Från i går till i dag: Så fick vi värme och energi

Kan vi hålla oss varma utan Putins gas? Behöver vi köra igång fler kolkraftverk medan vi letar efter nya bränsleleverantörer? Det senaste året har energiförsörjning varit ett ämne på allas läppar – men det är inget nytt. Energi har under århundradenas lopp ofta varit en bristvara.

Efter hand som vi uppfann ångmaskiner, gatubelysning och bilar har behovet av energi ökat. När de första gaslyktorna lyste upp Londons gator i början av 1800-talet, oroade befolkningen sig emellertid inte för att gasen skulle ta slut. Deras farhågor var mer jordnära: Kan gaslyktor explodera?

Rykten om exploderande gatlyktor cirkulerade 1813 i brittiska tidningar – till stor irritation för ingenjören Samuel Clegg, som var en av upphovspersonerna till den nya företeelsen stadgas. Clegg beslutade sig för att demonstrera att gaslyktor var helt ofarliga.

Han ställde en stege mot en av Londons lyktstolpar och klättrade upp med en yxa i handen. Med den högg han hål i gaslyktan, varpå han tände en tändsticka. Människor sprang från platsen i panik, men ingenting hände. En svag låga lyste bara upp gatan.

Demonstrationen gjorde intryck, och från mitten av 1800-talet blev gaslyktor vanliga i stora delar av Europa.

Ända fram till mitten av 1800-talet var trä mänsklighetens viktigaste energikälla. För naturen var priset högt – till exempel använde man i romarrikets gruvor så mycket ved för att smälta malm och utvinna silver och järn att i stort sett all skog i Italien och Grekland försvann.

Under medeltiden var ved så värdefullt att skogsägare vakade över sina skogar, där arrendebönder endast fick plocka nedfallna grenar som ved.

Från omkring 1600 och fram till mitten av 1800-talet var valolja en av världens mest eftertraktade varor. Oljan användes framför allt för belysning och som smörjmedel. Både fettet från späcklagret under valarnas hud och spermacetioljan från kaskeloternas huvud utvanns.

Valolja användes långt in på 1900-talet. Enbart USA:s bilindustri förbrukade årligen 14 miljoner liter spermacetiolja som smörjmedel i växellådor, tills det förbjöds 1972. Sammanställningar visar att omkring tre miljoner valar harpunerades av valfångstfartyg mellan 1900 och 1999.

Världens första oljeborrtorn dök upp på 1850-talet. De hämtade upp olja från underjorden. I många år raffinerades olja huvudsakligen till fotogen, som kunde användas som bränsle i den nyuppfunna fotogenlampan.

Från 1870 gick fotogen om valolja som världens primära bränsle för belysning.

Uppkomsten av bilar med förbränningsmotor skapade i början av 1900-talet en stigande efterfrågan på drivmedel utvunna ur olja – bensin och diesel.

Under 1960-talet slog eldningsoljan igenom. Många hus försågs med en 1 000 liter stor oljetank och en oljepanna i. I dag har omkring 30 000 svenska hushåll oljepanna, men det är i regel äldre hus och de fasas ut löpande.

Redan under forntiden använde människor stenkol i ässjor och i eldfat, som värmde hemmet.

Men först när ångdrivna maskiner, lokomotiv och fartyg blev vanliga under 1800-talet kom det svarta guldet från underjorden att spela en avgörande roll för vår energiförsörjning.

Kolgruvor i industriell skala dök upp på alla bebodda kontinenter, och kring år 1900 täcktes hälften av vår energiförbrukning av kol.

Arbetet med att utvinna kol var farligt. Europas värsta gruvolycka inträffade 1906 och kostade 1 099 fransmän livet. Koldamm i gruvan nära den belgiska gränsen exploderade och omkring elva mil av underjordiska gångar eldhärjades.

Väderkvarnar har i mer än tusen år gjort att vi har kunnat mala mjöl och pumpa upp vatten. Men elektricitet alstrad av vind kom först 1887 med skotten James Blyths vindkraftverk.

Året därpå uppfann den amerikanske ingenjören Charles Brush sin så kallade vindturbin, som producerade 1 200 watt. Elektriciteten lyste upp Brushs hem och drev maskinerna i hans laboratorium i källaren. Men någon god affär var vindkraftverket inte enligt Brush:

”Kostnaden för vindturbinen är så hög att kalkylen spricker. Men det är en stor tillfredsställelse att kunna utnyttja en av naturens mest oregerliga krafter.”

Från mitten av 1800-talet fick stora delar av Europa gasverk, som utvann så kallad stadsgas av kol. Stadsgasen användes för att lysa upp gatorna. Varje gatlykta skulle tändas manuellt, så storstäder som London hade flera hundra lykttändare anställda.

Gasbelysning konkurrerades snart ut av elektrisk gatubelysning, som var enklare att underhålla och kunde tändas med en central strömbrytare. Stadsgasen användes i stället i spisar och gasradiatorer i hemmen.

Naturgas, som många använder i dag, blev vanlig i Europa först efter oljekriserna 1973 och 1979.

Vatten från åar och floder drev i industrialiseringens barndom de första maskinerna. När kvarnhjulet snurrade överförde kugghjul och remmar kraften till exempelvis sågverkets sågar eller väveriets vävstolar.

Med uppfinningen av den elektriska generatorn i mitten av 1800-talet blev det möjligt att omvandla vattnets rörelse till elektricitet.

Vattenkraft började i det lilla, men 1881 invigdes det första större vattenkraftverket vid Niagarafallen i USA. Verket producerade 25 000 kilowattimmar (kWh) per dag, men eftersom det var likström kunde Niagara endast förse kunder som bodde mindre än tre kilometer bort med el.

När den amerikanska Hooverdammen 1939 blev världens största vattenkraftverk, producerade det 11 miljoner kWh per dygn och skickade ström till Los Angeles 50 mil därifrån.

Under andra världskriget försökte USA och Nazityskland utveckla atombomber, men det var bara amerikanernas projekt som blev framgångsrikt.

Forskarna insåg snart att klyvning av atomer frigjorde energi som inte enbart försvaret utan även det civila samhället skulle kunna få nytta av. År 1951 utfördes de första försöken med elektricitetsproduktion i en reaktor i delstaten Idaho i USA.

Tre år senare stod världens första kärnkraftverk klart i Obninsk, elva mil söder om Sovjetunionens huvudstad Moskva. En ångturbin utnyttjade värmen från kärnklyvningen för att alstra ström.

I blåsiga och glesbefolkade områden var vindkraftverk redan för mer än hundra år sedan en vanlig lösning. Vid tiden för första världskrigets utbrott 1914 tillverkade amerikanska företag 100 000 elproducerande vindkraftverk om året.

Vindkraftverken försåg i regel pumpar på amerikanska farmer med ström. Idén om en storskalig elproduktion – tillräckligt för att försörja hela städer – kom först i kölvattnet på protesterna mot kärnkraft på 1970-talet.

Världens första vindkraftspark etablerades 1980 i New Hampshire USA och bestod av 20 vindkraftverk. I dag når världens största vindkraftspark, kinesiska Gansu Wind Farm, snart 7 000 vindkraftverk. I slutet av år 2021 fanns det i Sverige sammanlagt drygt 4 500 vindkraftverk.

Redan på 1880-talet experimenterade forskare som fransmannen Augustin Mouchot med metoder för att utnyttja solens energi. År 1884 lade amerikanen Charles Fritts de första solcellerna på ett hustak i New York, men tekniken var för ineffektiv för att konkurrera med kol och olja.

Rymdkapplöpningen blev teknikens räddning. År 1958 skickade amerikanerna upp den 1,5 kilo tunga satelliten Vanguard 1, som fick ström från solceller. År 1969 invigdes den 48 meter höga solugnen Four solaire d’Odeillo, som visade att solenergi kan alstra upp till 2 500 graders värme – mer än tillräckligt för att alstra stora mängder ström.

Sedan dess har tiotusentals hustak täckts med solceller och stora solenergianläggningar har etablerats. Under två soliga dagar i maj 2012 producerade Tysklands solceller tillräckligt med ström för att försörja 50 procent av landets befolkning.