Fram till 1800-talet var semester en i princip okänd företeelse för alla utom ett högre, välbärgat borgerskap. De flesta vanliga människor arbetade inom jordbruket, där de i princip alltid arbetade med att ta hand om gården och djuren.
Med industrialiseringen och invandringen till städerna fick dock arbetarna fasta arbetstider, vilket gjorde skillnaden mellan arbete och fritid tydligare.
I takt med att arbetarrörelsen och fackföreningarna växte sig starkare började arbetarna i slutet av 1800-talet först få ledigt på söndagar och senare även på lördagar. Därefter följde sammanhängande ledigheter och korta semestrar.
Först för omkring 100 år sedan blev sol, strandliv och semester en realitet för vanliga människor.
Solsemestern kom på 1960-talet
I Nordeuropa började semesterliknande förhållanden dyka upp under 1900-talets första årtionden. På somrarna strömmade arbetarna ut ur städerna för att tälta, bada och njuta av solen tillsammans med vänner och familj.
Massturism och solsemestrar utomlands fick verkligt fotfäste först på 1960-talet, då alltfler stora resebolag började sälja billiga charterresor till huvudsakligen Medelhavsområdet.
