Det är oklart när de första sumobrottarna krockade med varandra, men mycket tyder på att sumo har varit en del av den japanska kulturen i årtusenden.
En av de första skriftliga källorna som nämner sumobrottning - en japansk krönika från 720 f.Kr - beskriver hur två brottare slogs i närstrid vid kejsarens hov år 23 f.Kr.
På den tiden var sumo en tävling i slag och sparkar, men sporten utvecklades med tiden till sin nuvarande form, där kämparna möts i en ring och försöker slå ner varandra eller knuffa ut varandra ur ringen.
Historiska träsnitt visar att de ursprungliga sumobrottarna var muskulösa och inte särskilt feta. Men när den runda kamparenan introducerades på 1500-talet började vikten spela en större roll eftersom en stor brottare skulle vara svårare att knuffa eller slå ner.
Som ett resultat har brottarna blivit allt tyngre under de senaste 500 åren, och en matchvikt på över 200 kg är inte ovanlig. Den tyngsta brottaren i historien, Ōrora Satoshi, vägde hela 292,6 kg.
Allt handlar om vikten
För att uppnå en hög vikt är brottarnas dagliga liv organiserat så att nästan allt fokus ligger på att öka vikten.
Den massiva vikten ger sumobrottarna en enorm fördel när de knuffar ut varandra ur den cirka 4,5 meter breda ringen.
Det innebär att brottarna bara äter två gånger om dagen för att minska ämnesomsättningen, men när de sätter sig till bords äter de enorma mängder kött, grönsaker och ris - som sköljs ner med upp till tre liter öl per måltid.
Efter lunch tar brottarna en lång tupplur för att minimera kaloriförbrukningen och får sedan massage för att stimulera matsmältningen och väcka aptiten.
Livet som sumobrottare tär på hälsan, och det enorma intaget av mat och alkohol leder till diabetes, hjärtinfarkter och skrumplever.
I genomsnitt dör sumobrottare tio år tidigare än andra japanska män.
Läs också: Sportens historia