Mensur var en ärofull sport
Silentium!” En ung man i skärmmössa och med band diagonalt över bröstet tittar myndigt ut över den fullsatta rökfyllda lokalen.
En skarp lukt av svett, rakvatten och öl stiger upp från församlingen av unga män.
Mitt i lokalen sitter två studenter tysta på var sin stol. Ögonen är täckta av skyddsglasögon, halsen av ett brett metallband och deras högerarm är inlindad till dubbel storlek i kraftigt läder.
”Upp”, vrålar den mössprydde duellledaren. De båda duellanterna ställer sig med vänster arm bakom ryggen, en knapp meter från varandra. Från var sin sida kliver deras sekundanter fram till dem och höjer sina sablar.
”Redo!”, ropar de. Med en rutinerad rörelse vänder sekundanterna sina vapen mot golvet och kliver tillbaka. De båda motståndarna – paukanterna – höjer armen tills deras vapen är i höjd med motståndarens huvud. Det är tyst i rummet.
”Fäkta”, ropar duelledaren. Ljudet av stål viner genom luften och de båda duellanterna utför blixtsnabba stötar och pareringar, men ingen av dem rör sig ur fläcken. Så får den ene in en stöt.
”Håll upp”, lyder ropet, och de båda männen sänker sina vapen. Mörkrött blod rinner på den skadades kind. En kontrollant springer fram för att mäta om såret har en acceptabel längd.
”Över en tum”, ropar han. Ett tillfredsställande snitt har delats ut och fäktningsmatchen är över.
Den blödande duellanten förs bort av en vitklädd medicinstuderande. Den skadade är minst lika nöjd som sin motståndare.
Mensur, som denna speciella form av fäktning heter, har ingen vinnare eller förlorare och den strikt reglerade duellen med värjor är varken en tävling eller en idrott.
Sedan 1700-talet har den bara uppfyllt ett unikt syfte: att demonstrera karaktärsstyrka och uthållighet – och att säkra duellanterna ett så kallat schmiss, ett ärr i ansiktet.
Den yttersta symbolen för manlighet.
Mensur inspirerades av medeltida dueller
Det just beskrivna bloddrypande scenariot bygger på en mensurfäktning vid universitetet i Tübingen i södra Tyskland år 1903.
Mensur, även känt som ”akademisk fäktning”, hade utvecklats ur medeltidens dueller när adliga riddare utövade tvekamp för att avgöra alla möjliga konflikter.
Med tiden blev striderna allt oftare en fråga om heder. Om en adelsman hade förolämpat en annan adelsman, krävde dennes kränkta heder en upprättelse – satisfaktion.
Om han i stället ignorerade förolämpningen och lät den passera utan åtgärd ansågs han vara feg.
Anledningen till en schism kunde till exempel vara bråk om en kvinna, vilket gav duellen ett extra romantiskt skimmer. Vilda dueller med stickvapen eller pistol ledde emellertid ofta till döden och förbjöds därför i stora delar av Europa och Ryssland.
Trots förbudet förekom uppgörelser överallt, och i Tyskland följde de redan på 1500-talet med in på de högre läroanstalterna.
Där studerade nämligen adelns söner, som hade vuxit upp med hedersbegreppet, och borgerskapets allra strävsammaste söner, som snabbt lärde sig både fäktningskonsten och hederstänkandet från sina adliga kamrater.
Studenterna gick upp i fäktning
Studenterna utgjorde en egen socialgrupp: De sjöng, fäktades och prydde sig själva med sina respektive universitets färger.
Enkla vapen hörde till klädedräkten, och med tiden utvecklade de tyska studenterna sina egna former av dueller och fäktvapen.
Från Frankrike kom värjan, som var bättre än en sabel när man ville visa upp smidig och elegant fäktkonst som imponerade på åskådarna.
Men i en traditionell fäktduell dog alldeles för många unga män av punkterade lungor, exempelvis när värjans spets gick genom bröstkorgen.
De tyska studenterna kom på en lösning: mensurfäktning. De fäktande står helt stilla och i stället för värja, fäktar de med en korbschläger – en korsning mellan värja och sabel, med trubbig spets.
En 88 cm lång, trubbig värja användes vid mensur.
År 1550 anställde universitetet i Jena den förste fäktningsläraren och snart var fäktning, liksom dans och ridning, en del av den akademiska världen.
Men dans och ridning hade inte en bråkdel av fäktningens dramatik på liv och död. En anonym ung man från Göttingen beskrev i sin dagbok att hans tunga klibbade fast och att svetten rann av ångest under en mensurfäktning.
Inte förrän han upptäckte motståndarens tillstånd fick han modet tillbaka:
”Krafterna tycktes rinna ur honom och röda fläckar spred sig i det bleka ansiktet. Han såg ut att sluta andas under varje omgång, två-tre sekunder i taget. Syret lämnade honom uppenbarligen. Allt detta trängde sig plötsligt in i mitt medvetande och med smärta hoppades jag på hans snara avsvimmande.”
Vad fäktningen obarmhärtigt avslöjade var om studenten besatt den rätta, manliga karaktären.
Duellantens ansikte skulle visa besinning, mod och rättvisa – inte vildhet eller okontrollerad blodtörst, och minst av allt rädsla. Den paukant som drog huvudet bakåt eller blinkade var en kneifer – en ynkrygg.
Äran var viktigare än allt annat, och även de borgerliga studenterna förstod att värna om den.
När Tysklands store 1800-talspoet Heinrich Heine, som var jude, under sin tid på Göttingens universitet tvingades fäkta efter en antijudisk kommentar från en medstuderande, var hans förläggares ord till favoritdiktaren:
”Hellre död än vanärad!”
Mensur var ett måste i brödraskapen
Mensurfäktningen sattes i system under varje enskilt universitets studentbrödraskap.
Ett respektabelt brödraskap hade en kår med tillhörande läkare, protokoll och lokaler för dueller och träning.
År 1809 fick mensurfäktningen ett kortvarigt bakslag då den tyska förbundsstaten förbjöd både brödraskap och fäktningsmatcher.
Förbudet grundades på en fruktan att liberala och nationalistiska tendenser inom brödraskapen skulle underblåsa uppror mot monarkin, som stod under politisk press.
Trots förbud och täta razzior mot duellerna fortsatte studenterna med sina blodiga lekar.
När studenterna träffades i utkanten av en stad, såg de till att ställa ut vakter som kunde avbryta tvekamperna innan den lokala polisen hann fram. Sedan kunde de förklara sig med att de bara var på ”utflykt i det gröna”.
Studenter riskerade att bli avstängda från sina universitet av rektorn – det krävde dock att universitetsledningen kände till fäktningsmatcherna.
Det gjorde de sällan. De flesta universitet valde att blunda för de olagliga duellerna.
Mensur sattes i system
Eftersom varje fäktningstillfälle handlade om heder, måste en ”acceptabel” förolämpning först ha utdelats innan studenterna kunde fäktas mot varandra.
Men inte vilket hån som helst var ett tillräckligt gott skäl. Det dög inte att trampa någon på tårna eller att gräla om vem som skulle serveras först på värdshuset.
Däremot var en örfil en värdig anledning, och ett påstående om svag begåvning banade en säker väg till fäktningslokalen.
”Ditt dumma nöt”, var en vanlig förolämpning, och att kalla någon för åsna var också effektivt. Sedan skulle kränkningen, och den påföljande utmaningen till duell, godkännas av den regionala hederskommittén.
I många fall ledde kravet på förolämpning till problem: enligt reglerna inom brödraskapen måste alla medlemmar fäktas i minst två mensurer per termin.
De mer stillsamma studenterna hade inte särskilt lätt att dra på sig förolämpningar och år 1850 började broderskapen helt enkelt att para ihop lämpliga kontrahenter med varandra i så kallade bestimmungsmensur – avtalade dueller.
Berömdheter fick ärr för livet
Socialismens grundare, Karl Marx (1818–83), bar ett ärr över vänster öga. Det var från en duell utkämpad under studietiden i Bonn, där han läste juridik.
Den store tyske kompositören Richard Wagner (1813–83) var en ivrig utövare av fäktning under studietiden i Leipzig där han var medlem av brödraskapet Saxon.
Den tyske toppnazisten Ernst Kaltenbrunner (1903–46), känd för sin extrema brutalitet, hade flera otäcka ärr från mensurdueller på kinderna.
Filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) fäktade för kåren Franconia i Bonn där han läste teologi. Han gav upp sina studier efter bara en termin.
Den danske astronomen Tycho Brahe (1546-1601) förlorade nästippen i en duell på Rostocks universitet. Orsaken var ett gräl över en formel.
Tyska rikets järnkansler Otto von Bismarck (1815–98) brann för fäktningen på Göttingens universitet, där han inte ägnade särskilt mycket tid åt studierna.
Den berömde bilkonstruktören Ferdinand Porsche (1875-1951) studerade i Wien och duellerade för sitt brödraskap, Bruna Sudetia.
Varje söndag var det enligt de nya reglerna mensurfäktning från klockan 6 på morgonen till sen kväll i en lokal i stadens utkant.
Listor som angav vem som skulle fäkta mot vem löste det lilla problemet med förolämpningar – men inte med skräcken.
Det krävdes stora mängder konjak och tobak för att lugna nerverna hos de livrädda unga männen.
Efter avslutad match blev belöningen omedelbar: De som kunde visa upp ett färskt sår väckte stor uppmärksamhet och gjorde kvinnorna knäsvaga – inget var så manligt som ett ärr från en fäktduell.
Mensur hjälpte karriären
Mensurfäktningen förenade unga män i livslång vänskap.
När medlemmarna i ett brödraskap senare i livet blev advokater, läkare eller domare, hade de redan goda och gynnsamma kontakter med sig från studietiden.
Ett ärr i ansiktet på en främling avslöjade dessutom ett slags släktskap redan innan de första artighetsfraserna hade utbytts.
Ett ärr var så främjande för karriären att några av dem som aldrig haft modet
eller fått chansen att få ett ärr genom en duell, skaffade ett på egen hand.
Ett falskt schmiss sades kunna bli extra snyggt om man bad en läkare att sy in ett strå hästtagel under huden.
Mensur förbjöds efter första världskriget
År 1871 enades de tyska staterna i Tyska riket under kejsar Vilhelm – en hängiven anhängare av mensurfäktning.
Han besökte sitt gamla universitet i Bonn och deklarerade märkbart rörd:
”Jag hoppas, så länge det finns tyska studentkårer, att elevernas anda, mod och styrka kommer att bevaras och att de alltid frimodigt kommer att svinga värjan.”
Vilhelm menade att kåren präglade varje medlem för livet genom att ”stålsätta hans styrka och kurage”.
Han tyckte att duellen var missförstådd; den var den moderna motsvarigheten till medeltidens torneringar, som ”inskärpte den själsstyrka som världen utanför universitetet krävde”.
Kejsaren var säker på att hans framtida generaler och härförare skulle hittas bland duellanterna.
Blodet flödade när tyska studenter skulle bevisa sin manlighet genom fäktning.
Tråkigt nog för kejsar Vilhelm led hans ärrade generaler år 1918 ett försmädligt nederlag i första världskriget.
Efter kriget blev Tyskland en demokrati, och politikerna förbjöd mensurfäktning. Men liksom tidigare var förbuden verkningslösa och de blodiga duellerna fortsatte.
Under Hitlers nazistregim förbjöds även studentföreningar. Tidigare hade de varit stängda för judar och utlänningar – och insisterat på ”tyskt blod” – men nu hade nazistregimen bara plats för en enda gemenskap: partiet.
Mensurfäktningen överlevde dock nazismen genom en särskild ”Hedersordning för tyska studenter” från år 1937.
Efter kriget bildades åter studentföreningar. Och med dem fäktningen – som förekommer än i dag: Ett ärr tycks fortfarande vara värt alla våndor.