Jakten på bröst tog både barm och liv
Syntetiska smörjmedel, vinylsvampar och glaskulor. Storbystade filmstjärnor inspirerade 1950-talets kvinnor till en livsfarlig hetsjakt på större bröst. I många fall slutade ingreppen i tragedi.
Marilyn Monroe var en av de filmstjärnor som satte ribban för hur stor bysten skulle vara.
Några månader efter att Japan hade kapitulerat i andra världskriget inträffade en mängd oförklarliga stölder i landets hamnar.
Tunnor med industriellt smörjmedel, som bland annat användes i flygplansmotorer, försvann plötsligt från packhusen.
Det visade sig snart att det var de prostituerade som låg bakom stölderna.
Soldater från de amerikanska ockupationstrupperna spenderade nämligen både tid och pengar i de prostituerades kvarter – vilket gav ovärderliga inkomster till kvinnorna.
Men många japanskor var av naturen småbystade och hade svårt att attrahera amerikanerna.
För att få en fylligare barm lät de sig därför injiceras med smörjmedel direkt in i brösten.
Det syntetiska medlets namn var silikon, men att använda det till bröstförstoring var ingen god idé. Silikonet stannade inte i brösten utan spred sig till andra delar av kroppen.
Ämnet hamnade i lungorna där det orsakade lunginflammation och blodpropp, i värsta fall med dödlig utgång.
Trots silikonets något olyckliga entré på marknaden för just bröstförstoring skulle preparatet efter många decennier visa sig bli slutmålet i jakten på en större byst.
Bröst måste amputeras
Idén att förstora sina behag genom att spruta in ett främmande ämne var inte ny.
Redan på 1890-talet hade bland andra den österrikiske läkaren Robert Gersuny försökt injicera flytande paraffin direkt i brösten.
Fram tills dess hade det oljebaserade ämnet framför allt använts för att tillverka ljus och skokräm – och det visade sig också vara bra för att smörja medarna på släden.
Paraffin hade den egenskapen att det blev flytande vid lätt uppvärmning och kunde utan problem injiceras direkt in i ett bröst.
När paraffinet svalnade blev det fast igen.
För många kirurger såg det alltså ut att vara perfekt för ändamålet. Ända tills patienterna började komma tillbaka.
En av dem var en amerikansk kvinna som år 1910 sökte upp sin plastikkirurg.
Året innan hade hon fått ett par fantastiska bröst, men nu hade de blivit hårda och missfärgade.
På de ställen där kirurgen hade sprutat in paraffinet hade huden spruckit och det rann ut var. Båda brösten måste omedelbart amputeras.
Den här kvinnan var ändå inte bland de värst drabbade.
Snart började det till och med komma in rapporter om dödsfall på grund av ingreppen, och jakten på det perfekta bröstförstorande materialet måste alltså återupptas.
I motsats till andra material reagerar kroppen inte negativt på silikonimplantat.
Kurviga stjärnor avgjorde modet
På 1920-talet föreskrev modet små och platta bröst och efterfrågan på bröstförstoring var därför liten, men under 1950-talet förändrades modet.
Storbystade filmstjärnor som Jane Russell och senare Marilyn Monroe lade ribban högt när det gällde kvinnornas perfekta bystmått.
Det utnyttjade W. John Pangman, en plastikkirurg som var verksam i Hollywood.
Under ett antal år hade han experimenterat med en syntetisk svamp som skulle kunna opereras in i brösten. Enligt läkaren hade svampen ”ungefär samma utseende som franskbröd”.
Till en början verkade det som om Pangmans svamp skulle fungera, och många av filmstadens kvinnor strömmade till hans praktik.
I en intervju förklarade han senare att han med sina experiment bara hade försökt avhjälpa det ”skriande behov” som hans kvinnliga patienter dagligen gav uttryck för.
Snart visade det sig dock att Pangmans svampbröst redan efter en relativt kort tid blev markant mindre, de kunde krympa ihop till en fjärdedel, samtidigt som de blev stenhårda.
Silikonet kommer tillbaka
Pangmans försök sådde dock fröet till idéer hos andra, och man förstod att syntetmaterial skulle kunna användas.
Både experiment och läkare av tvivelaktig kvalitet följde i hans fotspår.
Bland de material som plastikkirurgerna nu experimenterade med fanns allt från teflonklädda påsar och plexiglas till nylon och glaskulor.
Samtidigt sökte den amerikanska kemigiganten Dow Corning, som under kriget hade producerat silikonsmörjmedel till bland annat flygindustrin, desperat efter nya marknader.
Koncernens försäljningsavdelning kontaktade medicinindustrin och föreslog bland annat att silikon skulle kunna användas för att försluta sår.
Kreativa amerikanska plastikkirurger kom då på idén att, i likhet med japanerna tio år tidigare, spruta in flytande silikon direkt i sina patienters bröst.
Runt 50.000 amerikanska kvinnor hann behandlas innan ingreppen förbjöds.
Genombrottet kom år 1961 då två amerikanska plastikkirurger, Frank Gerow och Thomas Cronin, i samarbete med Dow Corning-koncernen, började att kapsla in silikon i ett fodral av silikongummi.
Året därpå testade de båda läkarna världens första silikonimplantat i brösten på den amerikanska hemmafrun Timmie Lindsey.
Som tack fick hon en kosmetisk öronoperation helt gratis. Timmie Lindsey gick från B- till C-kupa och silikonbrösten hade fötts.