Mystiska ljud ovanifrån
Pjäsens handling är enkel. Medelklassparet Jack och Bella Manningham tycks vara lyckligt gifta när Jack utan förklaring vid upprepade tillfällen försvinner från parets lägenhet i flera timmar i sträck.
Jacks försvinnande gör Bella orolig, inte minst för att hans frånvaro alltid följs av oroande upplevelser, till exempel ljudet av steg i den obebodda lägenheten ovanför det äkta parets hem och gasljuset som av någon oförklarlig anledning tänds.
De skrämmande händelserna börjar alltid med att lägenhetens gasljus fladdrar. När Bella berättar för Jack om sina upplevelser blir han irriterad på henne. Det måste vara en psykisk sjukdom som får henne att se och höra saker som inte finns, säger han.
Med hjälp av en polis inser dock Bella att det är Jack som ligger bakom de skrämmande händelserna. Syftet är att få henne att tro att hon är psykiskt labil, så att han kan genomföra sin makabra plan att komma över ett arv.
Filmversionen, som hade premiär år 1940, förde ut Gasljus till en stor publik, och det var uppenbarligen många som identifierade sig med den kvinnliga huvudrollen.
Kvällstidningen Miami News skrev i en notis att skilsmässoansökningar som skickades in till den lokala domstolen speglade ”inflytande av den film vars handling har med psykiatri att göra, och i synnerhet av det slag som beskriver hur en man försöker övertyga sin hustru om att hon är galen”.
Åtskilliga kvinnor anklagade sina män för att göra saker som syftade till att ingjuta fruktan för psykisk sjukdom. Minst en av dem hävdade att hennes man ”gav henne gasljusbehandlingen”, stod det i tidningen.
På 1950-talet spreds uttrycket från rättsprotokoll till amerikanernas vardagsrum. I ett avsnitt av komediserien The George Burns and Gracie Allen Show uppmanar en av huvudpersonerna en annan av karaktärerna att ”ge honom gasljusbehandlingen”.
På 1960-talet letade sig gaslighting in i facklitteraturen. I den kanadensisk-amerikanske antropologen Anthony F. C. Wallaces bok Culture and personality från år 1961 används ordet för första gången som ett verb med betydelsen ”att manipulera in en frisk person i en psykos genom att tolka personens agerande som symptomatiskt för allvarlig psykisk sjukdom”.
Under de följande åren användes ordet frekvent om psykiska övergrepp inom äktenskapet och andra nära relationer.
Clinton manipulerade sin motståndare
År 1995 dök begreppet upp på den politiska arenan. I en text i New York Times använde krönikören Maureen Dowd beteckningen om den dåvarande presidenten Bill Clintons sätt att behandla sin ärkefiende Newt Gingrich, republikanernas hetlevrade talman i representanthuset.
Med subtila provokationer försökte Clinton få Gingrich att tappa humöret och framstå som instabil, menade Dowd.
I och med Donald Trumps kandidatur till presidentvalet år 2016 fick ordet brett genomslag. Både som kandidat och sedan som president utmanade Trump amerikanernas verklighetsuppfattning.
År 2016 förnekade han till exempel bestämt att han drivit med Serge F. Kovaleski, en journalist från New York Times med en funktionsvariation. ”Det skulle jag aldrig göra”, hävdade Trump indignerat, trots att episoden var fritt tillgänglig för allmänheten att se på bland annat videoplattformen Youtube.
”Donald Trump gaslightar Amerika”, stod det i tidskriften Teen Vogue.
Under ett tal till en samling krigsveteraner två år senare löpte Trump linan ut: ”Vad ni ser och vad ni läser är inte vad som händer”, sa Trump till åhörarna, en kommentar som hade kunnat vara en av huvudkaraktären Jack Manninghams repliker i pjäsen Gasljus.
Trump är visserligen inte längre president, men uttrycket är ändå högst relevant. Utmaningen av motståndarens verklighetsuppfattning är en effektiv teknik och sedan den breda lanseringen av artificiella intelligenser, som kan skapa falska bilder och videor, är fenomenet gaslighting mer aktuellt än någonsin.