Under 1600-talet stack ett oansenligt, men väldigt spetsigt verktyg sig in i historien.
I årtusenden hade den lilla synålen – från början av ben och senare av järn – varit efterfrågad för sömnad, men bra nålar var oerhört svåra att få tag i.
Fram till 1600-talet bankades järnnålar till av smeder, men de rostade och böjdes lätt, och inte ens den skickligaste smed kunde skapa de hårda, tunna och släta nålar som marknaden efterfrågade.
Det förändrades på 1600-talet, när en nålmakare slog sig ner i den lilla orten Redditch i grevskapet Worcestershire i England. Nålmakaren grundade en industri, som med en enkel och effektiv metod gav britterna – och resten av världen – vad de ville ha: tåliga, släta nålar.
Det högspecialiserade arbetet gjorde på 1800-talet Redditch till centrum för världens nålproduktion, och varje vecka kunde staden skicka ut miljontals fina, små nålar av alla de slag på världsmarknaden – en bedrift som gjorde staden till nålens obestridliga huvudstad.
Det berättas att en utländsk nåltillverkare en gång skickade en oerhört liten injektionsnål till Redditch och förkunnade att den var världens minsta nål.
Nålspecialisterna i Redditch svarade med att returnera injektionsnålen med en trädd Redditchnål inuti!
Den lilla orten Redditch låg i mellersta England i närheten av industristaden Birmingham, som hade en stor järnindustri. Därifrån fick Redditch metallen till nålfabrikerna.
Nålarna kom från kontinenten
Under århundradena innan Redditch blev centrum för Englands nålproduktion var britterna tvungna att importera kvalitetsnålar för sömnad av allt från kläder till sadlar och segel.
Nålarna kom från bland annat Spanien, där smeder under den sena medeltiden började tillverka tunn ståltråd av god och stark kvalitet. Tekniken hade de lärt sig av araberna. Från Spanien spreds konsten till bland annat Flandern och Tyskland.
De importerade nålarna såldes framför allt i London. Krönikeskrivaren John Stow, som själv varit skräddare, skriver att en spanjor på 1500-talet sålde nålar i Cheapside, en av stadens affärsgator.
Försäljaren vägrade dock att avslöja hur det utsökta hantverket blev till.
Snart lärde sig emellertid engelska hantverkare konsten av inflyttade mästare, och i 1600-talets London vimlade det av nålmakare, som höll till framför allt kring Tower Bridge.
Londons etablerade nålmakare försökte dock motarbeta alla nya nålmakare, vilket ledde till att många valde att lämna staden och söka sig norrut till området kring Redditch.
En av dessa nålmakare var William Lea, som omkring 1650 slog sig ner i Redditch i närheten av floden Arrow.
Kungliga pråligheter krävde nålar
William Lea kunde inte ha valt en bättre plats än Redditch.
I närbelägna Birmingham fanns det en stor metallindustri, som kunde leverera ståltråd till nålarna.
Staden ”genljuder av klangen från städ, för här finns ett stort antal smeder och andra, som tillverkar järn och stål”, skrev historikern William Camden redan 1586.
Floden Arrow rann nära staden och försåg hantverkarna med rikliga mängder vatten för produktionen.
Vattenkanalen innehöll dessutom smärgel, en blandning av mineraler som bildade ett effektivt slipmedel för exempelvis stål. Viktigast var dock att driftiga nålmakare fritt kunde etablera sig i staden.
Kunder saknades inte. Skrädderiyrket fick ett rejält lyft, när Karl II år 1660 intog tronen
När Kung Karl II intog Englands tron avskaffade han de stränga lagar om måttfullhet, som påtvingats britterna under den nypuritanske Oliver Cromwells militärdiktatur. Kung Karl Karl och hans hustru Katarina av Braganza älskade överdådiga mantlar. För skräddare och synålstillverkare vankades det goda tider.
England hade i mer än ett decennium regerats utan någon kung. I stället styrde parlamentet och folket uppmanades till måttfullhet. Fester och liknande utsvävningar var förbjudna, och kläder fick inte vara för pråliga.
Kung Karl satte stopp för sparsamheten. Han höll fester och klädde sig i överdådiga mantlar. Adeln och borgerskapet följde efter, så skräddarna fick fullt upp. Och de behövde nålar.
Nålmakarna i Redditch skulle förse inte enbart skräddare utan även gobelängmakare, som gjorde tjocka, färgsprakande vävnader till stenväggarna i slott och borgar.
Även kyrkor och kloster utnyttjade skräddarnas tjänster, och i slutet av 1600-talet arbetade cirka sexhundra nålmakare i staden med omnejd.
Nålarna massproducerades
För att möta efterfrågan var nålmakarna i Redditch tvungna att sätta arbetet i system.
Under de första åren tillverkades nålarna för hand med hjälp av maskiner som drevs av vattenhjul. Med tiden blev arbetet alltmer automatiserat, och i början av 1800-talet hade nålmakarna utvecklat ett system, som kunde producera nålar i en rasande fart.
År 1824 producerades det i Redditch omkring fem miljoner handgjorda nålar i veckan.
Nålen var klar på en vecka
Även om nålen inte är något särskilt avancerat verktyg, krävde tillverkningen av en kvalitetsnål många arbetsmoment – och arbetet utfördes i ett halsbrytande tempo.
Ståltråden kapas
Med en kraftig sax klipper arbetaren en bit av en ståltrådsrulle. Längden räcker till två synålar. Eftersom tråden är böjd efter att ha varit rullad, rätar arbetaren ut det avklippta stycket genom att först hetta upp det i en ugn och sedan räta ut det med en platt järnstav.
En arbetare slipar nålens spets
En så kallad pointer spetsar till båda ändarna av ståltrådsbiten med hjälp av en roterande slipsten. En skicklig pointer kunde slipa upp till hundra nålar på samma gång. Efter att nålarna fått sin spets tvättas de, varpå de torkas över en eldstad.
Hål till nålens öga
En arbetare placerar de tillspetsade ståltrådsstyckena mellan två kolvar i en press. Kolvarna bankar mitten av de enskilda ståltrådstyckena platt och formar nålens huvud. Vid en annan press stansar arbetaren ut hålen till nålarnas ögon.
Nålens huvud rundas till
Efter pressen är det dags för finslipning – ett arbete för kvinnor och barn. De fäster nålarna i en klämma och filar av alla kanter. Därefter bryts styckena i två, som utgör varsin nål.
A: Kanterna filas av.
B: Ståltråden bryts i två.
C: Nålhuvudena rundas av.
D: Nålhuvudet är färdigt.
Värme och olja härdar metallen
För att härda metallen hettas nålarna upp i en ugn och kyls snabbt av i olja. Processen är nödvändig, men gör metallen skör. Nålarna hettas därför upp igen i en panna och kyls långsamt. Till sist rätas nålarna ut med en hammare på ett städ.
Slipmedel gör nålen slät
En arbetare rullar in cirka 50 000 nålar i ett stycke skinn tillsammans med en blandning av tvål, olja och smärgel. Rullarna läggs i en roterande tunna, som håller rullarna i rörelse, så att blandningen slipar nålarna släta. Processen tar en vecka.
Skinn ger en blank yta
Till sist poleras insidan av nålsögat, så att kanterna inte förstör tråden. Det sker genom att knottrig ståltråd dras genom nålsögat. Därefter poleras nålarna genom att de pressas mot ett roterande hjul klätt med skinn. Nålarna är klara.
Enkelt uttryckt gick arbetet till så att ett stycke ståltråd klipptes av, härdades och bearbetades, så att det blev till en spetsig synål med ett perfekt avrundat huvud och ett litet, slätt nålsöga.
Processen omfattade ett antal specialiserade moment, som skulle utföras snabbt och precist.
Till exempel skulle den arbetare som ansvarade för härdningen på kort tid kunna hetta upp nålarna till exakt 315 grader och sedan kyla ner dem med exakt den hastighet som krävdes för att stålet inte skulle bli skört och gå sönder.
För att göra arbetet så effektivt som möjligt var uppgifterna fördelade mellan arbetarna.
En nål passerade sjuttio par händer, som alla utförde ett enskilt moment i processen.
Till de fysiskt minst krävande momenten hörde att stansa ut nålsögat. Denna enkla uppgift utfördes med en maskindriven press, ofta betjänad av en kvinna eller flicka.
”Jag togs ur skolan precis när jag började lära mig något.” William Avery, nåltillverkare.
Nålproduktion var ofta en familjeangelägenhet. Ofta jobbade både mannen och hustrun på fabriken, och när barnen blev omkring åtta år, lämnade de skolan för att göra föräldrarna sällskap i produktionen.
”Jag togs ut ur skolan precis när jag började lära mig något. Vi var alla tvungna att arbeta, och jag började lära mig min fars yrke”, berättade William Avery, som senare blev nåltillverkare.
Arbetsdagen var lång – tio timmar för en manlig arbetare. Men lönen motsvarade ansträngningarna. Medan en yrkesutbildad arbetare inom andra branscher tjänade omkring trettio shilling på en sexdagarsvecka, fick en manlig nålmakare lätt upp till fyrtio shilling i veckan.
Högt specialiserade arbetare kunde inkassera ännu mer än så. Barn fick mellan en och fem shilling i veckan, medan kvinnor kunde tjäna mellan åtta och femton shilling i veckan.
Gifta kvinnor fick endast arbeta deltid mellan 08.30 och 12.30 och 14 och 16.
På så sätt kunde de ”få tid att göra hemmet behagligt, laga mat åt familjen och ta hand om barnen före och efter skolan, så att de inte springer runt på gatorna sent på kvällarna”, som nåltillverkaren R.S. Bartleet formulerade det.
Drottningen beundrade nålarna
Nåltillverkningen gick så bra att Redditch på 1840-talet fick i stort sett monopol på produktionen och blev känt i hela England som synålens huvudstad.
”I Redditch däremot är nåltillverkningen huvudsysslan, utan vilken nästan allt annat skulle stänga.” Knight’s Penny Magazine, 1843.
”Det är inte för att andra städer inte erbjuder detta yrke, men hos dem utgör nålmakeriet endast ett av många yrken. I Redditch däremot är nåltillverkningen huvudsysslan, utan vilken nästan allting annat skulle stänga, för även om det förekommer annan handel och butiker i staden, så existerar de endast för att betjäna den del av invånarna som står för nålproduktionen”, konstaterade Knight’s Penny Magazine 1843.
Tillverkarna upprätthöll stadens försprång genom att kontinuerligt utveckla nya metoder, som effektiviserade produktionen ytterligare.
En av fabriksägarna, Abel Morrall, lät konstruera en maskin, som kunde polera hela 12 000 nålsögon samtidigt. Maskinerna innebar att en arbetare nu på en arbetsdag kunde polera mer än 100 000 nålar.
En effektivare press gjorde dessutom att en arbetare kunde stansa ut 4 000 nålsögon i timmen.
Maskinerna gjorde att Redditch 1847 sprutade ut femtio miljoner nålar i veckan – ett antal som femton år senare fördubblats till hundra miljoner.
I hopp om att undgå det farliga slipdammet använde många arbetare munskydd.
Slipandet var livsfarligt
Nålproduktionen hade en dyster baksida, när tillverkningen i början av 1800-talet blev industriell.
Särskilt utsatta var de så kallade pointers – spetsare – som hade till uppgift att fila nålens spets. Dessa arbetare slipade upp till 10 000 nålar per dag och omgavs av ett moln av slipdamm.
Små metallspån från nålen träffade ögonen och vållade ögonskador eller blindhet. Ännu värre konsekvenser hade det fina slipdammet, som drogs ner i lungorna.
Dammet orsakade ”pointer’s rot” – en sjukdom som förstör lungorna och leder till döden.
Som om inte det var nog skulle de tillspetsade nålarna till sist rullas i asbestpulver för att förhindra rost. Det farliga arbetet gjorde att en pointers genomsnittliga livslängd var 35 år.
Å andra sidan hade spetsarna bäst betalt av alla. Därför stretade de emot, när fabriker i slutet av 1800-talet började installera apparater som kunde leda bort dammet.
Arbetarna var rädda att lönen då skulle sänkas.
Morralls maskin och nålproduktionen var av så stor vikt för landet att de fick en plats på världsutställningen 1851.
Utställningen skulle visa världen det allra yppersta som det industrialiserade Storbritannien hade att bjuda på. Maskinen blev ett av utställningens stora dragplåster.
Morrall demonstrerade för publiken hur maskinerna nu underlättade arbetet och gjorde att det gick fortare. Enbart under maj skänkte han bort 200 000 nålar som gåvor.
Till och med drottning Victoria visade stort intresse.
”Drottningen ställde många frågor om det nyttiga hantverkets framsteg här i landet, bland annat om antalet arbetare och antalet färdiga nålar, före och efter att maskineriet togs i bruk”, skrev Abels bror Michael Morrall 1866 i en bok om nåltillverkningen.
Nålar byttes mot slavar
År 1862 hyste Redditchområdet fyratusen nåltillverkare med över tiotusen anställda.
Berömmelsen nådde snart långt ut i världen.
Synålar av bland annat märket Whitechapel Sharps, som var tillverkade i Redditch, stod högt i kurs som bytesobjekt för de expeditioner som britterna på 1800-talet skickade till Afrika.
”I Uganda, där de infödda är skickliga skräddare och körsnärer, är nålar väldigt efterfrågade. En vacker slavflicka kan fås för endast tretton engelska nålar!” skrev den brittiske upptäcktsresanden Samuel Baker, som mellan 1869 och 1873 utforskade Afrikas inre.
Nålfabrikerna i Redditch gjorde det möjligt för alla att köpa kvalitetsnålar som höll för evigt.
Redditch frodades och behöll sin status som synålens huvudstad långt in på 1900-talet.
Under andra världskriget producerade staden trots minskad efterfrågan fyrtiofem miljoner nålar i veckan.
Men under efterkrigsåren, när massproducerade kläder från fabriker konkurrerade ut skrädderierna, fick en efter en av fabrikerna slå igen.
Än i dag utmärker Redditch sig dock. Området hyser Storbritanniens enda nålfabrik. Bolaget, som tillverkar kirurgiska nålar, producerar årligen fyrahundra miljoner nålar med helautomatiska industrimaskiner.