Från ruttna gaddar till vitt leende

I årtusenden har människan letat efter orsaken till tandvärk och ruttnande tänder. Oavsett om det var socker eller tandmask som fick skulden, fanns det alltid en metod för att bota smärtan. Ofta var behandlingen en värre plåga än tandvärken.

I årtusenden har människan letat efter orsaken till tandvärk och ruttnande tänder. Oavsett om det var socker eller tandmask som fick skulden, fanns det alltid en metod för att bota smärtan. Ofta var behandlingen en värre plåga än tandvärken.

Getty Images/British Dental Association Museum

9000 f.Kr.

Det ruttna borrades bort

Historiens tidigaste exempel på tandbehandling kommer från Indien.

Arkeologiska fynd visar att invånarna i Indusdalen för omkring 11000 år sedan använde red­skap för att ­behandla ruttna tänder. Verktyget var en bågborr – en smal båge av trä, vars sträng var tillverkad av djursenor.

Strängen vreds runt en pinne, som i nedre änden ­försetts med en spets – vanligtvis en bit vass flinta.

Först placerade indierna borret mot den tand som gjorde ont. Sedan drog de bågen fram och tillbaka. Borret grävde ut det ruttna ur tanden.

© Roberto Macchiarclli

Genom att placera flintspetsen på den dåliga tanden och dra bågen fram och tillbaka kunde indierna borra ned i tanden och avlägsna det som var ruttet. Hålet fylldes med en klump bly – samhällets elit föredrog dock silver och guld till sina fyllningar. Senare borr förbättrades med spetsar av metall.

2650 f.Kr.

© Shutterstock

Varma möss gav smärtlindring

Det gamla Egyptens tandläkare var övertygade om att den bästa kuren mot tandvärk var möss. Enligt ­egyptierna absorberade de små gnagarna energi från solens strålar, som hade läkande egenskaper.

En person med tandvärk skulle hålla en död – men fortfarande varm – mus mot den tand som gjorde ont. Då skulle solens krafter genast ­frigöras och avlägsna smärtan.

Hade musen kallnat, skulle det döda djuret mosas för att få ut de sista resterna av solenergi. Den ­mosade musen ströks ut över ­tänderna för att lindra smärtan.

700 f.Kr.

Spik och guldtråd höll fast tänderna

När etruskerna blev gamla blev deras tänder lösa och föll ut. Samhällets överklass löste problemet med guld.

Förr i tiden led de flesta äldre människor av parodontit – en inflammation i munnen, som gör att tänderna lossnar. Etrus­kerna kom omkring år 700 före Kristus på en lösning: Tänderna kunde bindas samman med en ­brygga av guldremsor.

Den långa, smala remsan formades så att den kunde klämmas fast runt de tänder som fortfarande satt fast. Sedan lindade e­trus­ker­na guldremsan runt de lösa tänderna, som de även fäste med hjälp av små spikar.

Band av guld användes för att hålla tänder på plats.

© Wellcome Collection

Romarna inspirerades av etrus­ker­nas tandläkare – inte enbart med avseende på bryggor, utan även för att göra fyllningar och löständer. Fattiga romare fick dock nöja sig med löständer av trä.

Bryggor av guld och silver har även hittats i egyptiska mumier från omkring år 2000 före Kristus. Forskarna vet dock inte om dessa bryggor sattes på efter döden som ett led i egyptiernas begravningsritualer.

Indierna använde siden

Redan omkring år 2600 före Kristus använde indierna en egen variant av tandbrygga. Till skillnad från ­etruskernas fästes dessa emellertid inte direkt på patientens tänder.

Indierna lindade i stället silkestråd runt tänderna som ett slags bygel, som spändes åt och fästes med knutar. De allra rikaste kunde få tunna trådar av spunnet guld i ­stället för av silke.

600 f.Kr.

Maskar levde i munnen

Invånarna i Assyrien hade omkring år 600 före Kristus en mycket klar föreställning om vad som orsakade tandvärk: Man fick ont i tänderna för att maskar levde i dem.

En av assyriernas myter förklarade att masken var missnöjd med sitt liv i Mesopotamiens träsk. Där hade gudarna bestämt att den skulle bo och leva av frukt. På det svarade masken dock:

”Vad ger ni mig att äta? Torkade fikon eller aprikoser? Låt mig i stället krypa in i kindtanden och göra dess innanmäte till min föda och mitt hem. Ur tanden ska jag suga hans blod, och från tandköttet ska jag suga märgen”.

Assyriernas kur mot tandmask: Vitlök, pepparrot och modersmjölk.

© Shutterstock

Liknande myter är kända från andra delar av Mellanöstern och Asien. Föreställningar om maskar i tänderna levde kvar till 1800-talet.

En rostad vitlöksklyfta och hackad pepparrot ska blandas med modersmjölk. Av denna puré formas små piller, som – när de torkat – ­stoppas upp i näsborren snett ovanför den ­dåliga tanden. Då försvinner tandvärken.

45 e.Kr.

Galenos var – enligt Roms kejsare Marcus Aurelius – romarrikets skickligaste läkare.

© Imageselect & Shutterstock

Hasch och opium lindrade svår tandvärk

Antikens läkare kunde inte alltid behandla patienternas tänder, men de kunde åtminstone lindra smärtorna – och metoderna var många. Den romerske författaren Aulus Corne­lius Celsus (cirka 25 före Kristus–50 efter Kristus) rekommenderade en mixtur bestående av rot av ­alruna, opium och kanel.

Andra medicinskt kunniga rekommenderade också naturprodukter – som bolmört och hasch – mot smärtorna. Celsus grekiske kollega Galenos (cirka 129–210) hade en egen behandlingsmetod:

Ett omslag av inlagda rötter från krysantemum skulle läggas om tänderna – då skulle smärtan försvinna, hävdade han. Om Galenos kur verkade är tveksamt. Medel som opium, bolmört och hasch har dock bedövande och smärtlindrande egenskaper.

1578

Socker gjorde drottningens tänder svarta

”Hennes läppar är tunna, och hennes tänder svarta. En åkomma britterna tycks lida av på grund av sin stora konsumtion av socker”. Så skrev en tysk resenär om den engelska drottningen Elisabet I och hennes hov 1578.

Det bästa medlet mot ruttnande tänder var att dra ut dem, men för tand­utdragare krävdes det ingen utbildning.

Många – däribland Elisabet – led därför av tandläkarskräck.

Drottning Elisabet I av England hade flera svarta tänder.

© Getty Images & Shutterstock

I december 1578 kunde drottningens hovfolk emellertid konstatera att något behövde göras åt hennes svarta tänder, som åsamkade henne svåra smärtor. Elisabet vägrade emellertid att söka hjälp. Till slut kom Londons biskop John Aylmer på ett sätt att övertyga drottningen.

Medan Elisabet såg på lät den äldre mannen – utan att ens höja på ögonbrynen – dra ut en av sina kvar­varande tänder. Upplevelsen lugnade drottningen, som efter det kunde låta dra ut sina förstörda tänder.

1600-talet

Solkungen miste käken under tandutdragning

På 1600-talet var den bästa lösningen på ruttna tänder att dra ut dem. Det kunde dock gå förfärligt illa – även för de rika.

Alla européer kunde på 1600-talet besöka den lokala marknaden för att få dåliga tänder utdragna. ­Tandutdragarna – som ofta var smeder och använde sina stora tänger – lovade att det var en i stort sett smärtfri ­operation. Verkligheten var emellertid en helt annan.

Som så många andra på den tiden behövde Frankrikes Kung Sol, Ludvig XIV, år 1685 ha ett par värkande kindtänder i överkäken utdragna. Utdragaren grep tag om tänderna med sin tång och drog till. Trots att tänderna var dåliga satt de dock rejält fast, och kungen hade väldigt ont.

Ibland följde en bit av käken med, när patienten fick en dålig tand utdragen.

© Filippo Palizzi

Till slut kom tänderna ut. Det var bara ett problem – för en bit av över­käken följde med, så att kungen nu hade hål i gommen upp till näsan.

Ludvigs livläkare Antoine d’Aquin noterade att ”varje gång kungen drack eller gurglade sig, kom vätskan upp genom näsan, varpå den sprutade ut som ett springvatten”. Därför tillkalla­des kungens personlige kirurg.

”Sätt igång med arbetet, och behandla mig inte som en kung. Jag vill kureras som om jag var en vanlig bonde”, befallde kungen. Med ett stycke glödgat järn lyckades kirurgen ­förslutasåret.

Utdragningen var riskabel

På 1600-talet använde de flesta tandutdragare en tång, som kallades ”pelikan”, för att den vassa delen av tången påminner om en pelikannäbb. När en tand skulle dras ut, placerades tången hårt runt den dåliga tanden.

Därefter vred utdragaren runt träskaftet på ­pelikanen, tills tanden lossnade och följde med ut.

Ibland följde dock en bit av käken med. En fransk utdragare opererade därför under mottot: ”Tanden, och om inte den, så käken”.

1: Tångens platta sida skulle sättas mot käkens utsida.. 2: Spetsen sattes över ­toppen av den dåliga tand som skulle dras ut.

© British Dental Association Museum

1640-talet

Syrabad gav ett vitt leende

Under en vistelse i Frankrike på 1640-talet fick den engelske politikern sir Ralph Verney en förfrågan från en vän hemma i England. Han bad Verney köpa ”en av de där små ­borstarna att rengöra tänderna med”.

I takt med att kaffe och te blev vanligt i alla samhällsskikt blev missfärgade tänder vanligare. För att stå över gemene man gällde det därför att ha kritvita tänder. Bland Europas adel blev det modernt att borsta tänderna med små borstar av elfenben eller guld, som hade borst av exempelvis hästtagel.

Den första massproducerade tandborsten såldes av britten William Addis år 1780.

© Addis Toothbrush/Hertford Museum

För somliga var det dock för sent, eftersom tänderna på grund av många års vanvård redan var svarta. De gick i stället till läkaren och fick tänderna penslade med salpetersyra.

Syran löste upp tandemaljen och gav patienten avundsvärt vita tänder – för en stund. Utan emaljen bröts tänderna snabbt ner.

Cirka 1700

Tandläkarna blev professionella

Som svar på smedernas barbariska tandutdragningar uppstod det i Paris omkring år 1700 en ny typ av läkare, som specialiserade sig på tandsjukdomar. Utövarna av denna nya gren av vetenskapen kallades dentistes (tandläkare).

Gemensamt för dem var att de avskydde tandutdragarna. Till skillnad från ­smederna skulle alla dentistes genomgå en lång utbildning. Denna nya ambition betraktas i dag som startskottet till det moderna tandläkaryrket.

En av 1700-talets franska dentistes, Pierre Fauchard. Han betraktas som en av den moderna tandvårdens grundare och gav 1728 ut Le Chirurgien Dentiste, den första vetenskapliga beskrivningen av tandvård.

© Rijksmuseum, CC0/Wikimedia Commons

I stället för att bara dra ut dåliga tänder arbetade de nya tandläkarna på att i ­görligaste mån bevara tänderna. De var de första som ägnade sig åt förebyggande tandvård.

Tandläkarna rengjorde patientens tänder, rätade upp dem med bågar av metall och tillverkade kronor av guld för att skydda knäckta och skadade tänder. De lagade även nedbrutet tandkött med guldfyllningar, om patienten led av ­dåtidens farsot: syfilis.

Sjukdomen fick både tandkött och tänder att ruttna. Personer med syfilis utvecklade därför vassa huggtänder, i takt med att sjukdomen bröt ned tandemaljen.

1800-talet

Under Napoleonkrigen samlades stupade soldaters tänder in och såldes.

© British Dental Association

Döda soldater var guld värda

Ibland kunde tandläkarna inte – trots flitig tandvård – komma ifrån att en tand behövde dras ut.

På 1800-talet var behovet av löständer därför stort. Tidigare hade man använt elfenben, diverse metaller eller hårda träslag som ask och akacia för att konstruera löständer. Ofta gjorde dessa ­emellertid ont – eller så ruttnade de i munnen på ägaren.

Omkring år 1800 dök det upp en ny möjlighet för patienterna. Tidens många krig producerade tusentals stupade soldater, som inte längre behövde sina tänder. När ett slag var över, och arméer­na drog vidare, vällde handlare in på slagfältet för att dra ut de döda soldaternas tänder.

Tänderna kunde säljas vidare till Europas tandläkare, som opererade in dem i munnen på sina ­patienter. Soldattänder gick under beteckningen ”Waterloo-tänder”, eftersom många tusen soldatmunnar länsades efter just slaget vid Waterloo 1815.

Senare under 1800-talet dök det upp proteser av porslin, och på 1900-talet blev konstgjorda tänder av akryl vanliga.