Kosmetika var en viktig del av vardagen i det gamla Egypten och användes av både män och kvinnor. Ett av bevisen för kosmetikans enorma betydelse på den tiden är de omkring tiotusen år gamla sminkpaletter som arkeologer har funnit under utgrävningar i Egypten.
Paletterna användes till att bland annat bearbeta de ingredienser som ingick i kosmetika avsedd för ansikte och kropp. De gamla egyptierna kunde till exempel tillverka smink i starka röda, gula och gröna nyanser med hjälp av material som växtfärgen henna, det järnhaltiga jordfärgämnet ockra och mineralet malakit.
Även dofter var viktiga för egyptierna. Rikets faraoner använde rökelse och olika typer av krämer och salvor för att sprida väldoft. Härskarna tog även dofterna med sig i döden: i Tutankhamuns grav (från cirka 1300 f.Kr.) fann arkeologerna alabastervaser med salvor, som fortfarande doftade efter tretusen år.
Sminkpaletter användes för att bearbeta ingredienser till smink, men var så omtyckta att egyptierna även använde dem som prydnadsföremål i sina hem.
Dofter skulle blidka gudarna
De gamla egyptierna var emellertid inte de första människorna som använde kosmetika. Den tidigaste kosmetikan i mänsklighetens historia var troligen blod eller fett från djur, sot och aska, som smordes i ansiktet och på kroppen.
Vissa fynd tyder på att människan väldigt tidigt använde ockra, kanske blandat med djurfett. Den gula, röda och bruna färgen kan ha haft många olika syften, till exempel att skydda mot solens strålar eller de kalla vintervindarna, och den ingick förmodligen även i de religiösa ritualerna.
Under de följande årtusendena förknippades kroppsutsmyckning dock i allt högre grad med skönhet. Under antiken lade både romarna och grekerna stor vikt vid kosmetika och parfym.
Det sistnämnda ordet kan härledas till det latinska per fumum, som betyder ”genom rök”. Rökelse användes ursprungligen i samband med religiösa ceremonier, då väldoften antagligen skulle blidka gudarna.
Förutom det badade man, smorde in sig och parfymerade sig i sådan omfattning att den grekiske statsmannen Solon på 500-talet före Kristus ville förbjuda slöseriet med de dyrbara varorna.
Det finns även exempel på romerska författare som skrev om kosmetika, även om det ofta var för att göra narr av excesser på området. Diktaren Martialis, känd för sina karikatyrer, föraktade överdrivet användande av parfym och hävdade att: ”Den som ständigt luktar gott, luktar inte gott”.
De hånfulla orden fick dock inte Roms kvinnor att avstå från att sminka sig. Inte minst kvinnor från överklassen och prostituerade stänkte frikostigt på sig parfym och täckte huden med puder, rouge och ögonskugga.
Rika kvinnor ville ha en blek hud, eftersom det visade att de inte behövde arbeta och röra sig utanför hemmets fyra väggar. För att se fräscha ut satte kvinnorna färg på kinderna med ett puder av växter eller mineraler.
Prostituerade kvinnor bar kraftigare smink än överklassens kvinnor. Med kristendomens utbredning minskade emellertid förbrukningen av kosmetika. Människan skulle inte förställa sig, utan visa upp sig som Gud hade skapat henne.
Manikyrset och kam från Rom.
Kosmetika kunde ge straff
Att använda skönhetsprodukter betraktades till och med som suspekt, och under häxprocessernas tid kunde det leda till anklagelser om trolldom.
Det hände i bland annat England, där myndigheterna på 1500-talet införde en bestämmelse, som slog fast att en kvinna kunde dömas för häxkonster, om det kunde antas att hon förmått en man till äktenskap genom att använda kosmetika.
Användandet av parfym och smink gick emellertid inte att stoppa. Samtidigt som kyrkan fördömde den kvinnliga fåfängan i de lägre samhällsklasserna blev skönhetsprodukter populära bland aristokrater.
Paradoxalt nog kan en del av inspirationen till det nya modet – bleka, vitpudrade ansikten med röda kinder och läppar – härledas till medeltidens ”naturliga” ideal.
Att uppnå det helt rätta, kritvita utseendet var emellertid inte helt riskfritt. Det hände att människor fick blyförgiftning av det vita sminket. Exakt rätt kritvit nyans fick man nämligen med hjälp av det giftiga ämnet blyvitt.
Kulmen nåddes under 1600- och 1700-talet. I Frankrike kallade man Ludvig XV:s hov för ”det parfymerade hovet”, och användningen av puder, smink och parfym nådde nya höjder, bland både män och kvinnor.
En populär detalj var den så kallade muschen – ett litet svart tygplåster, som placerades i ansiktet eller på barmen. Den lilla skönhetsfläckens estetiska värde bestod i att den framhävde användarens liljevita hud, men den kunde samtidigt användas för att dölja ärr, små sår eller utslag på huden.
En flaska Eau de Cologne No. 4711.
Vatten från Köln var Napoleons favorit
På 1700-talet tog franska soldater med sig en parfym hem från Tyskland. Parfymen lär ha varit Napoleons favoritdoft.
En av de mest kända parfymerna under 1700- och 1800-talet var Eau de Cologne. Namnet betyder ”vatten från Köln”, och det finns flera berättelser om denna legendariska parfym.
Det ursprungliga receptet med bland annat citron, apelsin, bergamott, lavendel och rosmarin skapades troligen av italienaren Giovanni Paolo Feminis, som bodde i Köln.
Varifrån han fick receptet är oklart, men under 1700-talet började en släkting vid namn Giovanni Maria Farina sälja parfymen under namnet Aqua Admirabilis. Doften påstods påminna om en italiensk vårmorgon efter ett regn.
Den franska armén ockuperade Köln under sjuårskriget (1756–63) och tog med sig parfymen hem till Frankrike, där doften kallades för Eau de Cologne som en påminnelse om dess ursprung.
Den franske härföraren Napoleon sägs ha varit synnerligen förtjust i parfymen, och det påstås att han förbrukade omkring sextio flaskor i månaden.
I dag är eau de cologne beteckningen för en relativt svag doftlösning, som innehåller omkring tre till fem procent eteriska oljor och har en alkoholhalt av omkring sjuttio procent.
Puder dolde smuts
Pudring och parfymering ska emellertid inte betraktas som tecken på att personlig hygien stod särskilt högt i kurs under denna period.
Både grekerna och romarna – som var flitiga besökare i den tidens badhus – var betydlig noggrannare när det gällde renlighet. Syftet med den rikliga användningen av puder och parfym var snarare att dölja smuts och en obehaglig kroppslukt.
Den personliga hygienen förbättrades avsevärt under 1700-talet i samband med att tvål för skumbad med doft av citron, rosor eller violer uppfanns och började användas.
Än så länge var det dock inte vanliga människor som använde parfym och smink. Det var förbehållet framför allt den privilegierade klassen.
Bysten visar att den egyptiska drottningen Nefertiti bar läppstift.
Röda läppar var rätt
När det gäller kosmetika är läpparna väldigt känsliga, och en del färger kan vara direkt farliga att använda runt munnen. Trots det har det genom historien varit väldigt vanligt att måla läpparna, bland både män och kvinnor.
Gravmålningar från det gamla Egypten visar att egyptierna gjorde det redan på den tiden. I 1700-talets Europa användes rött smink för att få läpparna att kontrastera mot den vita huden.
I mitten av 1910-talet började tillverkare av smink i USA att sälja det första läppstiftet, troligen inspirerat av det fettbaserade smink som användes inom teatern. Nu gick det att ta med sig sin egen färg och måla läpparna utanför sitt eget hem.
Läppstiftet blev oerhört populärt, men vållade även konflikter. Tjänsteflickor kunde avskedas och butiksbiträden få en varning, om de följde överklasskvinnors exempel och målade läpparna med läppstift. Dessa försök att hejda läppstiftets hastigt växande popularitet hade emellertid ingen effekt.
För mycket smink var vulgärt
På 1800-talet tappade smink ännu en gång i popularitet i västvärlden, i synnerhet i det viktorianska Storbritannien. Att använda för mycket smink ansågs vara vulgärt.
Det gick an för skådespelare och konstnärer – inte för anständiga medborgare. I stället eftersträvade man en nedtonad och diskret framtoning. Mot slutet av 1800-talet började kosmetika bli modernt igen. Den riktigt stora förändringen kom dock först flera år senare, på 1920-talet.
Vid det laget hade fler kvinnor börjat förvärvsarbeta och tjäna egna pengar. Parallellt med denna nyvunna frihet för kvinnor utvecklades produktionen av parfymer och smink till en storindustri.
Parfymen Chanel Nº5 kom till 1921 och blev den mest kända. Framgången berodde inte enbart på doften, utan även på en mycket effektiv marknadsföring och en elegant design. Namnet sägs komma av att fem var modeskaparen Coco Chanels tursiffra.
En fransk tecknare föreställde sig 1912 hur kvinnors skönhetsutrustning skulle se ut år 2000.
Parfym signalerade lyx
Reklamen var omfattande, då som i dag. Smink och parfym skulle förknippas med lyx och status. Även om en kvinna inte tjänade så mycket kunde hon köpa en ny parfym eller hudkräm och därmed känna sig mer attraktiv.
När sprayburken – en gasdriven tryckbehållare – dök upp i slutet av 1950-taket blev det även både enklare att förpacka skönhetsprodukterna och att använda dem.
Idealen växlar, men arvet från parfymens och kosmetikans långa historia är påtagligt även i dag. Kosmetikans urgamla praktiska funktion kan man fortfarande hitta i kosmetika, läppstift och andra skönhetsprodukter, som inte enbart är till för att ge färg, utan även för att vårda och skydda huden.
För mycket smink och parfym betraktas av många fortfarande som vulgärt eller malplacerat, men skönhetsprodukter har blivit en självklar del av vardagen för väldigt många människor.