Mao och dammbygge i Kina

Mao förklarade krig mot naturen

Skogsavverkning, uppdämda floder och utrotning av fåglar – under ordförande Mao skulle naturen underordna sig kommunismens krav. Målet var att industrialisera Kina på rekordtid. Resultatet blev en katastrof.

Skogsavverkning, uppdämda floder och utrotning av fåglar – under ordförande Mao skulle naturen underordna sig kommunismens krav. Målet var att industrialisera Kina på rekordtid. Resultatet blev en katastrof.

Keystone-France/Getty Images & Heritage-Images/The Print Collector/akg-images

Uppe på den 50 meter höga dammen kämpar de kinesiska arbetarna för livet. Deras och flera miljoner andras liv står på spel. Det är den 8 augusti 1975, och i Kinas Henanprovins rasar den värsta tropiska stormen i mannaminne. Regnet är så kraftigt att fåglar slås till marken.

De enorma mängderna regnvatten rinner ut i floden Ru och samlas bakom den väldiga Banqiaodammen. Vid midnatt stiger vattnet över dammen.

”Det lät som om himlen föll ner, och jorden rämnade.” Överlevande om hur det lät när Banqiaodammen brast.

I nattens mörker försöker arbetarna desperat förstärka dammen med sandsäckar. Strax efter klockan ett på natten avtar regnet till slut, och stjärnor tittar fram på natthimlen.

Men skadan har redan skett. Trycket från vattenmassorna får dammen att kollapsa.

”Det lät som om himlen föll ner, och jorden rämnade”, berättade en överlevande.

Omkring 700 miljoner kubikmeter vatten – motsvarande ungefär 280 000 olympiska simbassänger – väller ut. En tio meter hög och på sina håll elva kilometer bred flodvåg vräker ner genom floddalen vid dammens fot.

Tsunamin rusar fram med 50 kilometer i timmen och utplånar sitt första samhälle, byn Daowencheng med samtliga 9 600 invånare. Sedan följer samhälle efter samhälle längs en fem mil lång sträcka.

Den kollapsade dammen i Henanprovinsen och de efterföljande epidemierna kräver omkring en kvarts miljon människoliv.

Banqiaodammen efter kollapsen 1975

Den 50 meter höga Banqiaodammen hade byggts i början av 1950-talet med sovjetisk hjälp, men den och många andra kollapsade, när en tropisk storm drabbade området.

© OZY

Olyckan med Banqiaodammen förklarades med den kraftiga tropiska stormen. Så enkelt var det emellertid inte.

Katastrofen var i första hand ett resultat av att Kinas ledare Mao Zedong efter sitt maktövertagande 1949 förklarat krig mot naturen.

”Människan ska kuva naturen”, löd hans paroll.

Konsekvensen av Maos politik blev ett antal av historiens värsta katastrofer orsakade av människan, katastrofer som lade hela regioner öde och indirekt kom att kräva omkring 55 miljoner människoliv.

Kina skulle industrialiseras

Den kollapsade Banqiaodammen var en av otaliga dammar som uppfördes runt omkring i Kina i början av 1950-talet. Dammarna skulle skapa stora vattenreservoarer för bevattning av åkrarna, förhindra översvämningar och skapa odlingsjordar. Dessutom kunde de användas för att alstra elektricitet.

Ordförande Mao såg därför dammarna som grundläggande för utvecklingen av Kina, som efter mer än 20 år av krig hade halkat hopplöst långt efter den industrialiserade världen. Dammarna ingick i en enorm plan, som skulle modernisera Kina i blixttempo.

Stora affischer visade kineserna en framtid, då människan levde gott på att ha kuvat naturen på Maos order

Propagandaaffischer visade kineserna hur de genom att tämja naturen kunde uppnå en gyllene tidsålder med massor av mat och stora industrier.

© mccool/Imageselect

Landet hade en befolkning av 550 miljoner invånare, varav största delen plågades av fattigdom och hungersnöd. Mindre än en tiondedel av Kinas jord kunde odlas, och den industriella sektorn var liten och underutvecklad.

Mao beslutade därför att både lantbruket och industrin skulle byggas ut kraftigt – och på samma gång. I den processen kunde man inte ta hänsyn till naturen. Jorden, floderna, bergen och djuren skulle anpassa sig efter människornas behov.

Planen med namnet Stora språnget lanserades 1958 med det uttalade målet att mångfaldiga produktionen av industrivaror och livsmedel. Hela befolkningen mobiliserades för uppgiften.

I lantbruksområdena kollektiviserades all jord och 26 000 så kallade folkkommuner upprättades. De bestod i regel av omkring tio byar, som framför allt fick ansvar för att producera tillräckligt med mat för att ett stort antal bönder skulle kunna frigöras från lantbruket och i stället bygga upp Kinas industri.

Omställningen krävde våldsamma ingrepp i Kinas natur, för ingenting fick stå i vägen för framstegen.

Enorma skogar skövlades

Redan under Kinas kejsarstyre hade svindlande 290 miljoner hektar skog försvunnit – ett område motsvarande til 66 gange Danmarks areal. Endast fem procent av landet var täckt av träd.

När Mao kom till makten var Kina därför ett av de länder i världen som hade minst mängd skog per invånare. Trots det hade det stora landet i början av 1950-talet fortfarande områden med relativt orörd skog. Det förändrades drastiskt med Maos nya politik.

I jakten på mer åkermark för att uppfylla regimens produktionskrav avverkades stora skogsområden under parollen ”skogen tillhör folket”. Enorma härskaror av bönder, arbetare och intellektuella gav sig ut på landsbygden för att hugga ner träd på bergssluttningar och i våtområden, som ofta visade sig oanvändbara som åkermark.

Avverkning i Kina på order från Mao.

I försöket att utveckla Kinas lantbruk avverkades enorma skogsområden, som gjordes om till åkerjord.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Ännu mer förödande för skogarna var Maos dröm om att Kina skulle överträffa de stora industrinationernas produktion av stål. År 1957 producerade Kina endast fem miljoner ton stål – en siffra som Mao på bara fyra år ville höja till 100 miljoner ton. Därmed skulle Kina överträffa Sovjetunionen och USA.

Samtliga folkkommuner ålades därför att bygga masugnar för utvinning av järn och stålproduktion. De cirka 600 000 ugnarna krävde enorma mängder bränsle, och eftersom många regioner saknade kol hamnade skogarna i skottgluggen igen. Ett astronomiskt antal träd höggs ner för att hålla igång de primitiva masugnarna, som var byggda av lera och tegel.

Det är omöjligt att ange några exakta siffror för järn- och stålproduktionen under Stora språnget. Folkkommuner som inte kunde uppnå regimens produktionsmål riskerade straff, så därför rapporterade de in överdrivna produktionssiffror. I desperation smälte man i många kommuner ner fullt användbara jordbruks- och köksredskap för att få upp produktionssiffrorna.

Eftersom masugnarna inte kunde nå de temperaturer som krävdes blev resultatet i regel råjärn av usel kvalitet. Men det var naturen som led mest.

För att uppnå Maos mål för järnproduktion smälte Kinas folkkommuner ner allt från grytor och stekpannor till lantbruksredskap.

För att uppnå Maos mål för järnproduktion smälte man på många håll även ner köksredskap.

© akg-Images/Pictures from history

Med skogarna försvann även djuren

Avverkningen av Kinas frodiga skogsområden för att bereda plats för åkrar eller hålla liv i masugnar fick katastrofala konsekvenser. I delar av landet ledde avverkningen till sandflykt. Öknar bredde ut sig och gjorde både ny och gammal åkermark oanvändbar.

Kinas uråldriga urskogar drabbades hårt. Avverkningen gjorde att bergssluttningar och slänter berövades trädens skyddande rotnät, som höll kvar den bördiga jorden.

Under regnperioden spolades jordlagret ut i floder och sjöar, som slammades igen. Resultatet var förstörda habitat för både djur och människor.

Andra skogsområden brändes ner för att skapa odlingsbara områden. Avverkningen gick ut över de djur som levde i skogarna. Bestånden decimerades och ett antal sällsynta djurarter, till exempel elefanter och trubbnäsapor, hotas av utrotning.

Maos angrepp på naturen gick hårt åt Kinas elefanter.

Skövlingen av Kinas skogar gick ut över bland annat landets bestånd av elefanter. År 1976 fanns det endast cirka 150 vilda elefanter kvar i hela Kina.

© Shutterstock

Ingen vet hur stor del av Kinas skogar som avverkades. I dag uppskattas omfattningen ha uppgått till cirka tio procent. I enstaka regioner försvann dock omkring 80 procent av skogen – och alla djur i den.

Den utvecklingen bekymrade inte Mao, som pekade ut en ny fiende: fåglarna.

Hetsjakt på småfåglar

Åren 1958–1959 förklarade kommunistpartiet krig mot ”Kinas fyra plågor”.

Råttor, flugor och myggor spred sjukdomar och deras antal skulle därför decimeras. Samtidigt såg Mao en chans att nå sina ambitiösa livsmedelsmål genom att peka ut en ny fiende: Sparvarna.

Enligt Mao åt sparvar upp stora mängder av den säd och det ris som Kinas bönder producerade. Därför inleddes en omfattande kampanj mot småfåglarna.

Enligt en bok om livet under Stora språnget fick alla invånare, även barn så unga som fem år, order om att delta:

”De skulle gå ut med sina grytlock, wokar och fat, slå på dem med slevar eller verktyg och göra så mycket oväsen som möjligt. Alla småfåglar i Kina skulle utrotas, löd ordern.”

”Hela skolan gick ut för att döda sparvar.” Skolelev från provinsen Sichuan.

Enligt författaren flög fåglarna från en plats till nästa för att undkomma oväsendet. Till slut blev sparvarna så utmattade att de bokstavligt talat föll döda ner från himlen.

”Hela skolan gick ut för att döda sparvar. Vi byggde stegar, så att vi kunde slå ner deras bon, och vi slog på gonggonger på kvällen, när de kom hem för att vila. Det tog flera år, innan det gick upp för oss att sparvar är nyttiga fåglar. Då hade vi bara fått höra att de åt spannmål”, mindes en skolelev i provinsen Sichuan.

Antalet döda sparvar registrerades noga. Döda fåglar knöts ihop med snören och hängdes upp i byarna.

Exakt hur många sparvar som dödades är det emellertid ingen som vet. De uppgifter som finns varierar från några hundra miljoner upp till en miljard. Jakten var en stor framgång, men resultatet blev en katastrof.

Förutom spannmål åt sparvarna nämligen även insekter, som nu kunde härja fritt. Utan sin naturliga fiende kastade skadeinsekter sig glupskt över grödorna, vilket resulterade i att skördarna krympte drastiskt och hungersnöd bredde ut sig.

Efter det fick Kina i desperation importera cirka 200 000 sparvar från Sovjetunionen och Kanada i ett försök att återställa beståndet.

Folkkommun, Mao, gemensam måltid

I Kinas folkkommuner arbetade och åt alla tillsammans – om det fanns tillräckligt med mat.

© akg-images/Pictures from history

Kritik tystades

Det hastigt växande behovet av livsmedel tvingade de kinesiska myndigheterna att försöka pressa ut betydligt mer ur den befintliga åkermarken. Folkkommunerna uppmanades därför att bygga bevattningsanläggningar, så att grödorna skulle kunna planteras tätare på åkrarna.

På rekordtid sköt dammar, vattenreservoarer och bevattningsanläggningar upp i alla delar av Kina. Byggandet gick så snabbt att kvaliteten blev lidande. Ofta ledde det till att lantbruksarealer översvämmades och blev obrukbara. Efter ett drygt decennium kollapsade flera hundra fördämningar, bland annat Banqiaodammen, och katastroferna fortsatte. Enligt Kinas departement för vattenresurser rämnade 3 515 reservoarer och dammar mellan 1951 och 2011. De flesta av dessa var från Maos tid.

Mao lät uppföra tusentals dammar i Kina.

Runt om i Kina uppfördes enorma dammar utan hänsyn till de habitat för djur som utplånades.

© Keystone-France/Getty Images

För att säkerställa större skördar krävde Mao att alla åkrar skulle utnyttjas bättre, vilket innebar fler plantor på samma yta. Resultatet var förutsägbart – plantor kan inte utvecklas om de står för tätt.

I ett försök att ändå rädda skörden använde bönderna stora mängder konstgödning. Det gjorde bara allting värre. Plantorna dog, och missväxt blev följden. Samtidigt förstördes sjöar och floder på grund av övergödningen. Resultatet visade sig i form av omfattande fiskdöd.

Problemen undanhölls från folket. I propagandan redovisades astronomiska uppgifter om skörden. Avståndet mellan regimens luftslott och verkligheten var enormt.

Vanliga kineser drabbades av svält och hungersnöd – och inte minst en skövlad natur. Vid ett möte i Kinas kommunistparti sommaren 1959 hördes den första försiktiga kritiken av den politik som fördes.

Kinas försvarsminister påpekade i ett privat brev till Mao de stora omkostnader som Stora språnget lett till. Brevet lästes upp under mötet och frågan diskuterades. Mao avfärdade kritiken, och försvarsministern fick lämna sin post.

Under Mao steg Kinas befolkningssiffra dramatiskt.

Mao belönade familjer med många barn. Först senare infördes ettbarnspolitiken. Kina har i dag 1,4 miljarder invånare.

© Shutterstock

Kinas befolkningssiffra exploderade

Genom åren har Kina försökt reglera befolkningssiffran genom befolkningskampanjer. Målet har växlat mellan att begränsa och öka antalet invånare. För Mao var en stor befolkning ett mål i sig.

I Kina fick de allra flesta familjer traditionellt sett många barn, helt enkelt för att barnen var föräldrarnas garanti för en tryggad ålderdom. Men efter revolutionen 1949 ökade befolkningssiffran så kraftigt att kommunistpartiet fruktade att landet inte skulle kunna livnära sin befolkning.

Det beslutades därför att befolkningstillväxten skulle dämpas. Resultatet blev en kampanj i vilken familjer uppmanades att använda preventivmedel. Innan regleringen hann genomdrivas på allvar stoppades den dock av Mao, som med mottot ”ju fler, desto bättre, och desto kortare väg till kommunismen” uppmuntrade familjer att skaffa många barn.

Familjer som fick fler än fyra barn belönades. Befolkningen i Kina växte därför kraftigt. Redan 1954 hade landet 600 miljoner invånare. Fyra år senare var antalet 650 miljoner. År 1964 översteg antalet invånare 700 miljoner, och när 1970-talet började var antalet kineser 800 miljoner.

Efter Deng Xiaopings maktövertagande 1978 beslutades det att befolkningstillväxten i Kina skulle dämpas kraftigt. Svaret var ettbarnspolitiken.

Katastrof orsakad av människan

För större delen av den kinesiska befolkningen i städerna och på landsbygden var perioden fram till och under Stora språnget hemsk. Övergrepp från myndigheterna samt hårt arbete i kombination med svält krävde otaliga liv. De stora förlorarna var framför allt de äldre och barnen.

Dansk-kinesen Xianfeng Wang beskriver sina upplevelser under Stora språnget med orden: ”Jag visste inte vad lidande var före den stora hungersnöden som spred sig över Kina och drabbade hela befolkningen (...) hungern plågade oss dag och natt.”

Experter bedömer att omkring 55 miljoner kineser dog till följd av Maos misstag.

Maos politik kostade omkring 55 miljoner kineser livet.

Stora språnget blev kostsamt inte enbart för naturen. Många miljoner kineser dog av svält, eftersom skördarna slog fel.

© akg-Images/Pictures from history

De många katastroferna ledde till att Mao rent politiskt hamnade ute i kylan. Han behöll formellt sina poster och ordförandetiteln, medan den pragmatiske Deng Xiaoping fick ansvaret för att ställa saker och ting till rätta. Mao återfick sin makt först under kulturrevolutionen, som inleddes 1966.

Inte heller Deng Xiaoping brydde sig om naturen. Därför fortsatte miljöförstörelsen i Kina. Från början av 1970-talet blev det uppenbart att industrin vållade enorma smogproblem. Orenat spillvatten från hushåll och industrier ledde till att sjöar och floder förorenades med mängder av gifter. På många håll försvann allt djurliv i de missfärgade sjöarna.

Under 1970-talet började man inom den kinesiska ledningen för första gången uppmärksamma naturens tillstånd. Oron över miljön ledde till att ett inledande arbete kring en miljölagstiftning sattes igång, men först efter Maos död 1976 etablerades Kinas första egentliga miljödepartement.