Hur fick man eld före tändstickan?

Hur höll man elden vid liv över natten i svenska hem förr i tiden? Hade man någon säker manick som man lade glöd i så att man enkelt kunde få fyr på morgonen?

Den öppna eldhärden var under lång tid den vanligaste värmekällan i svenska hem.

Publicerad den 18.06.18

Av Niclas Kronroth

Svar Elden har i alla tider haft en central roll i människans liv. Den har varit avgörande för matlagning och värme, inte minst i det kalla Norden. Lika viktigt för överlevnaden som det varit att kunna göra upp eld, har det varit att kunna hålla elden vid liv, speciellt i äldre tider då det inte fanns tändstickor och fosforstickor – dessa introducerades i handeln först på 1830-talet.

Genom årens lopp har den öppna härden varit den förhärskande formen av värmekälla i svenska stugor och gårdar. Här tillagades även maten.

Kakelugnar togs i bruk redan på 1200-talet, men dessa var inte var mans egendom utan förekom i högreståndsmiljöer och på storgårdar. För det stora flertalet var det öppna köksspisar som stod till buds. Värmekällan var placerad centralt i rummet där man sov, åt, levde och dog.

Flera olika metoder

Metoderna för att göra upp eld har traditionellt varit många. Att slå eld mot flinta är ett sätt som är känt i Norden redan under äldre folkvandringstid. Teknikerna förfinades allteftersom fram till medeltiden. Traditionen att slå eldstål mot flinta varade ända in på 1800-talet, då fosforstickan och slutligen svavelstickan tog över som elddon.

Det var besvärligt att göra upp eld och det krävdes kunskap, verktyg och torrt fnöske. Med anledning av detta lät man aldrig elden dö ut helt om exempelvis vinternätterna. Glöden bevarades för att man på ett enkelt sätt skulle kunna få fyr igen på morgonen. Detta kallades att ”fästa elden” eller ”fästa värmen”.

Under dagens eldning hade ett tjockt lager med aska bildats och på kvällen samlade man ihop denna och lade över glöden. På morgonen togs det tjocka lagret aska bort och nytt liv blåstes i elden med hjälp av tjärved, näver eller annat lättantändligt material.

Hade elden slocknat helt var det inte ovanligt att det lånades eld av en granne – det kallades ”låna värme” eller just ”låna eld”. Ofta användes då en gammal träsko som glöderna förvarades i medan man sprang hem för att snabbt få eld i brasan. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”Han hade brått som om han skulle låna eld”.

Fyrfat för högre stånden

I Norden tycks bruket att förvara glöd i så kallade fyrfat – en metod som funnits sedan antiken – ha varit förbehållet de högre samhällsklasserna som kom i kontakt med den genom förbindelser med kontinenten.

I Danmark och troligtvis Skåne förekom fyrfat eller fyrbäcken som värmekällor i borgerliga hem från 1500-talet och framåt. På 1600-talet blev det vanligt i Sverige och under 1700- och 1800-talen förekom fyrfat och fyrpannor hos alla samhällsklasser.

Att dessa har varit viktiga märks då de förekommer i bouppteckningsprotokoll hos såväl hantverkare i städerna som bönder på landsbygden.

Publicerad i Populär Historia 4/215