blicken glida över sina betydelsefulla gäster – men plötsligt stelnar hon till vid åsynen av en dam som just kommit in.
Värdinnans tår kröker sig i den platta sidenskon. Gästens ärmar är inte mer än två tunna band. Hennes axlar är ju i princip nakna! Dessutom är hennes urringning så djup att alla herrarna i salongen utan svårighet ser en del av hennes kritvita barm.
”Tror ni att det är kokett, mina damer? Ger det er njutning? Finns det någon mystisk attraktion mellan era tänder och elfenbenet?” Författaren Cuthbert Bede om viktorianska kvinnors vana att suga på parasollhandtag
Värdinnan drar efter andan. Vilken skandal! Och i hennes eget hem!
Nästa morgon skickar hon genast sina bästa aftonklänningar till skräddaren med instruktioner om att blotta axlarna och göra urringningen djupare.
Ungefär så kunde en soaré enligt historikerna se ut i det viktorianska London. Den tidens britter var besatta av föreställningen om anständighet, men många kvinnor utmanade de rådande klädnormerna med nya, vågade snitt. Under 1800-talet utmanades de strikta reglerna med åtsmitande klänningar, blottade anklar och kvinnliga tennisspelare.
På 1800-talet var London världens centrum. Många av århundradets viktigaste beslut fattades i det brittiska parlamentet i Westminsterpalatset.
Drottningens rike upplevde stora framsteg
Industrialisering, vetenskap och nya uppfinningar ledde till en explosiv utveckling i det viktorianska Storbritannien, dock sällan inom modet, där nya påfund hade en tendens att väcka kritik och klander.
År 1837 ärvde drottning Victoria den brittiska tronen i en tid då landet formligen rusade fram i ekonomiskt och vetenskapligt avseende. Industriella revolutionen, som började i slutet av 1700-talet med ångfartyg, järnvägar och fabriker, fortsatte under viktoriansk tid med tekniska under som elektricitet, automobiler och maskiner som kunde väva och sy.
Massproduktion och handel gjorde många människor rika. Välståndet innebar att en del kvinnor inte behövde röra ett finger. Deras roll blev i stället att fungera som ”hemmets ängel” och genom sin lättja lyfta fram familjens välstånd.
Medan övriga samhället utvecklades i snabb takt ålades medel- och överklassens kvinnor ett strikt, konservativt mode, som skulle visa på deras höga moral. Bortsett från att kläderna var omöjliga att röra sig i var det en bitter kamp att få längden kortad bara några centimeter, för bara en blottad ankel utmanade ärbarhetens ideal.
Ur vägen, här kommer min krinolin!
Under drottning Victorias första år på tronen, på 1840-talet, dikterade modet underkjolar formade som klockor, som skulle stå ut från midjan och nå ända ner till golvet, gärna i tunga textilier som velour, siden och broderad damast. För att behålla klockformen bar kvinnorna styva krinoliner tillverkade av hästhår, som bidrog till att hålla underkjolen utspänd.
I kontrast till underkjolens vidd skulle midjan vara smal, medan överkroppen kapslades in i en jacka med snörliv som knöts baktill. Innerst hade överklassens kvinnor också två lager underkjolar, och när de lämnade hemmet satte de på sig en hätta.
Utomhus var ett parasoll ett måste för att undvika att bli solbränd, vilket ansågs vulgärt. På 1850-talet tillverkades parasoll i färgat siden eller vit spets och med handtag av elfenben. När en modefluga fick kvinnorna att börja trycka handtaget mot läpparna eller till och med suga på det, stod en förargad författare vid namn Cuthbert Bede beredd med sin kritik: ”Tror ni att det är kokett, mina damer? Ger det er njutning? Finns det någon mystisk attraktion mellan era tänder och elfenbenet? Eller är det för att visa trögtänkta unga män att era läppar njuter av ett visst tryck?”
”Ingen kvinna i höga klackar har full kontroll över sitt liv, ej heller sin hjärna!” Ur en artikel i St James’s Gazette år 1889
När textilindustrin på 1850-talet utvecklade syntetiska färger kom helt nya kulörer. Det kom nya symaskiner av märke Singer, som förenklade skräddarens arbete, och i London öppnade varuhus där kunderna kunde inspektera det senaste modet på nära håll.
Årtiondets viktigaste nyhet på modefronten var krinolinen med metallstativ, som gjorde det möjligt för kvinnornas underkjolar att anta gigantiska proportioner. Krinolinen fick enormt stor uppmärksamhet och gjorde bokstavligt talat så att kvinnorna tog mer plats, vilket gick stick i stäv med samtidens konservativa ideal om den ödmjuka kvinnan.
”Vi föreslår att man låter dessa utvidgningar förbli fantasifoster, så att man inte på ett fullkomligt löjligt vis går omkring med ett hopsnört sinne och stängt hjärta under dessa monstruösa yttre attribut”, löd ett upprört råd i den tongivande modetidskriften Godey’s Lady’s Book.
Uppfinningen av krinolinstativ i metall gjorde att kvinnornas klänningar kunde bli större.
Krinolinen framställdes som en närmast djävulsk uppfinning. I en pamflett stod det att läsa om en tjänsteflicka som påstods ha dött under en promenad med sin förlovade. De hade överraskats av ett oväder och metallkrinolinen drog till sig blixten. Herrar beklagade sig också över att de pressades ut ur omnibussar, droskor och kyrkor och knuffades ner från trottoarer av de hemska krinolinerna.
I en poetisk tidningsnotis från år 1864 gav en kvinna ett rappt svar på herrarnas gnäll: ”De säger det åt oss gång på gång, på en myllrande gata, att våra krinoliner smärtar deras stackars ben eller fötter, så att de nästan tvingas söka vård – följ i stället min kur: Låt bli att stå i vägen för oss!”
Med klänningarna hade suffragetternas tid börjat, och ytterligare upprorstecken skulle snart följa.
Anklar väckte ramaskri
Från 1860-talet bars hättorna längre bak, så att håret kunde anas. Med årtiondets färggranna klänningar följde även eleganta skor utsmyckade med pärlor, band och broderier. De tidigare platta skorna och stövletterna fick små klackar, vilket gjorde kvinnorna längre och mer rakryggade. Återigen var tidskriften Godey’s Lady’s Book framme med sura förmaningar: ”Om klacken blir för hög förstörs kvinnans hela grace av att kroppen kommer i obalans, så att hon i stället för en intagande pelare blir ett lutande torn!”
Handskar vid alla tider på dygnet var ett måste, om kvällarna i vitt siden eller mjukt skinn. En eller ett par knappar vid handleden var etikett, men under 1800-talets lopp ökade antalet knappar till över tio. Den långa raden av sidenklädda knappar som kunde knäppas upp stimulerade nämligen männens fantasi.
Inte ens vid havsbad vågade majoriteten av den viktorianska erans kvinnor blotta benen och anklarna.
Även krinolinkjolen utvecklades. Nu skulle den vara platt framtill, medan all vidd lades till klänningens baksida. Runt midjan kunde ett stramt band som slutade i en stor rosett vid ryggslutet bidra till att rikta uppmärksamheten mot kvinnans bak.
Under det följande årtiondet introducerades en cuirasse bodice, en rustningsliknande förlängning av det strama klänningslivet som gick ner över höfterna. När klänningarna samtidigt började smita åt alltmer om kroppen kom mängder av klagomål över de oanständiga kläderna, som fick kvinnor att se ut som om de gick omkring nakna.
Som lök på laxen blev klänningarnas längd också några centimeter kortare, eftersom kvinnorna var mer aktiva utomhus och inte ville smutsa ner klänningen när de var på stan. Det skedde till många konservativa själars stora förfäran. Den korta klänningen gjorde det nämligen emellanåt möjligt att se en blottad damankel i offentligheten.
Oanständig avkläddhet hotar
På 1880-talet kortades afton- och balklänningarnas ärmar till bara smala tygstycken, som smög sig runt överarmarna och lämnade axlarna bara. Samtidigt blev urringningarna allt djupare.
Den skandalösa uppvisningen av hud på Londons baler möttes av klander i Godey’s Lady’s Book, som proklamerade att ”ingen kvinna med normal diskretion” visade sina bara armar och axlar.
Om klänningen saknade ärmar rekommenderades extra långa handskar. Om kvinnans arm var smal fick hon under inga som helst omständigheter visa det vassa benet vid armbågen.
Dolda modetrick ökade kvinnors sex appeal
Korsett pressar upp barmen
En smal midja var ett feminint ideal som krävde hård åtsnörning. Korsetter med metallstöttor gav en optimal effekt, i synnerhet som barmen samtidigt pressades upp.
Vågade spetshandskar
Alla välbeställda kvinnor bar handskar som skyddade de ömtåliga överklasshänderna. Med långa, fingerlösa handskar i spets kunde en dams hand emellertid signalera något helt annat än oåtkomlighet.
Smala band visar axlar
Med smala band kunde bal- och aftonklänningar blotta en dams axlar. Klänningar hade i många fall dessutom en djup urringning, som visade det översta av barmen.
Åtsmitande klänningar avslöjar allt
Velour och siden var de vanligaste textilierna, men när bomullsjersey dök upp kom klänningar som smet åt tätt runt kroppen. Klänningarna väckte ramaskri i konservativa kretsar.
Baken stod i fokus
Med en svällande puff av hästhår och metallstöttor fick klänningarna vidd och rundning baktill. På så vis riktade modet uppmärksamheten mot damens bak, som doldes under sjok av tyg.
Under den här perioden blev klackarna också allt högre. Det var en utveckling som oroade många, som befarade att klackarna skulle leda till skador på ryggraden, de inre organen och till och med hjärnan, vilket slogs fast i en artikel i St James’s Gazette år 1889: ”Ingen kvinna i höga klackar har full kontroll över sitt liv, ej heller sin hjärna!”
Med förståndet i behåll eller ej, på 1890-talet började fler kvinnor arbeta, cykla och idrotta. Den amerikanska tidskriften Ladies’ Home Journal skrev: ”Som nation bör vi ta väl emot den sunda, friska flickan som kan överträffa sin bror i att bemästra en tennisboll, ro en båt och hantera en eldig häst.”
Tidigare hade kvinnor varit hänvisade till krocket, ett relativt stillastående nöje jämfört med de tävlingar som herrarna deltog i. Efter hand hade emellertid många damer lyckats ta sig in i andra sammanhang, däribland tennis.
Det idrottades i omöjliga kläder
Det tog lång tid innan kvinnorna fick kläder som lämpade sig för fysiska aktiviteter. De förväntades spela tennis i eftermiddagsklänningar med tunga underkjolar, långa ärmar, korsett och flera lager av underkjolar. Förutom att de bar stora hattar som gjorde det svårt att se höga bollar fick kvinnorna också springa omkring på banan i snörstövletter med klack.
Männen fäste inget avseende vid kvinnornas klumpiga kläder, utan avnjöt inbilskt deras försök till idrottande.
”I tennis, liksom i övriga avseenden, stimulerar de mannen till att göra sitt bästa. Som de kan tacka en med en blick! Som de jublar tillsammans med en! Som de tröstar en! Hur ofta överträffar de inte våra förväntningar! Och så vackra de är!” stod det att läsa i boken The lawn tennis guide om idrottande kvinnor.
Först vid århundradets slut fick tennisdamerna enkla, intagande klänningar i vit bomull utan band och rosetter.
Modet släpps fritt
Att cykla blev mycket populärt under 1800-talets andra hälft. Då hade cykeln blivit säkrare med två hjul i samma storlek och pedaler som drev bakhjulet med en kedja.
Kvinnornas långa underkjolar ställde emellertid till med problem, för de fastnade lätt i hjulen. Därför togs en knälång, påsig cykelbyxa, så kallade knickerbockers, med knappar vid knäna, i bruk.
Påsiga, knälånga byxor blev populära bland aktiva kvinnor som tyckte om att cykla.
Som vanligt haglade fördömandena över de kvinnliga cyklisterna. De lät sig emellertid inte avskräckas. I London banade damerna i knickerbockers väg för framtidens byxklädda kvinnor.
År 1901, då flickskolor startades runtom i Storbritannien, suffragetter marscherade för kvinnors rättigheter och rikets välbeställda kvinnor var på väg ut i samhället, avled den svartklädda drottning Victoria. En era av kyskhetstyranni på modefronten nådde omsider sitt slut.