Kaliferna var med på allt: Det frigjorda Mellanöstern

Men i det muslimska Mellanöstern och Nordafrika mötte de första européerna som fick tillträde till den religiösa ärkefiendens slutna region en överväldigande liberal syn på sexualitet.

Där hade muslimska författare i århundraden skrivit dikter och sagor som var så fyllda av erotik att de även i dag skulle få många att rodna.

För européerna kom avslöjandet om den muslimska frigjordheten som en chock. Men lössläpptheten kunde också användas som en behändig förklaring till varför den muslimska arvfienden var dömd att förlora slaget mot det moraliskt överlägsna Europa.

Tidig islam fördömde sodomi

Beroende på vem som var härskare växlande attityden till homosexualitet under århundradenas lopp – från att vara ett brott till något som tolererades eller till och med hyllades.

Enligt haditherna – utsagor om vad profeten Muhammed gjorde och sa på 600-talet – skulle homosexuella stenas. Flera av profetens efterföljare utdelade hårda straff.

Den första kalifen efter Muhammeds död år 632, Abu Bakr, som hade varit vän med profeten, lät avrätta en homosexuell genom att välta en stenmur över honom. Muhammeds svärson, kalifen Ali, lät kasta ut en man från en minaret.

Även om de flesta av islams juridiska skolor fördömde homosexualitet, innebar det inte att alla tog saken på lika stort allvar – tvärtom.

Under det abbasidiska kalifatet, som styrde stora delar av Nordafrika, Persien och Mellanöstern från cirka 750 till 1258, strömmade författare och intellektuella till huvudstaden Bagdad, där de åtnjöt en omfattande konstnärlig frihet.

En av kalifatets mest kända poeter var Abu Nuwas, som i sina dikter från 700-talets andra hälft inte gjorde någon hemlighet av sin kärlek till framför allt mycket unga män.

I en dikt om de nakna männen i ett offentligt badhus – ett hamam – skriver han:

”Njut av synen utan begränsningar! Du ser vackra skinkor och välformade överkroppar.” Poeten berättar entusiastiskt:

”Åh, vilket nöjespalats badhuset är! Till och med när handduksbärarna kommer in och förstör det roliga lite.”

Det var dock inte bara den manliga erotiken som diskuterades av arabiska författare.

Lesbiska pratar utan filter

Kvinnor som hade sex med kvinnor var också ett populärt ämne bland muslimska intellektuella.

I mitten av 800-talet skrev humoristen och läraren Abu l-ʿAnbas boken Om lesbiska och passiva sodomiter, där han bland annat lät sina karaktärer diskutera lesbiskt sex utan omskrivningar. I en dikt förklarar till exempel två lesbiska kvinnor fördelarna med sin sexuella läggning:

”Det är mer lustfyllt och dolt än penetration med penisar. Dessutom straffas vi inte som för hor.”

Abu l-ʿAnbas bok är försvunnen – den är endast känd eftersom delar av den citeras i det arabiska verket Njutningens encyklopedi från 900-talet.

Det erotiska översiktsverket innehåller också en berättelse om den grekiske läkaren Galenos, som levde på 200-talet efter Kristus.

Enligt berättelsen var Galenos dotter lesbisk och efter en rad undersökningar kom han fram till att hennes sexualitet orsakades av ”en klåda mellan de stora och små blygdläpparna, som bara kunde lindras genom de att gnuggades mot en annan kvinnas blygdläppar.”

I verket finns även historien om arabvärldens första kända lesbiska par – muslimska al-Zarqa och kristna Hind bint al-Numan, som ska ha haft ett förhållande på 600-talet.

Det var emellertid inte enbart de intellektuellas litterära alster som osade av erotik. Det gjorde även ett av regionens mest kända verk.

Tusen erotiska nätter

På 800-talet fanns det i Bagdad en samling sagor med titeln Tusen nätter, som vidareutvecklades under de följande århundradena. Verket blev till Tusen och en natt och är i västvärlden mest känt för sina berättelser om Aladdin, Sinbad och Ali Baba.

Men många av de ursprungliga berättelserna är definitivt inte avsedda för barn; till exempel står det om en av de kvinnliga huvudpersonerna i en saga att ”hon lade sig på rygg, särade sina ben och sa: Förena er med mig och tillfredsställ min lust’.”

I en annan saga försöker en kvinna omvända en homosexuell man genom att påpeka att han som man – enligt Koranen – bör rikta sitt intresse mot det motsatta könet.

Kvinnan presenterar därpå sitt trumfkort och påpekar skälmskt: ”Jag kan ju tas både framifrån och bakifrån”.

Erotiska berättelser var inte förbehållna en utvald elit utan framfördes muntligt för vanliga människor av professionella berättare på kaféer och marknader.

Arabvärldens erotiska lekar utspelades dock inte bara på papper, och rykten om homosexuella eskapader, särskilt bland eliten, väckte ibland uppståndelse i det kristna Europa.

Redan år 962 beskrev den tyska nunnan Hrotsvita den framlidne muslimske kalifen Abd al-Rahman III av Córdoba och hans landsmän som ”utsvävande av sodomins synd” och ”förorenade av köttets begär”.

Hans efterträdare, al-Hakam II (961–976), påstods vara så förtjust i unga män att hans hustru Subh var tvungen att klä sig som en man och lystra till det manliga namnet Djafar.

I östra Medelhavsområdet var man lika frigjord. På 1400-talet hade Osmanska riket blivit den starkaste muslimska makten, där det inte var ovanligt att mäktiga män hade sex med unga män, vilket var helt okontroversiellt.

Det som spelade roll var vem som penetrerade vem. Att vara den som penetrerade var maskulint och starkt. Den aktiva var vanligtvis äldre, medan den passiva var ung. Det finns också talrika anspelningar på homosexuell kärlek i periodens poesi.

Så skulle det dock inte fortsätta.

Lustfyllt sex var en synd

Medan den muslimska världen under hela medeltiden i allmänhet betraktade sex som något lustfyllt, något att njuta av, hade det kristna Europa gått i motsatt riktning.

Redan på 300-talet hade teologen Hieronymus rasat mot köttsliga njutningar: ”Låt en man kontrollera sina lustfyllda impulser och avstå från att kasta sig huvudstupa in i sexuellt umgänge.”

Kyrkofadern Augustinus var av samma åsikt och på 400-talet förkunnade han att sex endast var tillåtet inom äktenskapet och endast i syfte att fortplanta sig.

En god kristen borde enligt Augustinus inte njuta av den sexuella handlingen, och allt från onani till oral- och analsex var en synd. Augustinus åsikter om sex blev avgörande för Västeuropa, där särskilt sodomi i allmänhet var ett brott under de följande cirka 1 500 åren.

Så när europeiska resenärer besökte Osmanska riket och andra muslimska platser på 1700- och 1800-talen blev de chockade av att se män och pojkar i mer eller mindre öppna kärleksrelationer.

I århundraden hade européerna stämplat muslimer som våldsamma, lustfyllda och sexuellt perversa, och nu ansåg de sig ha fått bevis för att det stämde.

Med en blandning av fascination och avsky skrev europeiska författare om muslimska harem, konkubiner och eunucker, för att inte tala om deras polygami och homosexualitet. Långt ifrån alla berättelser var sanna, men de bidrog till att befästa européernas känsla av moralisk överlägsenhet.

Krig mot västerländska värderingar

Västerländska attityder till homosexualitet började sprida sig till muslimska samhällen under 1800-talet. När den islamiske lärde Rifaa Rafi al-Tahtawi 1826 reste från Egypten till Paris noterade han hur homosexualitet ansågs vara moraliskt förkastligt.

Han drog därför slutsatsen att det var så det borde vara. När de europeiska stormakterna koloniserade Mellanöstern och Nordafrika under 1800- och 1900-talen var en av de första åtgärderna att kriminalisera homosexuella handlingar i kolonierna.

När länderna blev självständiga var det bara ett fåtal av dem som avskaffade de europeiska straffen. Homosexualitet sågs nu som ett tecken på bristande framsteg och måste därför förtryckas.

Med islamismens frammarsch i kölvattnet av den iranska revolutionen 1979 förstärktes homofobin ytterligare. Det berodde inte minst på att västvärlden under tiden hade intagit den motsatta ståndpunkten.

I USA och Europa ansågs det nu progressivt att kämpa för homosexuellas rättigheter. För islamister betraktades homosexualitet därför som en del av västvärldens kulturella angrepp på den ”autentiska” muslimska kulturen.

År 2001 beordrade därför Egyptens kulturministerium att 6 000 exemplar av Abu Nuwas över 1 200 år gamla homoerotiska dikter skulle brännas, medan Irans president Ahmadinejad 2007 stolt förkunnade att det inte fanns en enda homosexuell person i Iran.