Den mycket bereste tyske professorn Friedrich von Raumer är förbluffad när han besöker Storbritannien 1835. Medan maskinerna brummar och svart rök stiger ur fabrikernas skorstenar njuter överklassen av rävjakt och utflykter. Arbetarklassen kan däremot se sig i månen efter underhållning.
”Det arbetande folket har i allmänhet ingen tillgång till spännande händelser och underhållning under veckan, och inte ens söndagen – sträng och rigid som den är här – erbjuder någon möjlighet till förströelse eller nöje", skriver von Raumer till sina vänner i Tyskland.
Hans landsman Friedrich Engels, som 1843 arbetar i en textilfabrik utanför Manchester, är också upprörd.
”Sprit är nästan deras enda källa till underhållning”, konstaterar filosofen, som fem år senare skriver Kommunistiska manifestet tillsammans med Karl Marx.
Slumkvarteret Seven Dials gränsade till Soho. Under industrialiseringen bodde några av Londons fattigaste under usla förhållanden i de trånga och mörka gränderna.
Under 1700- och 1800-talen flyttade miljontals britter till städerna, där de nya fabrikerna skapade arbetstillfällen och möjligheter till ett bättre liv – långt från jordbrukets slitsamma arbete. Men de anställda, arbetarklassen, blev besvikna.
Lönerna var usla och arbetsdagen oändlig, eftersom fabriksägarna och kyrkan i årtionden var inbitna motståndare till fritid för arbetare. Ledighet skulle oundvikligen locka svaga själar i fördärvet, löd varningarna.
Nöje var bara för eliten
Sedan medeltiden hade fritid varit ett privilegium för överklassen. Endast kungligheter, adelsmän och ett fåtal rika människor hade tid och pengar att gå på hästkapplöpningar och resa utomlands.
När industrialiseringen utlöste en flodvåg av arbetare från landsbygden till storstädernas fabriker fick arbetarna för första gången fasta arbetstider. Det innebar dock inte att arbetarklassen fick någon fritid.
Rävjakt med hästar och hundar var ett av den brittiska överklassens favoritnöjen.
Fabriksarbetarna kom vanligtvis till jobbet klockan fem på morgonen och kunde inte släpa sig hem förrän 15 timmar senare, stupfärdiga av trötthet.
”På fabriken är vi inlåsta fram till kvällen i lokaler som är varmare än vad vi har upplevt under den varmaste dagen i sommar. Med undantag för en matpaus på en trekvart har vi inga pauser, och andra måltider måste vi äta medan vi arbetar”, klagade en bomullsspinnare i Manchester 1818.
Efter den sex dagar långa arbetsveckan var det ingen som orkade till exempel ägna sig åt en hobby. För de flesta människor handlade det om att komma hem, få något att äta och sedan krypa till sängs.
Tidigare, under medeltiden, hade en uppsjö av helgdagar åtminstone gett de lägre klasserna en paus från den slitsamma vardagen, men många av dessa dagar avskaffades när industrialiseringen tog fart – för att garantera fabriksägarna så stora vinster som möjligt.
Enligt överklassen berodde Storbritanniens stora problem med supande inte på det tröstlösa livet i storstädernas slumkvarter utan på arbetarklassens dåliga moral.
Inte ens söndagarna var helt lediga, för prästen förväntade sig att se sin församling i kyrkan och han rasade mot att vilodagen skulle kastas bort på lättsinnigheter.
Kyrkan fruktade moraliskt fördärv
Kristendomen var djupt rotad i samhället, men omkring år 1800 började allt fler arbetare överge kyrkan. Landets präster såg med fasa och ogillande på hur i synnerhet arbetarklassen bytte ut nattvardsvinet mot en öl – eller fem – på puben.
Och även om majoriteten av arbetarna fortfarande besökte kyrkan på söndagsmorgnarna, så begav de sig efteråt direkt från Guds hus till pubarna, där jordiska frestelser väntade på att förstöra deras själar.
”Fylleri, svordomar, sabbatsbrott, tuppfäktning, kortspel och dans har varit den favoritförströelse som denna plats har erbjudit i många år”, stod det 1823 i en kyrkotidning om en pub i Yorkshire.
Enligt tidningen var puben ”känd för sin moraliska fördärvlighet och ondska av alla slag”.
Många bönder och arbetare passade på att slumra till under gudstjänsten.
Kyrkan var hårt arbete för underklassen
I århundraden lade kyrkan beslag på en stor del av församlingsmedlemmarnas knappa fritid. Det var inte förrän på 1700-talet som påven och biskoparna utmanades av upplysningens idéer.
Tre dagliga böner i kyrkan, bikt och gudstjänster två gånger i veckan – medeltidens stränga tro krävde mycket av alla kristna.
Kyrkofäderna ansåg att varje ledig stund skulle ägnas åt Gud. Beväpnade med bibel och kors läxade prästerna upp sina församlingsmedlemmar, och få vågade trotsa påbuden, för prästerna hotade med att de som var svaga i tron skulle brinna i helvetet i all evighet.
I början av 1700-talet var det i många delar av Europa olagligt att missa söndagens gudstjänster. Om människor inte infann sig i kyrkan riskerade de böter eller en tur till skampålen.
Men under loppet av århundradet vann upplysningens idéer om deism mark – en religiös uppfattning som bygger på tanken att Gud har skapat en perfekt värld, men inte aktivt ingriper i dess angelägenheter.
Upplysningsfilosoferna ansåg att människor kunde fatta rationella beslut – oberoende av kyrkan och andra auktoriteter – vilket innebar att kyrkobesökare var mindre benägna att frukta Guds straff.
Kyrkan ogillade också de många marknader som britterna gärna spenderade sin knappa fritid på.
På marknaderna förekom mycket drickande och hasardspelande. Hundar som kämpade mot grävlingar eller tjurar lockade till sig upphetsade folkmassor och slagsmål bröt ofta ut – för att inte tala om prostitutionen, som också var utbredd på marknadsplatserna.
Kyrkan varnade högljutt för mer fritid, vilket skulle vara direkt farligt för den brittiska arbetarklassen.
”Det är vår plikt som kristna väktare att varna för den överhängande faran", predikade prästen Robert Dillon i London 1830, medan en annan präst i huvudstaden varnade för ”de onda lustarna” och ”svåra frestelser”.
Orden var inte tillräckligt hårda för den kristna rörelsen metodisterna, som 100 år tidigare hade brutit sig ur Church of England på grund av kyrkans slappa attityd: med hot om uteslutning försökte metodistkyrkan hålla sina församlingsmedlemmar i schack.
”Ingen kan fortsätta att vara medlem i vår gemenskap om han eller hon besöker ett värdshus”, stod det i kyrkobladet.
”Det skulle vara förödande för landets industri att förkorta arbetsdagen.” Bomullstillverkare i brev till parlamentsledamot, 1847.
Förutom kyrkan arbetade också fabriksägarna för att se till att arbetarklassen hade så lite fritid som möjligt. Fabriksägarna oroade sig för att berusade arbetare innebar lägre produktion – antingen för att bakfyllan fick dem att göra misstag eller för att de struntade i att gå till arbetet.
Så tillverkarna använde sitt inflytande för att påverka politiker. År 1847 skrev till exempel bomullsmagnaten David Whitehead till Lord Morpeth, en ledamot i överhuset:
”Det skulle vara förödande för landets industri att förkorta arbetsdagen i fabrikerna och ge arbetarna mer fritid.”
Entusiaster kämpade för en nykter fritid
Trots alliansen mellan fabriksägare och kyrkoledare lät arbetarna sig inte stoppas – deras förbittring var för stor. De slet hela veckan för futtiga löner och fick aldrig koppla av.
Arbetarna bildade fackföreningar och strejkade i månader för att tvinga ner arbetstiden och höja lönerna. Efter årtionden av oroligheter införde parlamentet motvilligt fabrikslagar som gradvis gav arbetarklassen mer fritid.
Men många oroade sig fortfarande för att arbetarna använde sin fritid på fel sätt.
”Hela söndagen går alltför ofta förlorad i antingen fylleri eller passiv sysslolöshet. Arbetaren ses sällan, om ens någonsin, ägna sig åt hälsosam motion under bar himmel”, sa en läkare i Manchester.
Att arbetare inte motionerade berodde dock inte på en ovilja att vara fysiskt aktiva. De flesta hade helt enkelt ingenstans att motionera på. Industristäder som Manchester och Birmingham var fulla av fabriker och bostäder, och även om det fanns någon enstaka grön yta fick den inte användas för idrott.
En av britternas största industrier på 1700- och 1800-talen var bomullsspinnerier, som spann garn av bomull från kolonin Indien.
I 200 år kämpade arbetare för fritid
Usla löner och hårt slit från morgon till kväll – det var mycket som Storbritanniens första fackföreningar hade att kämpa emot. Till en början var de olagliga, men så småningom var politikerna tvungna att lyssna och ändra landets lagar.
Den industriella revolutionen drabbade Storbritannien först, och därför uppstod världens första fackföreningar där i början av 1700-talet.
Det brittiska parlamentet försökte förbjuda arbetare att organisera sig, men det ledde till upplopp. I början av 1800-talet gav sig makthavarna och antog de första lagarna för att stävja arbetsgivarnas ohämmade exploatering av de anställda.
År 1833 blev det förbjudet att anställa barn under nio år, och barn under 13 år fick inte arbeta mer än maximalt 48 timmar per vecka, varav två timmar per dag skulle tillbringas i skolan. Nästa stora steg kom 1847, då parlamentet beslutade att alla barn under 18 år och kvinnor inom textilindustrin fick arbeta högst tio timmar per dag.
Männen nämndes inte, men tre år senare fick de enligt lag lov att sluta arbeta klockan 14 på lördagar. År 1850 hade brittiska mäns arbetstid sjunkit till cirka tolv timmar per dag – en följd av lagstiftningen om kvinnors och barns arbetstid.
I Sverige slet fabriksarbetare i upp till 60 timmar i veckan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Först 1920 infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka. Eftersom arbetsveckan omfattade måndag till lördag innebar det åtta timmars arbete om dagen.
Fram till dess hade myndigheterna bestraffat bollspel på gatorna med böter – eftersom uppståndelsen störde den allmänna ordningen.
Under 1800-talet blev emellertid vikten av motion allmänt känd och läkare började rekommendera allt från rodd till promenader.
Progressiva markägare donerade mark så att offentliga parker kunde öppnas i närheten av arbetarnas bostadsområden.
”Jag anser att det bör skapas plats för motion och rekreation för arbetarklassen och särskilt för deras barn, så jag har gjort fyra tunnland mark tillgängliga”, sa en markägare i Londons utkanter, som välkomnade alla att komma och ”leka och spela” på hans mark.
Under andra hälften av 1800-talet arbetade Storbritanniens folkskolor hårt för att stimulera intresset för lek och motion. Skolans idrottslektioner omfattade friidrott och lagsporter.
Sporten rugby fick sina första nedskrivna regler 1845.
Fotbollens och rugbyns föregångare hade mest liknat slagsmål mellan stora grupper av män, men under 1800-talet fick båda sporterna regler som begränsade våldet.
Som ett resultat av detta ansågs bollsporter inte längre vara skadliga för samhället.
”Idrotten bidrar till att förmedla några av de mest värdefulla sociala egenskaperna och manliga dygderna”, konstaterade en kommission 1864.
Eleverna tog med sig sporten från skolan hem, och fabrikerna hade egna fotbolls- eller rugbylag som ofta spelade på lördagar.
Monopolet på nöjen bröts
Under 1800-talets sista decennier hade alla äntligen fritid. Elitens monopol på förströelse bröts. Samtidigt steg reallönerna i England med 40 procent mellan 1860 och 1875.
Fotbollsklubben Everton FC grundades av församlingen i metodistkyrkan Skt. Domingo i Liverpool. Bland lagets spelare på detta foto från 1887 var en stenhuggare, en bryggeriägare och en kontorsassistent.
Arbetarna slutade jobba klockan 18.00 och hade tid att motionera eller delta i samhällsaktiviteter. Bank Holidays Act från 1871 gav dessutom alla engelsmän fyra extra semesterdagar.
Kyrkan slutade hota med avstängning och hjälpte till och med till att grunda fotbollsklubbar som Everton FC och Southampton FC, medan framsynta fabriksägare på eget bevåg anordnade helgutflykter till natursköna områden för sina anställda.
Storbritanniens ärkekonservativa överklass såg med irritation på när horder av människor invaderade parker och kapplöpningsbanor, platser som dittills hade varit reserverade för överklassens exklusiva skara
I badorten Torquay i sydvästra England satte en man vid namn William Miller sitt te i vrångstrupen, när en grupp män tog sig ett dopp en lördagseftermiddag 1888. I en insändare skrev han upprört:
”En grupp arbetare (det var lördag eftermiddag) kastade sina kläder på muren vid stranden och sprang ut i vattnet som vildar.”
I slutet av 1800-talet var det få som var simkunniga. Kvinnor nöjde sig i regel med att vada ut i havet och doppa sig, medan de klamrade sig fast vid ett rep.
Det var dock svårt för överklassen att förbjuda människor att använda till exempel offentliga parker på sin fritid; allt de rika kunde göra var att isolera sig i exklusiva klubbar eller ägna sig åt betydligt dyrare fritidsintressen som polo och cricket.
Det utbredda intresset för aktiv fritid hade nämligen kommit för att stanna – och sport var inte det enda alternativet. Som den brittiske författaren George Orwell skrev om sina landsmän 1941:
”En annan engelsk egenskap som är en så stor del av oss att vi knappt märker det är beroendet av hobbies och tidsfördriv. Vi är en nation av blomsterälskare, men vi är också en nation av frimärkssamlare, duvfantaster, amatörsnickare, kupongklippare, dartspelare och korsordsfantaster.”