Jobb: Säregna historiska sysselsättningar
Forntidens människor skulle givetvis förvånas över moderna jobb som datorprogrammerare och mackbiträde. På samma sätt har det genom historien funnits arbeten som tidigare gav stor prestige men som i dag ter sig besynnerliga. Här är tio av dem.
Den grekiska gymnasiarkernas jobb bestod i att tvätta brottare och andra atleter och smörja dem med olja. Därefter skulle de göra rent i arenan. Det var en enorm prestige förbunden med jobbet, som var förbehållet överklassen.
1:a jobbet: Gymnasiark
Det var ett smutsigt arbete att vara gymnasiark i forntidens Grekland.
Jobbet bestod i att tvätta brottare och andra atleter och smörja dem med olja. Efterföljande rengöring av arenan var också en av uppgifterna.
Eftersom atletiska sporter och då särskilt brottning emellertid var så väl ansedda i det forngrekiska samhället, var det en enorm prestige förbunden med att vara gymnasiark, faktiskt så stor prestige att arbetet var förbehållet överklassen, som heller inte fick någon lön för arbetet. Gymnasiarkerna skulle i stället vara tillräckligt välsituerade för att kunna betala för alla brottningsmatchens kostnader ur egen ficka.
2:a jobbet: Armhåleplockare
Medborgare som tillhörde den mer välsituerade delen av forntidens grekiska medelklass var mycket medvetna om personlig hygien. De visste att armhålorna kunde utsända skarpa dunster efter en dags aktiviteter i sommarvärmen, och att detta problem kunde avhjälpas genom att avlägsna hårväxten.
Därför gick man med jämna mellanrum till armhåleplockare, som var en yrkesgrupp som såg till att man kunde umgås med andra utan störande lukter.
3:e jobbet: Delator
I de romerska städerna fanns det delatorer, vilkas enda uppgift var att skvallra om stadens invånare . Det var inte något respekterat arbete, men det kunde vara mycket inkomstbringande.
Informanterna fick antingen en fast summa för varje upplysning eller en procentandel av de böter som lagöverträdaren skulle betala till statskassan.
Delatorerna förföljde därför typiskt nog rika medborgare, hos vilka det fanns pengar att hämta, och historien visar att detta system speciellt användes av kejsare som Nero och Domitianus, som redan hade ett ansträngt förhållande till denna del av samhället.
4:e jobbet: Urinator
I hamnstaden Ostia i det gamla Rom fanns det en grupp dykare, som kunde gå ända ned till 30 meters djup. Med sig hade de en klocka med luft och inget annat. Denne specialdykare kallades urinator, vilket man tror beror på att trycket mot kroppen på det stora djupet gjorde att dykarna kissade mycket.
Man hyste stor respekt för urinatorerna, för de hade ett ytterst farligt yrke, och det var därför också särdeles välbetalt. Av samma skäl utnyttjades urinatorer mest, när man skulle bärga dyrbar last från ett sjunket skepp eller liknande.
Tio säregna historiska jobb II
En toilettstol från cirka 1650.
5:e jobbet: Groom of the Stool
Den engelske kungen Henrik VIII hade en manlig tjänare som torkade honom i stjärten, när han hade uträttat sina behov. Jobbet bestod i att finnas tillhands, när kungen satte sig till rätta på den speciella toalettstolen och sedan krypa in under denna och rengöra den kungliga stjärten.
Arrangemanget fanns vid de flesta europeiska hov, men det var Henrik VIII som gjorde det till ett särskilt arbete.
Arbetet var förbehållet adliga pojkar, och det gav stor prestige, eftersom det gav tillträde till de innersta kungliga gemaken.
Efterföljande monarker bibehöll arbetet, som med tiden utvecklades till att vara ett slags kunglig privatsekreterare för speciellt förtroliga ärenden.
6:e jobbet: Paddläkare
Liksom i dag var behandlingen av hudsjukdomar under medeltiden en högt specialiserad sysselsättning.
Paddläkaren botade alla hudsjukdomar med hjälp av levande paddor, som placerades i en linnepåse på det sjuka stället eller i en påse om halsen tills patienten var botad.
Till yrket hörde också att föda upp paddor, så att man hade tillräckligt många, men i trängda lägen kunde läkaren mycket väl hugga av ett ben av en padda, så att resten av djuret kunde komma andra patienter till godo.
De sista paddläkarna praktiserade i västra England under första halvan av 1800-talet.
7:e jobbet: Kyrklig hundpiskare
I 1500-talets Europa hade hundar som följde med sina herrar till kyrkan på söndagsmorgonen blivit ett så stort problem att man inom kyrkan beslutade att göra något åt problemet. Hundarna sprang runt under gudstjänsten och ledde uppmärksamheten bort från prästens predikan.
För att återställa friden anställde man speciella hundpiskare, som beväpnade med en piska (därav yrkesbeteckningen) och en tång på ett långt skaft såg till att få bort de störande djuren från kyrkorummet.
Hundpiskaren var fast anställd, men lönen utgjordes av en avgift för varje avvisad hund. När detta ledde till en uttalad girighet, bestämde man sig emellertid i en del kyrkor för att avskaffa ämbetet, eftersom hundpiskarens aktivitet ofta visade sig ännu mer störande än närvaron av hundarna.
Tio säregna historiska jobb III
Efterhand som likröveri eskalerade, uppgraderades säkerheten på kyrkogårdarna med vakttorn, nattvakter eller särskilda kistskydd, som här på en kyrkogård i Skottland.
8:e jobbet: Piskdräng
Kroppslig bestraffning var en integrerad del av gamla tiders undervisning, och det var en utbredd uppfattning bland lärare att en omgång med spanskröret stimulerade inlärningsförmågan. Men vad gjorde man med omöjliga prinsar? Det var en stabil tro att kungen regerade med Guds nåde, och därför var det inte passande att andra än kungen själv straffade en kungason.
I 1400-talets England fann hovet självt en lösning, nämligen piskdrängen, som fick en omgång, varje gång prinsen inte svarade rätt på lärarens frågor.
En piskdräng var som regel av god, adlig familj, och eftersom han växte upp tillsammans med prinsen förmodade man att det uppstod en så nära relation mellan de båda att prinsen skulle göra allt för att piskedrängen skulle slippa straff.
9:e jobbet: Likplundrare
Den snabba utvecklimngen av forskningen i anatomi under 1800-talet gjorde likplundring till en givande verksamhet i hela Europa.
Beväpnade med träspadar, som för mindre oväsen än metallspadar, bröt sig nattliga likplundrare in i nya gravar för att stjäla lik, som de kunde sälja. Straffet för likplundring var förhållandevis lindrigt, så det var värt risken, men likrövaren måste akta sig för att ta med smycken och andra dyrbarheter från graven, för det medförde ett mycket hårdare straff .
Efterhand urartade sysselsättningen till mord, eftersom anatomiforskarna betalade mer för helt färska lik. År 1832 fick den engelska regeringen nog: En lag gjorde det möjligt att donera lik till anatomisk forskning, och det tog snart loven av likröveri som yrke.
10:e jobbet: Uppbankare
I en tid då vanliga människor i England och Irland inte hade råd med väckarklockor, kunde man beställa morgonväckning av en ”knocker up”. För några pence i veckan ”bankade han upp” sina kunder genom att slå på ytterdörren med en särskild klubba.
Om väckningen var beställd till ett sovrum på andra våningen, använde uppbankaren en lång bambustång, och i avtalet ingick att han skulle fortsätta knacka på rutan, tills någon visade sig i vaket tillstånd. Yrket började dö ut i samband med den industriella revolutionen på 1800-talet, men de sista uppbankarna försvann först på 1920-talet.