Från ruttna gaddar till vitt leende

Det ruttna borrades bort

Historiens tidigaste exempel på tandbehandling kommer från Indien.

Arkeologiska fynd visar att invånarna i Indusdalen för omkring 11000 år sedan använde red­skap för att ­behandla ruttna tänder. Verktyget var en bågborr – en smal båge av trä, vars sträng var tillverkad av djursenor.

Strängen vreds runt en pinne, som i nedre änden ­försetts med en spets – vanligtvis en bit vass flinta.

Genom att placera flintspetsen på den dåliga tanden och dra bågen fram och tillbaka kunde indierna borra ned i tanden och avlägsna det som var ruttet. Hålet fylldes med en klump bly – samhällets elit föredrog dock silver och guld till sina fyllningar. Senare borr förbättrades med spetsar av metall.

Spik och guldtråd höll fast tänderna

När etruskerna blev gamla blev deras tänder lösa och föll ut. Samhällets överklass löste problemet med guld.

Förr i tiden led de flesta äldre människor av parodontit – en inflammation i munnen, som gör att tänderna lossnar. Etrus­kerna kom omkring år 700 före Kristus på en lösning: Tänderna kunde bindas samman med en ­brygga av guldremsor.

Den långa, smala remsan formades så att den kunde klämmas fast runt de tänder som fortfarande satt fast. Sedan lindade e­trus­ker­na guldremsan runt de lösa tänderna, som de även fäste med hjälp av små spikar.

Romarna inspirerades av etrus­ker­nas tandläkare – inte enbart med avseende på bryggor, utan även för att göra fyllningar och löständer. Fattiga romare fick dock nöja sig med löständer av trä.

Bryggor av guld och silver har även hittats i egyptiska mumier från omkring år 2000 före Kristus. Forskarna vet dock inte om dessa bryggor sattes på efter döden som ett led i egyptiernas begravningsritualer.

Indierna använde siden

Redan omkring år 2600 före Kristus använde indierna en egen variant av tandbrygga. Till skillnad från ­etruskernas fästes dessa emellertid inte direkt på patientens tänder.

Indierna lindade i stället silkestråd runt tänderna som ett slags bygel, som spändes åt och fästes med knutar. De allra rikaste kunde få tunna trådar av spunnet guld i ­stället för av silke.

Maskar levde i munnen

Invånarna i Assyrien hade omkring år 600 före Kristus en mycket klar föreställning om vad som orsakade tandvärk: Man fick ont i tänderna för att maskar levde i dem.

En av assyriernas myter förklarade att masken var missnöjd med sitt liv i Mesopotamiens träsk. Där hade gudarna bestämt att den skulle bo och leva av frukt. På det svarade masken dock:

”Vad ger ni mig att äta? Torkade fikon eller aprikoser? Låt mig i stället krypa in i kindtanden och göra dess innanmäte till min föda och mitt hem. Ur tanden ska jag suga hans blod, och från tandköttet ska jag suga märgen”.

Liknande myter är kända från andra delar av Mellanöstern och Asien. Föreställningar om maskar i tänderna levde kvar till 1800-talet.

En rostad vitlöksklyfta och hackad pepparrot ska blandas med modersmjölk. Av denna puré formas små piller, som – när de torkat – ­stoppas upp i näsborren snett ovanför den ­dåliga tanden. Då försvinner tandvärken.

Socker gjorde drottningens tänder svarta

”Hennes läppar är tunna, och hennes tänder svarta. En åkomma britterna tycks lida av på grund av sin stora konsumtion av socker”. Så skrev en tysk resenär om den engelska drottningen Elisabet I och hennes hov 1578.

Det bästa medlet mot ruttnande tänder var att dra ut dem, men för tand­utdragare krävdes det ingen utbildning.

Många – däribland Elisabet – led därför av tandläkarskräck.

I december 1578 kunde drottningens hovfolk emellertid konstatera att något behövde göras åt hennes svarta tänder, som åsamkade henne svåra smärtor. Elisabet vägrade emellertid att söka hjälp. Till slut kom Londons biskop John Aylmer på ett sätt att övertyga drottningen.

Medan Elisabet såg på lät den äldre mannen – utan att ens höja på ögonbrynen – dra ut en av sina kvar­varande tänder. Upplevelsen lugnade drottningen, som efter det kunde låta dra ut sina förstörda tänder.

Solkungen miste käken under tandutdragning

På 1600-talet var den bästa lösningen på ruttna tänder att dra ut dem. Det kunde dock gå förfärligt illa – även för de rika.

Alla européer kunde på 1600-talet besöka den lokala marknaden för att få dåliga tänder utdragna. ­Tandutdragarna – som ofta var smeder och använde sina stora tänger – lovade att det var en i stort sett smärtfri ­operation. Verkligheten var emellertid en helt annan.

Som så många andra på den tiden behövde Frankrikes Kung Sol, Ludvig XIV, år 1685 ha ett par värkande kindtänder i överkäken utdragna. Utdragaren grep tag om tänderna med sin tång och drog till. Trots att tänderna var dåliga satt de dock rejält fast, och kungen hade väldigt ont.

Till slut kom tänderna ut. Det var bara ett problem – för en bit av över­käken följde med, så att kungen nu hade hål i gommen upp till näsan.

Ludvigs livläkare Antoine d’Aquin noterade att ”varje gång kungen drack eller gurglade sig, kom vätskan upp genom näsan, varpå den sprutade ut som ett springvatten”. Därför tillkalla­des kungens personlige kirurg.

”Sätt igång med arbetet, och behandla mig inte som en kung. Jag vill kureras som om jag var en vanlig bonde”, befallde kungen. Med ett stycke glödgat järn lyckades kirurgen ­förslutasåret.

Utdragningen var riskabel

På 1600-talet använde de flesta tandutdragare en tång, som kallades ”pelikan”, för att den vassa delen av tången påminner om en pelikannäbb. När en tand skulle dras ut, placerades tången hårt runt den dåliga tanden.

Därefter vred utdragaren runt träskaftet på ­pelikanen, tills tanden lossnade och följde med ut.

Ibland följde dock en bit av käken med. En fransk utdragare opererade därför under mottot: ”Tanden, och om inte den, så käken”.

Syrabad gav ett vitt leende

Under en vistelse i Frankrike på 1640-talet fick den engelske politikern sir Ralph Verney en förfrågan från en vän hemma i England. Han bad Verney köpa ”en av de där små ­borstarna att rengöra tänderna med”.

I takt med att kaffe och te blev vanligt i alla samhällsskikt blev missfärgade tänder vanligare. För att stå över gemene man gällde det därför att ha kritvita tänder. Bland Europas adel blev det modernt att borsta tänderna med små borstar av elfenben eller guld, som hade borst av exempelvis hästtagel.

För somliga var det dock för sent, eftersom tänderna på grund av många års vanvård redan var svarta. De gick i stället till läkaren och fick tänderna penslade med salpetersyra.

Syran löste upp tandemaljen och gav patienten avundsvärt vita tänder – för en stund. Utan emaljen bröts tänderna snabbt ner.

Tandläkarna blev professionella

Som svar på smedernas barbariska tandutdragningar uppstod det i Paris omkring år 1700 en ny typ av läkare, som specialiserade sig på tandsjukdomar. Utövarna av denna nya gren av vetenskapen kallades dentistes (tandläkare).

Gemensamt för dem var att de avskydde tandutdragarna. Till skillnad från ­smederna skulle alla dentistes genomgå en lång utbildning. Denna nya ambition betraktas i dag som startskottet till det moderna tandläkaryrket.

I stället för att bara dra ut dåliga tänder arbetade de nya tandläkarna på att i ­görligaste mån bevara tänderna. De var de första som ägnade sig åt förebyggande tandvård.

Tandläkarna rengjorde patientens tänder, rätade upp dem med bågar av metall och tillverkade kronor av guld för att skydda knäckta och skadade tänder. De lagade även nedbrutet tandkött med guldfyllningar, om patienten led av ­dåtidens farsot: syfilis.

Sjukdomen fick både tandkött och tänder att ruttna. Personer med syfilis utvecklade därför vassa huggtänder, i takt med att sjukdomen bröt ned tandemaljen.