Katolska exorcister bekämpade europeisk dävulsmani
På 1500-talet var djävulen lös i Europa. Han tog över oskyldiga människor och fick dem att tala i tungor, fäkta vilt omkring sig eller bete sig oanständigt. Kyrkan ingrep med heliga ramsor och andra åtgärder, och flera präster specialiserade sig som exorcister. Satan skulle besegras, kosta vad det kosta ville.
Exorcister använde kors och böner för att driva ut det onda. Hjälpte det inte med Gud, kunde djävulen även piskas ut.
En novemberdag år 1565 går den 15-åriga Nicole Obry in i den lilla bykyrkan i Vervins i norra Frankrike. Hon faller på knä vid sin morfars grav inne i kyrkan för att be.
Joachim Vuillot dog utan att bikta sig, och Nicole hoppas att hennes böner ska frälsa hans själ så att den kommer snabbt igenom skärselden.
Plötsligt fylls dunklet i kyrkan av ett skarpt ljussken, och en vitklädd gestalt blir synlig framför den häpna Nicole. Gestalten säger med mörk röst att han är Joachim Vuillots ande, och att familjen ska hålla en mässa för hans själ.
Nicole blir skräckslagen och rusar ut ur kyrkan, men anden följer efter och intar hennes kropp.
Några dagar senare blir flickan så sjuk att byprästen tillkallas för att ge henne sista smörjelsen. Hon svävar mellan liv och död och familjen tror att hon är helt i andens våld.
Anden tar över flickans röst och säger till familjen att den representerar Joachim Vuillots själ och är utsänd av Gud.
Anden kräver med kraftfull stämma att familjen ska ge sig iväg på pilgrimsfärd till den heliga spanska staden Santiago de Compostela. Nicoles föräldrar och make är förbryllade: är det en ängel eller en demon som flyttat in i Nicole?
När familjen inte fogar sig och ger sig iväg på pilgrimsfärden gör anden Nicole blind, döv och stum i kortare perioder, och hennes armar och ben blir stela som pinnar. Hennes familj tvivlar inte längre: detta är djävulens verk.
Så börjar en av Europas första och mest kända sagor om besatta människor och djävulsutdrivning.
Djävulen var inte ensam när han gjorde människor besatta. Han hade mängder av demoniska hantlangare som han skickade på de kristna.
Nicole löper amok
En dominikanermunk, Pierre de la Motte, tillkallas och han tar på sig uppgiften att driva ut djävulen.
Under munkens förhör förstår Nicole plötsligt latin, som hon aldrig har lärt sig, och när la Motte stänker vigvatten på flickan kryper hon ihop och gör hiskeliga grimaser.
Det välsignade vattnet är rena tortyren för djävulen. Efter flera dagar av exorcism avslöjar Nicoles djävul sitt namn: ”Beelsebul, demonernas prins och flugornas herre.”
Trots la Mottes insats blir Nicole även besatt av 29 smådjävlar, så kallade demoner. Den unga flickan får enorma krafter och inte ens tre man lyckas hindra henne från att under ett vansinnesutbrott slå sönder allt i sin närhet.
När la Motte försöker lura Nicole att dricka ett glas vin blandat med vigvatten, blir hon som tokig så snart glaset snuddar vid hennes mun, skriver teologen Jean Boulaese i ett kompendium om fallet, som han ger ut år 1566:
”Plötsligt kastades hennes nacke och huvud bakåt och hennes hals och mage svullnade upp. Ögonen drogs inåt och tungan var lång, stor och tjock, först röd, sedan svartviolett och lila.”
la Motte insåg att han måste ha hjälp. Munken kontaktar biskopen i Laon, och på hans order reser Nicole och hennes familj in till storstaden. Här ska biskop Jean de Bours ta över kampen mot djävulskapen.
Fan vill härda protestanterna
1500-talets kristna var övertygade om att djävulen kunde ta sig in i människornas värld och göra stor skada.
De bibel-kunniga hade till exempel läst om hur Jesus drev ut onda andar. Men det var inte många som hört talas om att folk i deras egen tid blivit besatta av djävulen – förrän historien om Nicole Obry dök upp.
År 1565 var det kristna Europa splittrat mellan protestanter och katoliker, och katolska kyrkan var snabb att utnyttja historien om den unga, besatta flickan.
Enligt Bibeln kunde kristna, precis som Jesus, driva ut djävlar. Bara det skedde i Jesu namn. Genom att driva ut djävulen och hans 29 demoner ur Nicole ville nu katolikerna visa att det var de som var Jesus sanna anhängare.
Den 24 januari 1566 reser Nicole, hennes familj och ett följe av mässande präster in i Laon. Den paralyserade Nicole bärs fram på bår, med svullet ansikte och tungan hängande ut på kinden. Längs gatorna faller tusentals människor på knä och ber för Nicole.
För att uppnå maximal effekt har prästerna valt stadens katedral som platsen där utdrivningen ska ske. Mer än 20 000 nyfikna åskådare har samlats utanför katedralen.
Inne i kyrkan har man byggt upp läktare så att de finare besökarna ska kunna se alltihop från första parkett. Biskop Jean de Bours står redo att driva ut det onda ur flickan som bärs in och placeras framför honom.
När de Bours håller en oblat framför Nicole ”fick den besatta ett ansikte som en stor djävuls, for två meter upp i luften och skrek vansinnigt”, enligt ögonvittnet Thomas Belots beskrivning i teologen Jean Boulaeses kompendium.
Församlingen ryser när Beelsebul genom Nicoles mun meddelar att han har kommit för att ”överbevisa och härda mina hugenotter”.
De katolska åskådarna tolkar detta som ett bevis för att Frankrikes protestanter, som kallas hugenotter, är i maskopi med djävulen själv.
Biskopen visar Nicole ett krucifix och hon faller ihop, skrikande och med uppspärrade ögon och fradga kring munnen. Men djävulen och hans demoner ger sig inte utan strid.
Först efter 15 utdrivningar under flera dagar finns bara Beelsebul kvar, och till sist har det onda bara kvar makten över Nicoles vänsterarm.
Till slut, den 8 februari 1566, lämnar djävulen sin unga värd klockan tre på eftermiddagen.
Europa drabbas av djävulsmani
Sedan djävulen drivits ut ur Nicole Obry hävdade katolikerna att de hade vunnit en stor seger över Europas protestanter. Snart cirkulerade skrytsamma skildringar av hur biskop de Bours lyckats besegra djävulen.
Billiga trycksaker och pamfletter lästes flitigt av såväl borgare som bönder, och större kompendier studerades ingående i teologiska kretsar.
Ögonvittnet Thomas Belot bidrog till exempel med en detaljerad skildring i Boulaeses 800 sidor tjocka kompendium.
Efter fallet med Nicole Obry utbröt snart en ren djävulsmani. Överallt i Europa blev kristna besatta av djävulen och hans demoner.
Pojke blir dubbelt så stor
Ofta räckte det med att man hade besökt ett hus där en besatt person bodde för att man själv skulle intas av ondskans makter. Barn och unga kvinnor drabbades oftast.
Det var logiskt, hävdade den samtida franske läkaren Barthélemy Pardoux, eftersom barn och kvinnor var i ett ”skört och mentalt svagt tillstånd”.
Enligt alla skräckhistorier uppförde sig de besatta som Nicole: de låg som i trans med stela armar och ben, talade i tungor eller svor.
Andra svävade omkring eller hängde i luften med huvudet nedåt. Flickor och unga kvinnor talade med mörka mansröster – utan att röra munnen – och förutspådde vädret eller beskrev händelser som skedde samtidigt fast långt därifrån. Vissa besatta kunde förutspå dödsfall.
Det var inte bara katoliker som drabbades, utan även protestanter – bland andra den 17-årige engelsmannen Alexander Nyndge.
År 1573 svällde hans kropp upp till dubbel storlek innan djävulen, i form av en flock fladdermöss, drevs ut med böner. Så snart djuren flugit ut genom fönstret återfick den unge mannen sitt normala utseende.
Djävulsutdrivningen genomfördes av Alexanders bror, den universitetsutbildade Edward Nyndge, som senare publicerade en synnerligen populär skildring av händelsen.
Besatta drar av sig huden
Samtidigt som kampen mot djävulen och hans demoner skrämde vettet ur folk var historierna utmärkt underhållning.
Både katoliker och protestanter tog del av de groteska vandringssägnerna som trycktes i enorma upplagor och lästes inom alla samhällsklasser. När hysterin var som värst omkring år 1600 cirkulerade tusentals historier om besatta kristna.
I många av de nedtecknade fallen hade offret mer än en demon i kroppen. Det högsta registrerade antalet var 12 652 demoner. Så många plågade den 16-åriga Anna Schlutterbäurin i Tyskland år 1584.
Enligt skrifterna fick besattheten svåra fysiska konsekvenser. Besatta i England upplevde till exempel att de hade möss eller grodor under huden.
Några blev så desperata att de flådde sig själva. Osynliga händer vred barns huvuden 180 grader, andra offer kräktes avföring. Småbarn fick stela armar och ben som inte ens en vuxen orkade räta ut.
I Frankrike och Tyskland slängdes de besatta hårt i marken, eller upp i luften, av osynliga krafter. Andra offer fick käkarna så hårt sammanpressade att tänderna bröts.
Bråda dagar för exorcisterna
Behovet av djävulsutdrivningar var enormt. Biskop Jean de Bours hade visat vägen genom sin exorcism med Nicole, och hans metoder ingick i en av påven godkänd manual för hur kristna skulle bli av med djävulen.
Katolska munkar och präster gick snabbkurser i exorcism och skickades sedan iväg till platser som den tyska staden Friedeberg, där 150 barn och vuxna befriades år 1593.
Men djävulen fanns överallt – till och med innanför klostermurarna. I mer än 50 kloster i Spanien, Frankrike och Italien tillkallades exorcister för att driva ut demoner ur hundratals nunnor som uppförde sig onormalt.
Katolikerna använde oblat, heliga ramsor och vigvatten för att fördriva djävulen, medan protestanterna höll sig till fasta och Bibelns ord.
I några enstaka fall tvingades protestantiska offer fasta regelbundet under flera år, men då försvann djävulen och demonerna till sist.
När djävulen släppte taget om den besatta kunde hon eller han ta emot den heliga nattvarden igen.
Ett varsel om domedagen
För de lärde på 1500- och 1600-talen var historierna om besatthet inte någon underhållning som skulle tryckas i folkliga pamfletter, utan blodigt allvar.
År 1572 gav den italienske munken och erfarne exorcisten Girolamo Menghi ut ett omfattande kompendium om exorcism, Compendio dell’arte essorcistica.
Enligt Menghi var företeelsen en katastrof. Att folk blev besatta av djävulen var ett tecken på att världens undergång var nära. Enligt Bibeln skulle djävulens makt vara som störst strax före domedagen.
Andra teologer argumenterade för att besöken från helvetet berodde på att människorna hade vänt sig ifrån Gud. När djävulen nu kunde tränga in i den fysiska tillvaron med Guds goda vilja, måste detta betyda att Skaparen var missnöjd och straffade människorna.
Även läkarna var intresserade av besatta människor. År 1575 beskrev läkaren och astronomen Cornelius Gemma hur den besatta Katherine Gualter kräktes upp halvmeterlånga, levande ålar och därefter totalt elva kilo tygstycken ”av allehanda färger, två gånger dagligen i två veckor”.
År 1616 kunde den engelske läkaren John Cotta berätta om besatta som kräktes upp ”böjda järn, kolbitar, spik, nålar, stift, vax och hår”.
Men alla medicinare och teologer trodde inte på att besattheten var äkta. Många berättelser verkade fullständigt otroliga, och många fall avfärdades som rena påhitt.
År 1574 erkände till exempel två engelska kvinnor, som hade kräkts upp spik i flera veckor, att de hade svalt spikarna för att kunna låtsas vara besatta.
Läkare avslöjar bedrägeri
Misstankarna om falsk besatthet ökade och exorcisterna tog till tuffa metoder för att avslöja fusket. I tveksamma fall tillkallades både exorcist och läkare för att testa den besatte.
Ofta skedde detta med fysiskt våld, då den misstänkte förhördes i timmar eller pryglades tills vederbörande bröt ihop och erkände.
År 1599 tillkallades hela 15 läkare från Paris för att testa den 26-åriga Marthe Brossier, som uppförde sig som om hon var besatt. En av läkarna, Michel Marescot, blev snabbt misstänksam då Marthes demon inte kunde skilja mellan vanligt och kyrkligt latin.
När exorcisten läste högt ur Vergilius hjälteepos Aeneiden trodde Marthe att texten var heliga ord ur Bibeln:
”Hon föll ihop och gjorde rörelser som om hon hade kramper”, skrev Michel Marescot i sin avhandling om fallet. Därefter gjorde Marthe saltomortaler och tog sig med ”fyra, fem hopp” från altaret till kapellets dörr, ”vilket förbluffade hela sällskapet”.
När Marescot tog tag i Marthes nacke, blev hon rädd och djävulen försvann omedelbart.
”Jag skrämde tydligen iväg honom”, skrev läkaren sarkastiskt och sammanfattade: ”Inget djävulskt, mycket fusk och en aning sjukdom.”
Trots flera avslöjanden av fusk blev folk fortfarande besatta. Exorcisten Girolamo Menghi hade en förklaring: djävulen fick hjälp av häxor. Snart höll många teologer med om den teorin.
Häxor med onda ögat
Häxorna fick privilegier – till exempel rikedom eller sin älskades kärlek – genom en pakt med djävulen. Men häxor hade, enligt de sakkunniga, även fått förmågan att kasta onda ögat på andra och sätta demoner i dem.
Och djävulen hade tydligen många medhjälpare; fallen med besatta personer blev allt fler. Snart blev personer som sagt något blasfemiskt (skymfat något heligt), som hade vårtor eller var krokryggiga, misstänkta för att vara häxor.
I ett av de mest kända fallen, som beskrevs i tryck i slutet av 1500-talet, blev engelsmannen Robert Throckmortons fyra döttrar förhäxade.
Problemen började den 10 november 1589 då den 10-åriga Jane Throckmorton fick kramper och föll i trans. Snart drabbades även hennes tre systrar. Flickorna talade i tungor och fick kramper, och Janes 12-åriga syster slog sönder stolen hon satt fastbunden på.
Sju av familjens tjänsteflickor visade också tecken på att vara besatta, men symtomen försvann så snart de lämnade huset. Hela tolv personer drabbades innan källan till eländet upptäcktes.
Alla de besatta hävdade att den gamla krokryggiga grannfrun hade förhäxat dem. Även hennes make och dotter var misstänkta. Inte förrän de tre häxorna blivit hängda, blev alla i familjen Throckmorton normala igen.
Men häxjakten ledde inte till att antalet besatta minskade. Ondskan härjade även inom kyrkan. År 1611 brändes den franske prästen och exorcisten Louis Gaufridi på bål sedan han förfört två djävulsbesatta nunnor med ”magi, häxkonster och andra avskyvärdheter”.
Teologer började fundera över om de besatta hade sig själva att skylla. Om besattheten var Guds sätt att straffa syndare, måste den besatta ju ha syndat – och kanske till och med vara i maskopi med djävulen.
Än i dag är många katoliker övertygade om att man kan bli besatt av djävulen och hans demoner. Bara i Italien anlitar 500 000 personer om året professionella exorcister.
Besatta är schizofrena
I början av 1600-talet blev det allt vanligare att besatta hamnade på bålet i stället för att få besök av en exorcist, och under 1600-talet började skeptikerna att bryta ned argumenten.
Prästen Balthasar Bekker påpekade till exempel år 1691 att djävulen inte alls kunde tränga in i den fysiska världen eftersom han var fastkedjad i helvetet.
Antalet häxprocesser minskade sakta men säkert och rädslan för ”djävulens hantlangare” avtog.
När upplysningen gjorde sitt intåg på 1690-talet slutade många lärde tro på att djävulen kunde flytta in i människor eftersom vetenskapen inte hade funnit tillräckliga bevis för detta.
Under 1700-talet började man allt mer anse att de besatta led av sjukdomar som schizofreni, epilepsi och olika slags rörelsesvårigheter och förlamningar, även kallat katalepsi. Den bedömningen delas av många forskare och historieexperter i dag.
Den 15-åriga Nicole Obry återhämtade sig snabbt efter exorcismen år 1566. Varken djävulen eller demonerna kom tillbaka, och efter den dramatiska upplevelsen reste Nicole och hennes familj hem till byn Vervins, där de fortsatte med sitt lugna vardagsliv precis som tidigare.